Ägnade en bra stund på eftermiddagen åt att studera måsfåglar som föredrog den vindpinade nordsidan av ön. Fick själv krypa ihop bakom en stor sten vid stranden för att kunna hålla kameran någorlunda stadigt, när vindbyar på bortåt 15 m/s tog i och piskade upp sjön mot land. Ett gäng unga fiskmåsar gjorde som jag och tryckte sig tätt mot berget.
Andra måsfåglar hade inga som helst problem med vinden, även om kastbyarna ibland tvingade dem till snabba undanmanövrar för att slippa gå ner på vattnet mellan dyningarna. De flesta föredrog att gå norrut mot vinden. De spanade konstant ner mot de skummande brotten längs stranden, troligtvis i hopp om att något ätbart skulle komma upp till ytan. Bara ett fåtal av dem verkade lyckas med intensionen, vad jag kunde se.
Mest intressant är att studera den fantastiska variationen i ungfåglarnas dräkter och övergången till vinterdräkt i ruggtider som dessa. Färgerna exploderar knappast men kontrasterna mellan det vita och gråbrunsvarta ger dem en helt annan karaktär än de enformiga sommardräkterna, även om de är enklare vid artbestämning. Ljuset kan dock spela ett stort spratt som synes. Fiskmåsen känns enkel i fält men med trutarna kommer problematiken. Lite osäker men tror det bara var silltrut ute med fiskmåsarna denna dag. Annars får någon rätta en dammig ornitolog…..
Stora Fjäderägg, Holmöarna, Västerbotten – 22-24 augusti 2021
Stora Fjäderägg är ca 1,8 x 1,3 km, relativt platt med bebyggelsen i huvudsak samlad vid fyren mitt på ön. Marken är täckt av stora kullerstensfält med små öar av skog, huvudsakligen gran. Utspritt växer det glest med tall och en, med en undervegetation mestadels bestående av ljung och olika bärris. Närmare stränderna syns gamla våglika avsättningar som havet skapat av finare material som grus och sand. Några fuktigare sänkor håller lövträd som björk och närmast vattnet växer rönn i de täta alsnåren. Det är också här närmast havet man hittar en del andra fanerogamer.
Rönnbär, renfana och gulsporre
Bland grus och sten på stranden verkar Stenbär trivas, vilket jag sällan ser på västkusten. Nästan marktäckande på sina håll med blad som påminner om hallon i form och färg om hösten. Bären är nästan genomskinliga med endast ett frö inuti, lika smaklösa som hönsbären intill. De trivs däremot om det är lite fuktigare eller skugga, med bär som är mjöligare i konsistensen och liknar röda äpplen i miniatyrform. Annars täcks ön av stora rödglänsande ytor med lingon denna årstid.
Stenbär (Rubus saxatilis) och hönsbär (Cornus suecica)
Jag var inte ensam om att försöka hitta lä undan den rätt hårda vinden denna första dag. Inne bland träden på öns södra sidan, vid den gamla hamnen, klamrade några strandsatta gäster fast sig. De tycktes vila ut inför eventuellt beslut om vidare transport med vinden söderut till Holmön eller försöka hitta en lämplig plats att övervintra på, vilket torde vara en tuff uppgift på den lilla ö.
Norrländsk åkerhumla (Bombus pascuorum sparreanus) och Sorgmantel (Nymphalis antiopa)
Stora Fjäderägg, Holmöarna, Västerbotten – 22-24 augusti 2021
Alltsedan 1984 har frivilliga ornitologer sysslat med ringmärkning av flyttfåglar på Stora Fjäderägg, en av många platser runt Sveriges kust. Christer Olsson, som ordnade dessa dagar för oss, tillhör en av veteranerna som varit med från början. Ringmärkningen startar innan solen gått upp med att hissa upp näten som varit nere under natten. Näten sitter med metallringar på fasta stolpar, höjden kan variera från ca 3-9 m, beroende på plats och antal nät. Första morgonen, som var blåsig, hade vi 21 nät uppe.
Lite tidig och snabb frukost innan det är dags att vittja näten på morgonpigga flyttfåglar. Näten kontrolleras sedan med 30-40 minuters mellanrum, vilket oftast innebär en heltidssyssla mellan klockan 5 och 11 på förmiddagen denna tid på året. Fåglarna placeras i olika fångsthållare för att hålla isär arter eller grupper. Lite tid att spana av omgivningarna finns även för de som ännu inte är skolade i att hantera fåglarna i nät.
Två av oss, Krister och Christer för enkelhetens skull, har den utbildning som krävs och kunde hantera de sköra benen och vingarna på de små tättingarna, första dagen mestadels lövsångare och bergfink. Varje dag noteras allt som sker och observeras i en dagbok (se nedan). Själva ringmärkningen med protokollföring sker i en liten byggnad vid fågelstationen. Det innebär bestämning av art, men även kön och ålder om möjligt. Vingens längd kan då vara ett hjälpmedel. Samtliga vägs, innan de släpps ut i det fria igen. En lövsångare väger endast ca 8 gram så man förstår varför de kan flyga så lätt.
Krister
Christer
Stora Fjäderägg, Holmöarna, Västerbotten – 22-24 augusti 2021
STORA FJÄDERÄGGS FÅGELSTATION
Dagbok måndag 23 augusti 2021
Väder: Temperatur max 14 grader, min temp 9 grader. God sikt. Hela dagen halvklart – relativt mulet. Vind från tidiga morgonen och fram till kl 14: NO 11 – 13m/s. Därefter mojnande till ca 8 – 9 m/s.
Aktiviteter: Ringmärkning, skådarturer runt ön, trivsel och gemyt.
Ringmärkning: Ringmärkning kl 04:50 – 11:50. Totalt 21 nät: granskogen, T-nätet, cementgångshissarna, inägan, häggen och trippelhissen. Totalt 147 nättimmar
Fångst: Lövsångare 14, bergfink 6, rödstjärt 1 samt ärtsångare 1. Totalt 22 fåglar av 4 arter.Observationer: Kustpipare, 24 ex ännu i sommardräkt i vacker formation mot SV vid L. Fjäderägg kl 07:15. Orre 1 tupp + 3 ex 1K, svärta 2 par, grå flugsnappare ca 25 ex längs cementgtången, videsparv 5 ex, lappsparv 1 ex överflygande lockande, stenfalk 1 ex 1K jagande. Fiskgjuse 1 ex förbiflygande liksom en storlom. Tornfalk 1 ex. Havsörn 1 ex 5K+.
Övrigt: Såna mängder amiraler: minst 400 ex på ön. Enstaka tistelfjärilar och sorgmantlar. En huggorm lurade vid cementgången. Vandrarhemmet tomt så när som på två värdar.
Personal: Kvar Per Sandström, Hans Wikström, Christer Olsson. Ralf Norberg vänder åter mot fastlandet med Olle kl 16. På morgonen kom Krister Jakobsson och Hans Kempén ut.
Nu, när den värsta coronahysterin lagt sig, fanns återigen en möjlighet att träffa gamla ungdomsvänner under trevliga och fältmässiga förhållanden. Holmöarna besöktes ofta av vårt gäng unga fältbiologer. Oavsett om det var sträckfågelräkning på våren eller limnologikurs sommartid så var öarna ett paradis för de med ett stort hjärta för naturen. Vanligtvis med ryggsäck på cykel från Umeå till färjeläget, oavsett väder. Lite bekvämare har vi kanske blivit med åldern nu…..
Det får bli lite svart-vita bilder till att börja med, det som man hade råd med på den tiden. Enda sättet att ta sig ut till ön är via en mindre öppen motorbåt, endast på beställning. Sjön kan vara hög så blöt blir man som regel. Inkvartering löste sig för vår del i den gamla fyrvaktarbostaden mitt på ön. Huset ägs av Umeå kommun men ses till av de flitiga fågelskådarna som besöker ön veckovis för ringmärkning vår och framförallt höst. Mer om det senare…..
På ön finns numera också möjlighet att bo på ett vandrarhem i STF´s regi. El och indraget vatten finns i husen, enkel dusch med bastu i ett uthus samt givetvis utedass med sjöutsikt. Rena lyxen jämfört med 70-talets tältande, Triangiakök och kalla dopp i Bottenvikens bräckta vatten. När fyren var i bruk bodde här ett femtontal personer med mindre djurhållning och odlingar. Fyren elektrifierades strax innan den togs ur bruk och är numera såld till en privatperson som har renoverat den och ser till att det lyser om kvällarna.
Stora Fjäderägg, Holmöarna, Västerbotten – 22-24 augusti 2021
Fortsatte min släktresa norrut till Västerbotten för att återse nu levande släktingar på min pappas sida, alla ättlingar till nybyggare i de fjällnära skogarna. Återsåg bror och halvbror samt fyra äldre kusiner, vissa mer chockade än andra. Det var i dessa trakter det hela gick fel redan innan jag börjat i skolan. Vinter och sommar besökte vi släkt och man fick till sig en massa historier om livet på gränsen till det omänskliga. Det var en självklarhet att också jag skulle lära mig fiska i strömmande vatten. I början med bambuspö och mask, för att lura öringen i stenarnas bakvatten. Det hela utvecklades med spinnspö, drag, flugkast m.m. Att kunna läsa ett vattendrag och försöka tänka som en öring eller harr var lärdomen som etsade sig fast. Fisk fick man i stort sett varje gång och då var det kört, man var fast.
Självklart fiskade jag denna gång också, nästan 50 år sedan sist, tillsammans med min äldre halvbror. Till hans och mina kusiners stora förvåning fick jag också upp fisk, på samma vis som alltid med maskmete i strömmar och bakvatten, förfinat med haspelteknik numera. Det blev middag på fin harr och småöring i flera stugor denna dag. Minnesvärd känsla att vissa saker inte förändras, att vattnet ännu lever trots omvärldens snabba krumbukter och språng.
Bergsjöån eller början på Vojmån, Dikanäs, Västerbotten – 2021-08-17
(Ursäkta kvalitén, använde mobil i första hand ej avsedd för fotografering)
Min mammas morfar Erik Nyman, född Johansson 1880, tillhörde Jämtlands fältjägarregemente, Hammerdals kompani 1900-1901. Han bodde i detta hus under sin uppväxt. Som äldsta syskonet i en stor barnaskara kan man bara föreställa sig vilket ansvar som vilade på honom, trots att det också fanns en vuxen gårdskarl på gården kring sekelskiftet. Erik gifte sig 1904 med den sex år yngre Märta Lovisa Eriksdotter. Var de bodde i början får framtida forskning utvisa men de hamnade till slut i Gubbhögen runt 1915. Min mormor Elisabeth (alltid kallad a´ Lisa) föddes 1908 som tredje barnet i en skara på elva, varav två dog i barnsäng som man sa då. Nitton år senare såg min mamma dagens ljus över Flåsjön, men det blir en helt annan historia.
Av nybyggets ladugård återstår bara en mindre del som räddades undan rivning av vaksamma ortsbor långt senare. När arrendet gick ut för de sista arrendatorerna så önskade skogsbolaget, som då hade tagit över hela fastigheten, riva samtliga byggnader. Det stoppades i grevens tid och idag sköts gården om, men bara som sommarparadis för en familj utifrån som njuter stillhet och lugn. Ekan ligger inte längre i sjön 500 m bort och slåttermaskinen jämte de bastanta snöskorna minner om hästens betydelse för jord- och skogsbruk på gården förr.
Kan inte låta bli att glädjas åt att nybygget finns kvar och att de nuvarande ägarna har en ambition att försöka återställa boningshuset, som inrymde 12-14 personer som mest under den levande perioden i dess historia. Nya fönster är på gång och en ny farstukvist finns redan på plats. Den plåtskodda nederdelen av fasaden har gjort sitt så en ny träpanel kommer säkert till stånd också.
Landsbygd, avfolkningsbygd, bygd i omvandling – Norrlands fjällnära inland har många namn. Klangen är dock i huvudsak negativt laddad. Närheten till samhällsservice avgör bygdens framtid. När de sista ättlingarna till nybyggarna lämnat gården eller byn, försvinner också kopplingen till det mödosamma arbete som lagts ner med att odla upp mark för djurhållning och självhushåll. Några återvänder kanske sommartid men det mesta säljs till ”okänt folk” som det heter. Hus och fäbodar fyller ingen funktion längre, får förfalla och ersätts av praktiska sportstugor på ärvd eller avstyckad mark, så nära sjön som möjligt.
Min mormors farfar Johan Petter Eriksson Moåsen vandrade från Skogn, strax norr om Trondheim i Norge i tjugoårsåldern österut över svenska gränsen och hamnade till slut i Harrsjön. Där träffade han den fem år yngre Ingeborg Persdotter. De gifte sig 1879, då hon endast var 18 år och 13 månader senare kom den förstfödde Erik Nyman, mormors pappa. De flyttade troligtvis redan året efter västerut närmare norska gränsen och slog sig ned vid en sjö som heter Hemvattnet, där de stannade i 7-8 år och fick ytterligare fyra barn. Runt 1890 var det dags igen, flytten gick nu tillbaka österut igen där de stannade på halva vägen och tog över nybygget Gammelbodarna. Där blev de kvar resten av livet, ytterligare sex barn kom till världen och föräldrarna fick se alla utom tre bli vuxna innan de själva dog 1936, båda två i hög ålder för den tiden, 80 respektive 75 år.
Det var vad min mamma brukade syssla med, rotslöjd som det hette. Jag fick hjälpa till ibland och leta fram fintrådiga röttter som tvättades, blötlas för att sen klyvas mitt i tu. Ett fin pillgöra som resultera i allt från brödkorgar till sockerskålar och fina broscher. Traditionellt hantverk som hon hade lärt sig i tidiga år hemma i Jämtland. Med anor från nybyggartiden när man fick använda sig av material som naturen tillhandahöll för att kunna tillverka det som hushållet behövde. En tid när Norrland skulle koloniseras och samhället i stort sett var kontantlöst, där skatt kunde betalas med exempelvis torkad gädda.
Efter en vecka i Härjedalen var det dags att dra norrut för ett annat slags rotarbete. Planen var att leta efter min mormors rötter och besöka platser jag inte sett sedan tonåren. Norrut på E45 mot nordvästra Jämtland, via Östersund till Strömsund. Till slut hamnade jag i Gubbhögen (senare postort Högbynäs) vid den långa Flåsjön. Först ett detektivjobb på Alanäs kyrkogård där de flesta av mormors släkt finns begravda. Fann flera av hennes syskon där, hennes man från första äktenskapet (mammas styvfar) och även hennes föräldrars grav.
Ett anslag vid kyrkan angav att det skulle vara musikcafé senare under kvällen på bygdegården i Höganäs. Fick lite kontakt med hjälpsamma lokalpatrioter från bygdegårdsföreningen med boende för natten och upplysningar om släktgårdar. Ett 60-tal ortsbor och sommargäster, likt mig själv, hade mött upp. En annorlunda men mycket givande kväll med högläsning ur den lokala arbetarförfattaren Gustav Hedenvinds samlingar, född samma år som min mammas morfar Erik Nyman, 1880. Texterna blandades med arbetarsånger, den sista ett uruppförande av ”A working class hero…”, tolkad på lokal dialekt.
Alanäs och Gubbhögen, Flåsjöbygden, Jämtland – 2021-08-14
Den namnlösa tjärnen är stilla. Tar upp och speglar sin omgivning. I brytningen mot fast land tar den liv och skapar nytt. Förändring och anpassning. Ljus och mörker. Formar.
LIV I FRI LUFT 