Kungsleden 2009 – dag 5

Måndag 29 juni – Tjäktja

”Försov mig till sju. Rättare sagt, då börja en av schweizarna skramla med kastruller. Tog en snabb frukost för att slippa köbildning på leden. Strålande klarblå himmel, svag vind som öka lite under dagen. Blev kortbyxor och T-tröja.”

Dagens etapp gick söderut längs älven Alesätno (Aliseatnu, på samiska). En enkel del av Kungsleden som går i en flack dalgång med ljunghedar som ännu inte blommade, så här pass tidigt på sommaren. Den sista biten upp mot Tjäktja-stugan har ett stadigt motlut, som med snö kan vara en utmaning för många.

”Trampa på den lättgångna leden, väl spångad och utan något motlut att snacka om. Hann snart ifatt några tidiga vandrare, bl.a. en stor kines! Begivenheten var nyfikna ljungpipare och minst sex fjällabbar på sträckan till Tjäktja. Annars en transportsträcka kändes det som.”

”Stugan, med 20 bäddar, låg på andra sidan jokken med häftiga snödrivor på 6-7 meters höjd på sidorna. Snöbron över försvann först för tre dagar sedan. De 13 kilometrarna gick snabbt, först på plats redan kl 12, trots en längre lunchrast”.

”Stugvärdinnan var på väg upp till Tjäktja-toppen och hade lämnat gubben sin kvar. Han fick det svettigt när lämmeltåget började anlända i strid ström. Hela schweizergänget (7 pers) plus en STF-grupp på 7 och sedan den ene mer sliten efter den andre. Innan kvällen närmade sig hade stugans platser tagit slut och nio extramadrasser fick läggas ut.”

Jag ägnade en stor del av eftermiddagen till eget underhållsarbete, såväl utrustning och kläder som hygien. Utbytte erfarenheter med vana vandrare och fick till mig en del tips inför morgondagens tur österut till Nallo-stugan. Värdinnan försökte avråda mig från att ta vägen över det närmaste passet. Inget hade gått eller kommit den vägen i år. För mycket lössnö, hängdrivor och förrädiska stenblock enligt henne. Försökte lugna henne med att det inte var första gången och att jag alltid håller min egen säkerhet högt.

Tidigt under kvällen kom en större flock renar närmare stugan söderifrån. Ett antal kalvar som följde med tydde på ett hyfsat år för samerna trots den långa snörika vintern. Snart skulle de beta högre upp på fjällsidorna, när växterna skjuter fart och myggen driver på.

När man såg och hörde alla dessa vandrare blev jag lite fundersam inför framtiden för de svenska fjällen och kanske speciellt Kungsleden. Leden är i många stycken att betrakta som en motorväg genom fjällen, lätt att orientera sig efter och fina stugor att övernatta i. Än så länge ingen lyx att prata om, fortfarande gäller torrdass och personlig hygien får man lösa med ett litet handfat på en sten ute eller ett iskallt dopp i närmaste vattendrag. De större och nyare anläggningarna har förvisso vedbastu och el via vindsnurra eller solceller, men i första hand för nödfunktioner som satellittelefon, brandlarm och ledbelysning. Vatten får man hämta ute i hink och slaskvattnet åker också ut på samma sätt. Fortfarande gäller gas för matlagning och tork av kläder och kängor.

Men kraven ökar från ovana fjällvandrare, kanske ute för första gången utan att ha tagit del av andras erfarenheter. Mycket av planering verkar pågå i sociala medier och olika intressegrupper. STF (Svenska Turistföreningen) fyller här givetvis en viktig funktion, men allt går inte att lära sig via en hemsida. Jag har de dagarna jag gick längs Kungsleden mött människor som skulle haft en bättre upplevelse om de varit mer förberedda. Som de två journalisterna som fick rådet att följa vinterleden över fjället när det var mycket snö. De lydde rådet till 100% men såg inte på kartan när snön passerade jokkar. Flera gånger brast snön och de sjönk ner till midjan. Utan en ryggsäck som stoppade fallet kan de lika gärna ha hamnat i den iskalla jokken, under snön. Den ene gick i stövlar medan den andre hade låga vandringsskor.

Två damer i min ålder anlände en dag till stugorna i Alesjaure, mycket upprörda och skärrade. De ville att stugvärden skulle varna andra vandrare att en bro hade rasat över en mindre jokk. Det var ett vad på 2-3 m, förvisso mycket vatten men med rätt förutsättningar inga problem. Problemet var bara att de inte trodde att fjällturer innebar oundvikliga vad, speciellt när vattnet stiger med värmen och den hastiga snösmältningen tar med sig mycket i sin väg. En eller ett par vandringsstavar är därför ett måste, oavsett om den är egentillverkad av en björk eller hightech teleskop i kolfiber. Ett par sandaler eller foppatofflor räddar fötterna undan skarpa stenar under ett vad och kan vara sköna att ha när kängorna åker av vid pauser eller i stugor.

Ja, nu kanske jag har sagt för mycket. Ni får väl se nästa söndag om stugvärdinnan hade rätt eller inte. Hon var ju ändå en utbildad stugvärd hos STF.

Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.

Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.

Fåglar vid havet 5

Sillgrissla (Uria aalge)

Efter en stormig natt i onsdags tog jag mig ner till hamnen. Nordvästlig hård vind brukar innebära att alkfåglar ibland driver in och söker skydd. Normalt vid den här tiden på året så har de vinterkvarter vid de yttre skären och längre ut i Skagerack. Man påträffar både Tordmule och Sillgrissla under vintern, emellanåt också den mindre Alkekungen.

Ute på skäret härskade bara måsar och skarv i den kalla nordanvinden denna dag. Men inne i fiskhamnen, vid fiskebåtarna skymta jag något svart och vitt guppa i vattnet, Kontrasten blev skarp till den djupblå sjön och reflexerna från båtarna. En sillgrissla låg och sov med näbben under vingen, men kisade ibland på mig med ena ögat.

Antog att den var trött efter natten, men ändå var det något som inte stämde. Den drev inte planlöst utan paddlade under vattnet med sina simfötter i aktern. Under den halvtimme jag iakttog grisslan lyfte den aldrig på näbben, såg nästan ut att frysa. Förvisso bara +3 grader denna dag men det är inga problem för en alka. En fläck som blänkte längre bak på dess rygg var orsaken. Det såg ut som den var blöt men tittade man närmare så var det troligtvis en oljefläck. En sån liten fläck med olja räcker tyvärr för att den inte skall klara vintern.

Det har annars inte varit så vanligt med oljeutsläpp det senaste årtiondet, men det kan förstås vara ett mindre utsläpp. Däremot har en ny företeelse uppdagats. Båtar som sköljer ur sina tankar som innehåller andra oljeliknande produkter som när de hamnar i det kyliga vattnet bildar paraffinliknande klumpar och luktar matolja eller tvål när de sköljs upp på stränderna.

Samtliga bilder från Strömstad, södra hamnen – 2020-11-19

Mörkerflykt

Svagt ljus morgon och kväll, det är då de intressanta fåglarna rör sig, men hur ska man kunna känna igen dem? Bildspelet ger en liten fingervisning om vad som kan observeras även om man inte ser några färger eller teckningar i fjäderdräkten. Förutom storlek, se på formerna hos stjärt, vingar, huvud, näbb etc. Jämför längd och proportioner mellan dessa också. Sedan det specifika flyktsättet som rakt, böljande, snabba vingslag med glidflykt däremellan m.fl rörelsemönster.

Vad det är? Det får ni se imorgon, då kommer facit i dagsljus…….

Ramsvikslandet, Sotenäs kommun – 2020-11-10

Fåglar vid havet 4

Skärpiplärka (Anthus petrosus)

Av våra piplärkor upplever jag skärpiplärkan som en av de tuffaste i konsten att överleva hårda vintrar vid havet. Den är förvisso anspråkslös i sin teckning och diffusa färger, vilket kanske räddar den undan predatorer. Desto mer initierad är den när det gäller att hitta föda, speciellt under den kalla årstiden. Små gröna strandängar har den ett speciellt tycke för, liksom tångbankarnas gömmor av insekter eller blötdjur. Den drar sig inte heller för att krypa in under stenar för att leta smådjur i strandzonen.

  • Bild 1-3: Nordkoster, Kosterhavets nationalpark – 2020-11-03
  • Bild 4: Råssö, Strömstad – 2019-04-25

Kungsleden 2009 – dag 4

Söndag 28 juni – Alesjaure

”Vaknade alldeles för tidigt av ljuset men somna om och försov mig till halvsju. Orsak, det var helmulet och tunga moln i söder, mer på ingång från väst. Lätt duggregn eller lågflygande moln, men ingen vind än så länge.”

För att nå dagens mål STF-stugorna i Alesjaure längs med Kungsleden behövde jag korsa en fjällplatå. Kombinerad sommar och vinterled, men med all snön på kalfjället så var det mest vinterledens röda kryss som syntes.

”Gneta på i bra takt för att få upp värmen. Inga problem, första motlutet till sjön fick igång hela kroppen. Fin stig på skrå sedan, välspångat ibland.”

”Kyligare här på 1000 m ö h och molnen tryckte på från väst, dock utan regn. Terrängen var desto blötare, både i ris och mossa. Kängorna höll dock bra emot efter gårdagskvällens smorning.”

”Fick kryssa lite mellan snöfält ner mot Pajep snarapjaure. De bar dock hyfsat utom i kanterna. Vid sjöarna var det dock stopp. Inga snöbryggor kvar och fortfarande mycket smältvatten. Vadet vid den övre sjön såg bra ut, men långt. Kanske hade gått med kängor men jag chansade inte utan klev på i sandaler i isvattnet. Inte för djupt men tappade ändå känseln i stortårna. Snabbt byte, varm Minestrone och torra kläder på före passet på 1200 m ö h.”

”Uppe i passet på 1200 m låg det björnskit, inte färsk men hade säkert passerat under senvåren. tre granna högar efter varandra med bara växtinnehåll, ätit gräs antagligen.”

Bild 2: Kantljung (Cassiope tetragona)

”En grandios vy öppnade sig på andra sidan. Först fantastisk fjällgrafik med snöfält i naturmönster. Sedan längre ner, hela dalen med det turkosgröna vattnet i Alesjaure”

Bild 2: Sjön Alesjaure med Kungsleden synlig på hitsidan, mitt i bild ett runt rengärde för den årliga kalvmärkningen, Bild 3: På andra sidan sjön ser man samernas sommarviste med alla stugor vid Alesjaure och på Bild 4: STF´s anläggning på en kulle vid älvens inflöde i sjön.

”På vägen ner hade jag riktig närkontakt med fågellivet, även om jag sett enstaka snösparvar och hört ljungpipare tidigare. Här var de fler till antalet och både strandpipare och ljungpipare gick att locka närmre. En fjällripa som smög upp från ett bo (utan ägg) framför fötterna på mig, stannade upp och tryckte ner den vita buken i mossan så att den gråbrunspräckliga ryggen dolde henne helt. Bara huvudrörelsen avslöjade henne ibland. Kunde inte låta bli utan försökte härma tuppens knorrljud. Hon stelna och låg kvar på 3-4 meters håll medan jag plåtade.”

”Alesjaure var ett jättekomplex med 60 bäddar, stor affär (kall lättöl, lingonsylt och marmelad!) och bastu i priset. Jag var andra gäst för dagen men 20-30 per natt var vanligt annars så här års.”

”Medan ett gäng scweizare höll låda i köket preparera jag spöet igen för en test uppströms älven. Gick Kungsleden ca 3 km söderut och vek sedan av mot nordväst till ett mäktigt fall. Mycket smält- och gråblått glaciärvatten kastade sig handlöst utför klippor och fyllde hålrum. Pröva drag och fluga nedströms forsen, bakom sten och i lugnvatten. Vattnet var säkert 40-50 cm högre än normalt och så pass grumligt att sten och botten var svårt att se. Tyvärr var det stendött och inte ett enda vak på hela hemvägen heller. Behållningen var en fjällabb som lyfte 10 meter framför mig. Dessutom vigg, bergand, alfågel och simsnäppa i älv eller de översvämmade områdena. Solen försvann förvisso men fjällen var solbelysta när jag slafa vid 1-tiden.”

Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.

Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.

Fåglar vid havet 3

Havssula (Morus bassanus)

En av de absolut mäktigaste havsfåglarna vi kan se här på Västkusten, enligt min mening. Jag hade förmånen denna blåsiga dag, att få uppleva inte mindre än sex havssulor som återkom för att fiska i det stormigt upprörda havet. De brukar normalt hålla sig lite längre ut från land men denna dag tycktes de finna något ätbart innanför bränningarna på Kosteröarnas nordvästliga sida, men ändå på tillräckligt avstånd för att jag inte skulle lyckas med några närbilder. Men känslan, av att de är ett med sin miljö, finns där i alla fall.

Bara att se sulorna upprepade gånger dyka helt hejdlöst ner i de kraftiga vågorna, räcker långt för min del. När de väl fixerat ett byte, förvandlas de till en målsökande vit robot. På ett ögonblick störtdyker de, fäller ihop de långa och smala vingarna bakåt för att öka hastigheten och minimera motståndet i luft och vatten. När de bryter igenom vattenytan syns det knappt något vattenstänk alls. De låg kvar en kort stund på havet innan de mödosamt sprang på ytan och försökte få luft under vingarna, alltid mot vinden och i långa vågdalar.

Samtliga bilder från Nordkoster, Kosterhavets nationalpark – 2020-11-03