Ån mitt i Strömstad, Strömsån, har sakta börjat frysa ihop under den kylslagna period som varat i veckor. De öppna vattenytorna krymper och fåglarna i och kring ån får det tuffare att hitta något ätbart. Under en kall period för två år sedan dök en tillfällig gäst upp vid åns strandkant. Nu är den här igen, en Rördrom (Botaurus stellaris). De grunda havsvikarna liksom sjöarna är isbelagda. Återstår att hitta strömmande vatten, helst med vass, att gömma sig i och fånga nå. Trots att bilar och människor passerar bara ett tiotal meter ovanför vassruggen (till höger i bild nedan) står den orörlig i vasskanten och litar fullständigt på sin kamouflagedräkt.
Rördromen försöker hitta lite vatteninsekter eller småfisk som passerar förbi i öppna gluggar i vassen. Den har anmärkningsvärt stora fötter, omkring 20 cm långa, som syns tydligt när den försöker smyga långsamt och osynlig i vassen. Blicken från de små ögonen är intensiv, både när den studerar folklivet runt omkring eller fått syn på en fisk i vattnet. Den har lyckats etablera sig väl de sista decennierna, ca 700 häckningar i Sverige, och fortsätter norrut i landet. Så lyssna efter en lågmäld mistlur i större vassruggar under våren, för att få se den är inte lika lätt.
Samtliga foton från Strömsån, Strömstad – 11-12 feb 2021
Eftersom planen var tre veckor i fjällen och jag inte nyttjat alla vilodagar blev beslutet att stanna i Pårte för vila och fiske ett par dagar innan slutetappen ner till Kvikkjokk. Någon större brådska att komma hem tidigare fanns inte och tågbiljetterna från Murjek till Göteborg var redan köpta. Inte så många bilder blev det, desto mer fisk…..
”En strålande dag med blå himmel och vita ullmoln, +17 grader C när jag segade mig upp vid 9. Avvaktade tills morgonruschen var över nämligen. Packade en dagstursäck med fika och fiskelåda. Tog turen mot utloppet och sjöns södra sida, bort till inloppet och båthuset där.”
Mot sjöns södra ände, Sareks fjäll i bakgrunden
”Sjön Sjabtjakjaure, som den heter, verkar krylla av småöring. Gårdagskvällens försök att lura ”25:or” skulle upprepa sig runt hela sjön. Trots lite vind och en regnskur hade jag redan tio öringar före vadet över Rittakjåkkå. Vadet togs vid det grunda och breda sjöutloppet, knädjupt som mest men hala stenar. Knotten och myggen förföljde mig hela vägen men U622 och lite vind ibland gjorde det uthärdligt.”
”Det bästa stället var annars den näst sista udden före myren i sjöns sydände. Rätt djupt vid ett par stora stenar och rakt ut i sidvinden samt i kanten av läsidan högg det stort. Den första öringen över halvkilot, cirka 40 cm lång men smal trots ett stort huvud. Kampen blev kort och ojämn. En tuff röding tog också draget 6-7 meter ut. Levde rövare vid land men slutade även den i gräset, längd ca 35 cm.”
Sjön Sjabtjakjaure med Pårtestugan i dess norra ände
”Tog en sista firarfika, packade fisk och drog mot bron över Tjåltajåkka och leden de sista tre kilometrarna till Pårtestugan. Summera under vägen; en röding och 28 öringar blev dagsresultatet, varav 10 på fluga. Kul fiske, även om storleken kunde ha varierat lite mer. Roger stugvärd konstaterade detsamma. Vissa år var den större fisken mycket sällsynt och väldigt mager. Han hade dock med båt lyckats få öring på mellan 1,5 till 2,5 kg, mest på streamer och flugspö.”
Pårtestugan vid sjöns norra strand
Måndag 13 juli – Regnkaos i Pårte
”Sega mig upp vid 8-tiden när det börjat lugna sig i köket. Helgrått ute och duggregn. En lite aning till ljusning när jag gick ut, skulle snart förbytas till ett evigt regn som inte upphörde på hela dagen. Gick denna dag på Kungsledensidan av sjön för att testa fiskelyckan.. Började nappa bra på väg ut mot första udden. Innan jag hade rundat den hade jag lurat åtta småöringar. Sedan blev det trögare. Fick bara två till på hela vägen.”
”Vände åter, genomblöt, och genade upp på leden. Helskinnad tills jag skulle hoppa sten vid stugskylten. Halka på en av stenarna som låg i vatten och föll pladask i vattnet mellan stenarna. Slog i knäet mot en vass sten och svor högt. Nästan framme! Sparkade igång bastutemperatur i torkrummet, precis lagom till att fyra genomsura tältare dök upp och valde innelogi. Skulle visa sig bli fullt hus innan kvällen var slut. Roger fick leta efter madrasser och pussla ihop det. Tyskar, fransoser och diverse svedeser, alla svettiga, blöta och trötta och ingen som hade lust att krypa in i ett blött tält.Hann torka mina kläder men kängorna lär vara sura sista dagen till Kvikkjokk. Började läsa Ranelids ”Krigaren” men gav upp i kaoset. Fixa go´natt och läste i sängen istället.”
Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.
Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.
Snövit värld med en lång skala av grå toner, bländande och kontrastrik, jungfruligt och ständigt nyskapande, löst sammansatta iskristaller som effektivt dämpar alla ljudyttringar.
Samtliga foton Rogens naturreservat – 2-4 feb 2021
Riktigt kall dag med dimma morgon och kväll. Så torr som luften känns undrar man givetvis var fukten kommer i från. Sjöar och vattendrag frusna, så det återstår bara det bundna vattnet i snön och trädens mycket återhållsamma ”andning”. Inga morgonpigga skidåkare eller renar, bara gårdagens spårlöpor. Renarna får hålla till godo med frystorkade hänglavar med frostig glasyr denna dag. Skönt att då stå i stugvärmen och fota genom fönster……
Fin dag, sol och ingen vind, bara -20 grader C. En tur med spark längs landsvägen västerut kan vara ett bra alternativ till skidorna. Men vägen som leder till Käringsjön är inte plogad, gården är inte längre bebodd under den kallaste årstiden. Den gropiga grusvägen sommartid är nu ersatt av traktor- och skoterspår. Det blir att lämna sparken redan efter en kilometer vid Käringsjövallen.
Käringsjövägen vinter och höst
Åtminstone två kilometer med ”fast” mark upp till bron över ån Mysklan, sedan blir det att pulsa i snö. Allt för att få se om ån är öppen och kanske strömstaren eller uttern stannat kvar. Men ån har nästan slutit sig helt efter de senaste veckornas kyla. Allt som finns är orörd snö, så när som på lite viltspår och en kör av domherrar i fjärran. Absolut tystnad råder för övrigt!
Musen var fortfarande mycket vilsen i sina tankar. Bocken försökte förklara lugnt och sansat vad det innebär att leva i det okända. Att alla här måste hjälpas åt och hitta sin egen uppgift, nu och sedan. Du kommer snart att finna din uppgift och egen plats i det okända, sa bocken. Men först måste du hitta klarhetens källa och insupa dess visdom. Följ din näsa inåt det okända, så hittar du snart rätt. I det okända säger man att vi alla växer med vår uppgift. Ta med dig den visdomen så kommer det att går bra, avslutade bocken och doldes igen bakom de ståtligt vajande enbenta.
Doften av klart vatten drev musen längre in i det okända, det blev en allt starkare dragningskraft. Han hade inte ens tid att nyttja de bär och örter som rikligt växte vid de enbentas fötter. Det glittrade i en ljusare öppning bland de enbenta. En källa med vatten, så klar att man såg allt på dess botten och hur det kom en sjudande ström av nytt vatten hela tiden upp till ytan i källans mitt. Han drack försiktigt, små klunkar utan att se sig omkring, uppslukad av dess kraft. Därför märkte han inte den stora, massiva varelsen, som iakttog honom från den motsatta stranden.
När musen släckt törsten, reste han sig, kände sig pigg och upprymd. Hmmm, hummade varelsen på andra sidan, nästan för sig själv. Musen spetsade öronen, men kunde inte riktigt urskilja vad det var som lät. Nyfikenheten fick honom att går runt källan mot ljudet och där stod, eller rättare sagt låg han forna vän och räddare, paddan! Musen kände igen honom direkt, även om paddan nu såg gammal ut och hade förlorat sin transparens.
Du hittade rätt till slut, sa paddan. Klarhetens källa blev mitt hem, för en kort tid ser du. Som många andra kunde jag inte stanna kvar i den lilla världen. Du kan inte heller återvända. Efter att den stora massan fyllde tomheten har öarna blivit obebodda, inget växer där längre. Sterila öar flyter planlöst i massan, klumpar ihop sig och kommer så småningom att upplösas. Smådrakarnas tid är över. Bara de som tog sig in i det okända kan överleva som jag gjorde, med vissheten att min uppgift nu är viktigare än mitt tidigare liv.
SLUT (fortsättning följer)
Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2021-01-05
English translation:
The well of clarity (continued on part 6)
The mouse was still very lost in his thoughts. The goat tried to explain calmly what it means to live in the unknown. That everyone here must help each other and find their own task, now and then. You will soon find your task and your own place in the unknown, said the goat. But first you must find the well of clarity and absorb its wisdom. Follow your nose inwards into the unknown, and you will soon find the right way. In the unknown, it is said that we all grow with our task. Take that wisdom with you and it will go well, the goat finished and hid again behind the stately swaying one-legged friends.
The smell of clear water drove the mouse further into the unknown, it became an increasingly strong attraction. He did not even have time to feed on the berries and herbs that grew abundantly at the feet of the one-legged. It glittered in a brighter opening among the one-legged ones. A well of water, so clear that you could see everything at its bottom and how a simmering stream of new water kept coming up to the surface in the middle of the source. He drank gently, small sips without looking around, engrossed in its power. Therefore, he did not notice the large, massive creature, which was watching him from the opposite shore.
When the mouse quenched his thirst, he got up, felt alert and elated. Hmmm, hummed the creature on the other side, almost to himself. The mouse pricked up its ears, but could not really make out what it was that sounded. Curiosity made him walk around the well towards the sound and there stood, or rather laid down, his old friend and savior, the toad! The mouse recognized him immediately, even though the toad now looked old and had lost its transparency.
You found the right way in the end, said the toad. The well of clarity became my home, for a short time you see. Like many others, I could not stay in the small world. You can not return either. After the great mass filled the emptiness, the islands have become uninhabited, nothing grows there anymore. Sterile islands float aimlessly in the mass, clumping together and will eventually be dissolved. The time of the little dragons is over. Only those who entered the unknown can survive as I did, with the certainty that my task is now more important than my previous life.
Det brukar inte bli så många dagar på längdskidor på Västkusten numera. Februari i Härjedalen innebär att man måste gå på skidor, som jag fortfarande uttrycker det. Något annat alternativ finns inte, förutom snöskoter. Rogens naturreservat innebär lyckligtvis reglerad skotertrafik och därmed en tystnad som märks. Några av medresenärerna föredrar att åka skidor, men jag får inte ihop det. Åka utför en backe okey, men uppför otvivelaktigt så går man. Så jag håller fast vid att jag går på skidor.
I den kalla sockriga snön har däggdjuren det tufft. Renar, älg, räv och hare utnyttjar vägarna eller våra skid- och skoterstråk som är hårt packade. Utanför dessa leder är det ett hårt och tungt liv att skaffa sig föda. Men efter en natt är det som att läsa en bok. Att se hur räven smugit sig fram till håligheter mellan stenar eller under vindfällor. Någon gång ser det ut som en lyckad jakt på en sovande dalripa i snön. Hermelinen gräver tunnlar i snön i jakt på sork och lämmel. Riporna har knaprat på dvärgbjörknas knoppar och lämnat ett virrvarr av spårlöpor efter sig.
Hare, räv respektive ren som sökt sig ut i den lösa snönRessällskapet som håller sig i preparerade spår
Strömstad, med ett fruset Strömsvattnet mellan broarna, till glädje för alla skridskosugna medan stadsfåglarna trängs i det krympande öppna vattnet vid utloppet till Strömsån.
LIV I FRI LUFT 