En liten fundering på varför jag och många andra som fotograferar ofta fastnar vid detaljer, eller är det kanske bara jag. Ibland känns det som att man inte vill gå förbi den där obetydliga kvisten eller stubben, att den betyder nåt. Den finns där i ett sammanhang, är i sin begynnande spira eller så är ridån på väg ner efter denna vinter. Möjligen är det ett försök att skildra delar av en helhet. För inte kan det väl bara vara så att våra ögon inte klarar av ”röran” i skogen, utan behöver fokusera på en sak i taget. Detaljerna ger ett lugn kan jag känna, både att fota och att begrunda efteråt. Form, färg, ljus och kontrast tilltalar oss olika, huvudsaken att glädjen finns i att skapa bilden. Sedan kan var och en betrakta den utifrån sin egen sinnesro och närvaro.
Samtliga bilder från Bullareskogen utanför Strömstad, 2021-01-03
I den lilla världen skedde stora förändringar i ett allt högre tempo. En trög massa kom sakta flytande från det okända. Den kringrände öar, började fylla tomheten och fortsatte utan motstånd envetet mot avgrunderna. Massans yta förändrades ständigt, tog nya former och verkade leva sitt eget liv utan att ge ifrån sig ett ljud.
Det var det som skrämde musen mest, tystnaden som bredde ut sig i tomheten. Nu framstod helt plötsligt lätena från det okända som en trygghet, ett hopp om ett bättre liv. Han mindes bockens mantra ”Mot nya mål”. Bocken, med sin överblick och insyn i den lilla världen, hade kanske anat vad som skulle komma att ske.
Musen visste inga råd längre. Bocken var borta och han var helt ensam på sin ö. Han måste själv försöka ta sig härifrån innan det blir för sent. Det enda alternativet som återstod nu var att bege sig över tomheten till det okända. En väg han aldrig prövat och en plats han inget visste om. Han sökte målmedvetet efter en så kort passage som möjligt, utan att veta hur han skulle bete sig.
Ett utdraget stön hördes från en snärjig plats vid kanten av ön. Försiktigt smög musen fram och fick syn på en blek varelse liggande i tomheten. Hjälp mig! sa den sorgsna varelsen. Jag fastnade i tomheten när jag försökte ta mig över till det okända och nu kan jag inte komma härifrån. Varelsen såg inte farlig ut, men ömklig och erbarmlig där den låg. Musen tänkte att jag borde göra nåt, men vad?
SLUT (fortsättning följer)
Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2020-12-31
English translation:
The sluggish mass (continued on part 2)
In the small world, great changes took place at an ever-increasing pace. A sluggish mass slowly flowed from the unknown. It circled the islands, began to fill the great emptiness and continued without resistance stubbornly towards the abysses. The surface of the mass was constantly changing, taking on new forms and seeming to live its own life without making a sound.
It was what frightened the mouse the most, the silence that spread in the emptiness. Now all of a sudden the sounds of the unknown appeared as a security, a hope for a better life. He remembered the goat’s mantra ”Towards new goals”. The goat, with its overview and insight into the small world, had perhaps anticipated what would happen.
The mouse knew no advice anymore. The goat was gone and he was completely alone on his island. He must try to get out of here himself before it is too late. The only option left now was to go over the emptiness into the unknown. A road he never tried and a place he knew nothing about. He purposefully searched for as short a passage as possible, not knowing how to behave.
A drawn-out moan was heard from a snarky spot on the edge of the island. Carefully the mouse crept forward and saw a pale creature lying in the emptiness. Help me! said the sad creature. I got stuck in the emptiness when I tried to get over to the unknown and now I can not get out of here. The creature did not look dangerous, but miserable and pitiful where it lay. The mouse thought I should do something, but what?
Jag hade en idé denna dag med lite låg januarisol, att försöka mig på ett frostigt skogslandskap med myrar. Men då skogen ligger ett par mil inåt landet och ett par hundra meter högre än kusten, var det kallare och faktiskt lite nysnö. Kom därför inte förbi fascinationen av snön, trots att man ser och fotar det nästan varje år. Kan inte riktigt sätta ord på det, fast det måste vara samma känsla som is, att det är förgängligt och kan vara borta närsomhelst. Lite vind, en snabb temperaturökning eller en kort regnskur så är förtrollningen över och landskapet helt förändrat. Där tror jag att det sitter, men det kan ju också vara mitt norrländska påbrå som hittar hem i snön.
Samtliga bilder från Bullareskogen utanför Strömstad, 2021-01-03
”Liten ruskvädersmorgon med blåst från NO, tunga moln med regn som drev in, +5 och nysnö på topparna runt omkring. Drog lite på starten och tur var det. En gammal havsörn kom svepande långsamt nerifrån Kaitumjaure, lyfte snett över forsen och drog upp mot Tjäktjatjåkkå och Kungsleden. Majestätiskt lugnt!”
”Innan jag påbörjade färden över fjället till nästa sjö och dalgång, ville jag testa om det fanns stor öring i Kaitumälven också. Gick ner precis under forsen, uppströms gårdagens harrgrop. Testa ett bra tag i ström och bakvatten men kände inget så här långt.”
”Gick runt en göl och hitta ett grunt litet sel med flacka strömmar över småsten och bakvattentungor därimellan. Perfekt för harr men svårt att presentera drag och flugor i den grunda strömmen. Höll på att fastna flera gånger. Hoppa till sist ut på en sten där jag kunde kasta över strömmen en bit längre ner. Pang, mitt i strömmen på grunt vatten i ytan tog den direkt. Körde på betydligt mer än gårdagens harr. Förklaringen kom strax när en fin öring på 35-40 cm nästan hade svalt trekroken i ett enda möjligt angrepp.”
”Lämnade Kaitum och dess storharrar, men även alla gulärlor och dalripor i deltat. Började klättringen över fjällpasset, som visade sig vara en stor öppen fjällhed med milsvid sikt. Detta är norra delen av Sjaunja naturreservat. Kyla och orosmoln i öster fick mig att dra på till stugan i Teusajaure direkt. Förresten, glömde att jag såg ett varnande ringtrastpar längs den vådligt branta nerfarten till stugan. Vid jokken svirrade dessutom en strömstare förbi flera gånger.”
”Framme vid 2-tiden, där fikat togs i lä framför stugan. Färsk salami och digestivekex dagens höjdpunkt! Värden drog iväg längst västerut på fisketur. Jag satte på en 12 grams röd kopparsked och kasta från land vid jokkens utflöde och bort till en rasbrant med stora block. Kände en del smånapp ute på sjön men den första tog längs blockstranden. En liten öring på 25 cm, svagt grönfärgad men rätt så blank. En kopia tog på tillbakavägen i läviken vid den lilla fiskestugan, 15 meter ut. Slapp fisk till middag och kunde istället lätta packningen på 500 gram köttbullar och en lättöl, vilken fest!”
”Sjön la sig stilla plötsligt. Spöet drog och jag gick in i öringviken igen. Började vaka men bara ett försiktigt nafs. Fick se vak i viken vid båthuset och prickkastade till slut en rosafärgad rödig på 25-30 cm. Sedan dog det ut vid 21-tiden. Tillbaka till stugan fick jag en chock. En av ungdomarna i tältet, hade från samma udde som jag testat, dragit en öring på 4 kilo på sitt första kast! Missade den alltså med en kvart!!! Det sista jag sa i stugan till mig själv innan jag gick ut var: -Få se om storöringen vaknat till nu. En kopp te för att smälta historien.”
Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.
Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.
Finns ett stort dilemma med att ta närbilder på nyis. Den är tunn, alldeles för tunn för mej och kamera. Med ett tele blir skärpedjupet också för litet, när ljuset undviker skuggorna. Makro kan fungera med lite längre brännvidder och stativ, men svårt att stå stadigt i mossa och myrkanter innan tjälen satt sig. Så, som många gånger förut får man kompromissa sig fram, förhandsgranska i kameran med frusna fingrar och ta fler exponeringar än man orkar titta på sen…..
Likt en diamant i skyn…..
Idag kristallklart, imorgon…..
Samtliga bilder från Bullareskogen utanför Strömstad, 2021-01-03
Isen är inte alltid så inställsam mot fotografen. Ibland gör minsta förändring av angreppsvinkeln att bilden förändras totalt. Is tar upp alla färger från omgivning och himmel, färgen slår om direkt i skugga eller blir nästan silvrigt svart-vit med grå himmel. Vinterns låga sol och den skarpa kontrasten på himlen, beroende på väderstreck kan dock vara till nytta för att lyfta upp isens grafiska tredimensionella uppbyggnad. Men också små steg av exponeringsförändring ger stora utslag på bildens resultat. Till slut hamnar man där att ingen bild blir bättre än någon annan, de går inte att jämföra till slut. Var och en återger sin del ögonblicket. Ja, det var lite reflektioner över att fotografera is……
Samtliga bilder från Bullareskogen utanför Strömstad, 2021-01-03
I solbränd nacke utvecklade jag makrofotots umbäranden under långa, heta sommardagar. Under blöta och kalla vinterdagar gäller en annan strategi. Kepsen utbytt mot toppluva och långkalsongerna blir ett måste liksom tunna fingervantar som fungerar på kamerans pekskärm. Att krypa på mage skulle kunna fungera genom att rulla ut ett liggunderlag. Min lösning är dock av det enklare slaget. Ett mindre sittunderlag i mjuk cellplast som går att vika ihop på mitten. Håller väta och värsta kylan borta, viks sedan ihop så att de torra sidorna kommer utåt. Sticks in mellan ryggsäck och rygg mellan fotopassen. Så nu vet ni åtminstone hur jag klarar knästående makro vintertid. Fast, ni andra har säkert andra bra metoder?
Samtliga bilder från Bullareskogen utanför Strömstad, 2020-12-23
Musen trivdes på sin nya, lite större ö. Bocken stannade bara ett litet tag. Rastlösheten verkade gnaga i honom eller så måste han bara vidare. Han ursäktade sig till musen med ett vagt löfte om återseende. Bocken var som uppslukad av skuggorna från det okända. Det sista han hördes yttra var bara ett tystlåtet upprepande: ”Mot nya mål!”
Den lilla världen, så som musen kände den, var sig inte längre lik. Inte nog med att de fasta öarna krympte, nu hade själva tomrummet börjat krackelera. Långa, svarta avgrunder hade börjat skära sig igenom det stora tomrummet. Ingen visste var dessa slutade eller vad som fanns i mörkret på andra sidan.
Musen hade inte sett smådrakarna sedan bocken och han klarat hoppet över den stora tomheten. Drakarna hade av någon anledning försvunnit helt och kvällarna var nu tystare. Ibland kunde man höra märkliga ljud från det okända, men det låg för långt bort för att oroa en mus. Fast någon gång när han väcktes ur sin sömn av ljuden, tyckte han sig se ljussken strila upp ifrån tomhetens avgrunder. Fast han kunde lika gärna ha drömt det, för nästa dag såg han inget alls.
Det musen inte visste, var vad som egentligen hade hänt när smådrakarna skrämdes bort av musens tandagnissel. Musen trodde förstås att han skrämde dem med sin rytande. I verkligheten hade gnistorna han skapade bränt smådrakarna. Deras vingar var fortfarande vitglödgade och var mer att likna vid tunna fenor, som inte var till någon större hjälp. De tycktes för evigt vara förpassade till tomhetens avgrunder, eller……
SLUT (fast fortsättning följer, kanske)
Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2020-12-25
English translation:
The Retreat of Little Dragons’ (continued on part 1)
The mouse thrived on its new, slightly larger island. The goat only stayed for a while. The restlessness seemed to gnaw at him or he just had to move on. He apologized to the mouse with a vague promise of reunion. The goat was as if engulfed by the shadows of the unknown. The last thing he heard heard was a silent repetition: ”Towards new goals!”
The small world, as the mouse felt it, was no longer the same. Not only had the fixed islands shrunk, now the great emptiness itself had begun to crackle. Long, black abysses had begun to cut through the emptiness. No one knew where these ended or what was in the dark on the other side.
The mouse had not seen the little dragons since the goat and he had managed the jump over the great emptiness. The dragons had for some reason disappeared completely and the evenings were now quieter. Sometimes you could hear strange sounds from the unknown, but it was too far away to worry a mouse. But at some point, when he was awakened from his sleep by the sounds, he seemed to see the light shining from the abysses of emptiness. Though he might as well have dreamed it, for the next day he saw nothing at all.
What the mouse did not know was what had actually happened when the little dragons were frightened away by the mouse’s gnashing of teeth. The mouse, of course, thought he was scaring them with his roar. In reality, the sparks he created had burned the little dragons. Their wings were still white-glowing and were more like thin fins, which were of no great help. They seemed forever doomed to the abysses of emptiness, or ……
LIV I FRI LUFT 