Vid en första anblick är det bara en vanlig tätvuxen granskog, som bäcken ringlar sig genom i mörkret. Just mörkret är extra påfallande så här i november. Jämnåriga granar, tätt sammanpackade och därmed högvuxna utan gröna grenar förutom i topparna. Undervegetationen blir därefter, inga örter eller ens blåbärsris. Marken är försurad av barr där mossan trivs. Många granar uppvisar skador av insekter, som förvärras ytterligare när t.ex. spillkråkan tar för sig bakom sprucken och torr bark. Det som ser ut som vit fågelspillning på stammarna är i verkligheten droppande kåda från öppna sår högre upp i granarna.
Om man överhuvudtaget hittar något växtliv, utöver mossor, så är det ofta kring rötterna eller längs med bäckens kanter. Finns knappt några svampar ens i denna miljö. En vit, koralliknande svamp sticker dock ut, i stark kontrast mot den mörkgröna väggmossan. Några kamfingersvampar lyser plötsligt upp tillvaron. Ett stort tack till svampexperten Anki för hennes snabba artbestämning!
Harsyra (Oxalis acetosella)
Grantår från öppet sår
Kamfingersvamp (Clavulina cristata)
Granarna står så täta att inte ens den lågt stående höstsolen orkar tränga igenom stolpåkern. Granplantering fortsätter att härska här i södra Sverige, men nya tankar är väckta och debatten flödar som aldrig förr om vad som är skog egentligen. Blandskog och hyggesfritt ger en helt annan artdiversitet. Fasar för vad som kommer att hända med detta skogsparti, speciellt som den ger behövlig skugga åt bäckens rika öringbestånd. Ett kalhygge vore katastrof. Gallring behövs och vore den bästa lösningen så lövskogen får fäste i det öppna ljuset.
Samtliga foton från Strömstads utkant – 2020-11-22
”Sov som en gud i egen kupé med dubbla(!) madrasser och lagom temperatur inne. Ute var det mulet och bara +8. Snart kom de första regnstänken från väst och vinden tog i emellanåt. Tempen sjönk direkt till +6!Drog därför lite på starten till nödbivacken Unna Räitas, 7 km från Nallostugan.”
”Paren började dra söderut mot Sälkastugorna och jag hängde på i ett uppehåll vid 10-tiden. Hann ifatt dem halvvägs upp till sjön på den bara västsidan. De hade gått för långt ner redan och börjat leta vadställe i den strida forsen. Tipsa om att det var säkrast längst upp vid sjön. Vadet precis hitom sjön var utmärkt med ett rör. Inte helt lätt att klara med kängorna, men med några snabba kliv gick det torrskott.”
Såphal hällmark på fel sida om jokken
”Första delen upp i Unna Räitasvagge gick lätt, sedan kom snö igen och blocksten. Lös och blöt var snön i de platta mindre partierna. De större fälten fungerade bra att gå på däremot. Mestadels snö i passet och småsjöarna var istäckta. På sydsidan under glaciärerna reste sig höga moränväggar, som en broms ifall istiden skulle återvända efter växthuseffektens århundrade.”
Moränryggar efter den krympande glaciären
”En sjungande snösparv i praktdräkt höll modet uppe i det återkommande duggregnet. Av de höga massiven såg man inte mycket, dimman/ molnen låg nere på ca 1500 m ö h (bara 200 m över passet). Till sist syntes vindskyddet i fjärran, naturskönt läge vid änden på en isblå glaciärsjö.”
Vindskyddet Unna Räitas, vid stupet längst till vänster om sjön
”Stugan var inte i det bästa skicket men bebolig i nödfall. Två bäddar för fyra med liggunderlag och filtar. Hinkar vedspis, såg, yxa etc. liksom mindre köksutrustning för matlagning och disk fanns även. Skrev ner en rapport till stugvärden och dokumenterade skador på takpapp, dass utan dörrar, gisten stugdörr och rostigt kaminrör. Yxa och såg hade någon lämnat ute på vedhögen. Gott om näver och ved inne annars. Lämnade tändstickor i plastpåse på uppdrag.”
”Tältplatser”, dvs mark rensad från sten i skydd av gamla stugan
”Försökte få en titt på fallet bakom stugan innan jag drog tillbaka. Större delen av övre partiet var snötäckt. Såg bara ”utkastet” längst upp, resten av fallet i den 80-100 m lodräta branten var dolt från min position längst ut på den norra kanten. På södra sidan kan man ta sig ner, men för halt idag.”
Stupet bakom vindskyddet, med fallet ner mot glaciärsjön
”Hemvägen blev strapatsrik då all sten var såphal nu i regnet. Föredrog de stora snöfälten där det gick. Det enda som sågs som avvikande var en korp som svepte förbi med en lämmel i näbben. Höll ost-sidan av Stourräitavagge ner mot Nallostugan. Vådliga partier med hala blanka berghällar och en vadning längst ner, gör att den inte bör rekommenderas (till trots mot kartan från 1973). Vadet klarades med näppe tack vare åtdragna regnbyxor runt anklarna.”
Satellitbild över vindskyddet (7) med trepassleden söderut över topparna
”Ett gäng (far och två söner) hade kommit till ”mitt” rum när jag var tillbaka vid fyra först. Senare anlände tre ladies, de också från Vistas. Full fyr redan i brasan, vilket behövdes med mina och andras sura kläder och bara +6 ute med ihållande blåst från väst. Rensa säcken på käk och med lånat skafferiris och chokladmousse blev det en festmiddag till slut. Slockna så småningom i stughettan (+26) med läsning av Grundstens klätterbravader i Sarek, till tonårsfismys!”
Kort historik om vindskyddet Unna Räitas
Sedan 1946 har STF haft en raststuga i Unna Reaiddávággis dalgång, ett dramatiskt område med djupa, smala dalgångar och branta fjällsolitärer. Sommaren 2020 byggdes ett nytt vindskydd i stället för det gamla från 1961. Arbetet gjordes ideellt av STF-medlemmar, i ett så kallat dugnadsprojekt. Från vindskyddet leder den krävande och storslagna Jojoleden, eller Trepassleden, söderut upp och ner över höga toppar och slutar i Tarfaladalen vid Kebnekaise. Definitivt ingen nybörjartur, stegjärn är ett måste på de hala snölegorna och glaciärerna är förrädiska.
Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.
Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.
Koll på termometern i gryningen, -4 grader C. Första frostnatten i höst med lite högre luftfuktighet. Klev ut på en äng i stadens utkant och bländades av ljuset, trots att det nästan rådde mörker fortfarande. Hela landskapet återspeglades i grå och vita nyanser.
En påtaglig stresskänsla infann sig. Om en dryg timme kanske allt är borta när solen tittar fram över skogskanten. Sån är naturen och dess olika skepnader, förgängliga.
Samma bäck, samma dag, samma tidpunkt som gårdagens inlägg Levande vatten 14. Nu med kamerans videofunktion och med ett annat musikstycke. Hälsobefrämjande inomhusaktivitet, både att framställa och avnjuta till en kopp kaffe med en liten kaka……
För 42 år sedan åkte jag runt i Norrland under ett år och besökte skolklasser för att intressera elever för natur och miljövård (som det hette då). Tillvägagångssättet var enkelt. Med en diaprojekter och 100 bilder i ett rullmagasin samt ett kasettband med Pink Floyd försökte jag väcka intresse för den förening som betytt mycket för mig i unga år, nämligen Fältbiologerna. Detta var något nytt då och reaktionerna lät inte vänta på sig. En lektionstimme med många frågor och diskussioner gick snabbt. Kombinationen av bild och musik har följt mig sedan dess.
Jag har nu börjat experimentera lite grann igen, i snålhetens tecken med diverse gratis program på nätet. För att känna om och vad det tillför till bilderna, hur de tolkas och vilken känsla man vill förmedla. Bilden flimrar förvisso förbi under en kort stund, men betraktaren ”tvingas” ta in en helhet, om man orkar igenom hela visningen. Gratisprogrammen har sina begränsningar i kvalité och storlek, men det går att fuska lite. För den nyfikne har jag använt ett filmredigeringsprogram för bilder och musik som heter Icecream Video Editor, de har också ett rent bildvisningsprogram. Tar tacksamt emot tips på andra program och arbetssätt.
Så detta är min syn på en liten granskogsbäck, i novemberdagens sista ljusa timma.
”En klarblå himmel igen med lite molnbankar i norr och söder, i stort sett ingen vind heller. Enligt uppgift låg nu ett högtryck placerat över Norrland, +31 grader i bl.a. Lycksele. Ryckte till mig en plats i köket, brassa gröt, innan resten av stugan hade kommit på benen. Fyra irländskor var snabbast och ryckte i spänner och grytor.”
Den sjätte etappen genom passet på drygt 1500 m ö h skulle bara vara 8 km fågelvägen. I verkligheten blev det lite längre pga terrängen och snöförhållandena. Större raviner hade gått under vintern i passet och hängdrivor av snö på ömse sidor släppte ifrån sig mindre snöskred när värmen steg i den starka solen. Vandringsstaven var oumbärlig för att kontrollera snöns kvalité och svaga snöbryggor. Fungerar dessutom bra att åka på som en påskkäring utför snölegorna.
”Kom iväg först av alla vid 8 och knata på rakt österut mot kammen för att kolla läget i den V-formade dalen upp mot passet. En hel del snöfält, ja rent av mest snö, men jag sick-sackade på barytorna där det gick. Snön var som väntat lös och vattensjuk, men bar för det mesta, speciellt de större fälten. I kanterna sjönk man dock till knäna titt som tätt.”
”Pausa efter att ha hoppat över den första bäcken lätt. Ett brett stråk hade öppnat sig i snön, men vattennivån var låg. Fortsättningen upp till passet förbi issjön gick bra. Tog en brant snölega på skrå utan problem”.
”I passet öppnade sig en ny värld. Spetsiga pyramidtoppar, häftiga lodräta väggar och isblå vatten. Tog mig igenom en besvärlig rasbrant direkt efter passet med mycket lös sten och block. Där det gick var snön att föredra.”
”På en avsats före den sista utförslöpan på snö ladda jag om med nötgodis och dricka, med bar överkropp. Solen var grymt intensiv i kanten på snön och i lä. Längst ner på snölegan låg fyra renar som mycket motvilligt reste sig sen när jag kom nerglidande på kängorna. Fast och tjock snö i branten till skillnad mot västra delen av passet. Ett par rasbranter återstod, mestadels mindre vassa sprängstenar från laviner.”
”Sedan återstod bara en tillfällig jokk (ej med på kartan), ett par snöbryggor och den sista lätta branten vid fallet, ner till stugan som ligger vid sammanflödet från mitt pass och dalen till Sälka. Rinner ut i Vistasdalen sen. En äldre typ av stuga (1965), parmodell med 10 bäddar i vardera änden, med draperier för ”rummen” och värdrummet mittemellan.”
Bild 3: Isranunkel, högalpin växt
Stugvärden Roland (58 år) behövde en paus i vedkapningen och bjöd på riktigt te med pepparkakor, samt tillhörande utbyte av fjällerfarenheter, goa möten, historier och upplevelser av andra fjällnördar. Dök till sist upp två äldre par från Vistas vid 17-tiden. Damerna var helt slut och gubbarna högljutt skrävliga! Tog en kopp kaffe med dem en stund men vek in för kvällen i min egen 10-bäddskupé. Ryggläge (utan snarkstörning) och inläsning av Tore Abrahamssons tips för området. Om vädret tillåter blir det nog en dagstur till kojan vid Unna Räitas i morgon bitti.”
Både renar och fjällvandrare nyttjade vadstället vid stugan, till och från den bredare Vistasdalen.
Ja, hur var det nu med stugvärdinnans råd att inte ta sig genom passet så här års. Både ock skulle jag säga. Tog lite tid då man fick vara mycket mer försiktig än vanligt. Snön bar bättre än väntat, åtminstone på förmiddagen. Den känsligaste delen var all lös sten och även stora block från lavinerna som inte var att lita på. De hade inte satt sig utan även stora block vickade eller rullade när man kom upp på dem. I kanterna på skreden var det också svårt att avgöra vad som fanns under snön, sten eller tomrum. Var det osäkert fattade jag vandringsstaven på tvären för att kunna bromsa ett fall i ett hålrum i snön. Men som sagt, allt gick bra utan att ha passerat det här passet tidigare. Med försiktighet och tålamod ordnar sig allt, fast i dåligt väder hade jag nog övervägt att vänta in nästa dag.
Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.
Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.
Arbetsfri lördag, frivillig karantän, dålig dag eller skitväder ute. Oavsett, gör som jag, sätt er bekvämt tillbakalutade. Ta ett lugnt, djupt andetag genom näsan och släpp ut långsamt. Njut av vattnets porlande och spara bilderna i den tanke som uppstod. Blunda och låt minnet spela upp bilderna. Finns det en själ, så är detta själavård.
LIV I FRI LUFT 