GYLLENE UTSNITT
En lågt stående eftermiddagssol i december månad 2005 förgyllde min stund denna dag, ett ögonblick jag letat efter sedan dess men aldrig återfunnit. Men, å andra sidan, varför upprepa sig…..
Samtliga bilder från dåtidens Kockholmen naturreservat, numera inom Kosterhavets nationalpark – 2005-12-18
RÄNDERNA SITTER I
Jag har försökt hitta någon slags ordning på gammalt och nytt bildmaterial när jag kunde konstatera att is fascinerat mig länge. Fann ett stort antal bilder från början av 2000-talet, när digitalkameran var i sin linda men fotografen bakom fortfarande hade suget kvar att försöka skapa något av det han såg. Den här gången en nästan organisk svallis på en bergvägg i mörk skog, sen eftermiddag utan ljus.
Samtliga bilder från dåtidens Kockholmen naturreservat, numera inom Kosterhavets nationalpark – 2002-12-26
VÅRIS
Fortfarande kalla nätter, men de längre dagarna med sol börjar ta över vintern. Sakta bryts strukturerna ner, återskapas till viss del under natten för att nästa dag ta ett steg mot vår igen. En ojämn kamp, med ett förutbestämt resultat, som tur är. Formerna är inte längre distinkta och skarpa, kristaller bryts ner och konturer löses upp. Ljuset når åter ner till underliggande vattendränkta ytor, reflekteras tillbaka genom en mer transparent isskorpa. På botten vaknar snart allt levande till, av syrechocken när vattnet vänder sig ur sömnen.
Samtliga bilder från Bulllareskogen – 2021-03-03
Tog en omväg hem innan det blev för mörkt. Nästan svårt att känna igen sig då landskapet var helt förändrat. Några ormvråkar satt och tryckte i kvarlämnade högstubbar på hyggena, men lyfte så fort bilmotorn stoppade. Stubbåkern var öde och skogen tyst. Något rörde sig långt in i dimman. En älg? Nä, bara en ko som onekligen längtade in i lagårdsvärmen, av det sorgliga råmandet att döma. Med en känsla, av att ändå ha sett något nytt, rullade jag hem.
Blomsholm och Solberg, Strömstad – 19 feb 2019
Väderomslaget, med blidväder, bäddade in den sena eftermiddagen i tät dimma. Chansar på en biltur för att se om några rådjur eller älgar rör sig ute på fälten. Endast kråkorna var aktiva. Leta efter strömstaren i en ”säker” bäck, men inte det heller. Besökte istället en fornlämning strax väster om staden, en s.k. skeppssättning med oklart ändamål. De resta stenarna, i formen av ett långt båtskrov, satte igång fantasin medan mörkret föll.
Blomsholm, Strömstad – 19 feb 2019
Grågås (Anser anser) – Greylag Goose
Flyktläte grågås:
Gräsänderna i viken lyfte högljutt och landade framför mig. Orsaken till uppståndelsen visade sig strax efter. En ung havsörn gled förbi i fjärran över trädtopparna på väg söderut. I motsatt riktning kom en korp på rak kollisionskurs. Normalt brukar korpen markera sitt revir här och trakassera örnen. Nu var det helt plötsligt ombytta roller. Havsörnen accelererade och förföljde havsörnen. Först efteråt förstod jag varför, korpen hade en munsbit i näbben. Likt en labb förföljde örnen korpen i tvära kast, för att förmå den att släppa sitt byte. I sista sekund dök korpen in i en tall och den unga havsörnen var en erfarenhet rikare. Korpen satte säkert maten i halsen, i ren förskräckelse.
Orrevikskilen, Strömstad – 23 feb 2019
Första mars, får hädanefter bli det officiella datumet för vårens ankomst. Inte för att jag viker ner mig för klimateffekterna och accepterar rådande förhållanden. Nä, helt enkelt för att årets första tranor kom en dag tidigare än ifjol till mitt kvällsmys efter solens nedgång. Nästan mörkt när de anlände för natten efter att ha tillbringat kvällen längre bort på strandängen. Tystlåtet par, som efter lite kontroll av platsen, vandrade ut i mörkret till bäckens utlopp, drack lite och ställde sig sedan vid bäcken tätt ihop.
Mina ögon ser först bara en svart-vit värld, kontrasterna blir så skarpa att det sticker i ögonen trots avsaknad av sol. Instinktivt tänker man sig också dessa motiv neutrala från vitt till svart. Det framhäver självklart strukturer och skapar mönster som är lättare att upptäcka, utan andra distraherande färger. Men när ögat söker sig ut mot horisonten, djupnar den stålblå tonen. Havet och himlen smälter nästan samman, skapar en fond som endast kan återges i färg, oberoende av vilken vitbalans man väljer i kamerans utbud. Så långt ifrån de gamla dagstidningarnas hårt rastrerade svart-vita bilder man komma.
Saltö, Kosterhavets nationalpark – 16 feb 2021
La märke till ett par knölsvanar långt ute till havs. De kom målmedvetet men försiktigt närmare land och Saltö. Smått oförklarligt gick de upp på en sandstrand, där det absolut inte fanns något ätbart, speciellt med all nysnö som täckte vegetationen. Efter en lite närmare titt fick allt sin förklaring. Längre upp på land ligger ett litet kärr. Från kärret, som antagligen inte hade frusit, rann en liten bäck ut på stranden. Svanparet tog den ena klunken efter den andra under en lång stund. När jag senare närmade mig försiktigt tyckte den ena att det var dags att dra vidare, men den andra hälften var fortfarande törstig. När de var klara gled de stillsamt ut och lyfte mot en annalkande frukost kanske.
Saltö, Kosterhavets nationalpark – 16 feb 2021
LIV I FRI LUFT