LIV I FRI LUFT

Musen och bocken – del 5

De enbenta (forts på del 4)

I mörkret i det täta riset såg musen faror varhelst han sneglade. När mörkret gick över i gryning, rätade han på sig och kröp försiktigt fram, kisande med ögonen mot de ljusa öppningar som visade sig. Det var helt tyst, precis som det varit hela natten. Trots det, blev det inte mycket till sömn. Bara korta perioder av vila där han drömde om smådrakar, bocken och den hjälpsamma paddan. Den bleka varelsen hade bara försvunnit in i det okändas mörker, när de sent nådde fast mark. Paddan hade också gått sin egen väg, men musen hade varit för trött för att fundera mer på detta.

Ute i det fria, ramlade musen baklänges. Han reste sig igen på bakbenen, spanade upp så högt han förmådde i ett försök att få syn på himlen. Framför honom reste sig en massiv hord av enbenta varelser. Helt stilla, men det viskades lite, kunde han urskilja. De var gigantiska, rakryggade och nästan lite ståtligt stolta tyckte han. När den första chocken lagt sig, kom han ihåg vad han hört som liten om det okända.

Det okända var oändligt stort och hade varken början eller slut. Hörsägen sa att det var enfotingarna som höll samman allting. De behärskade ett dolt sätt att kommunicera under ytan på det okända. Därför såg man dem aldrig förutom när de utvecklades och reste sig upp på ett ben, med utsträckta armar mot himlen. Det måste vara detta musen såg framför sig. Stadiga enfotingar vars kroppar tryggt reste sig över det okända som en skyddande kupol.

Musen tordes inte gå in i det okända, föda fanns det gott om på marken, men han började bli törstig. Smög sig sakta fram till kanten av den stora tomheten, i närheten av den plats paddan lämnat honom under gårdagskvällen. Den tröga massan hade inte nått hit ännu och i kanten sipprade det fram klart vatten. När han böjde sig ner för att dricka, stelnade han på en sekund. Lite längre ut låg resterna av en smådrake i tomheten, bara ett skelett återstod. Vad hade skett och så hastigt?

SLUT (fortsättning följer)

Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2021-01-04

English translation:

The one-legged (continued on part 4)

In the darkness of the dense rice, the mouse saw dangers wherever he glanced. When darkness turned to dawn, he straightened up and crept forward gently, squinting his eyes at the bright openings that appeared. It was completely quiet, just like it had been all night. Even so, he didn´t get much sleep. Only short periods of rest where he dreamed of little dragons, the goat and the helpful toad. The pale creature disappeared into the darkness of the unknown when they reached solid ground late. The toad had also gone its own way, but the mouse had been too tired to think about this.

Out in the open, the mouse fell backwards. He rose again on his backlegs, scouting as high as he could in an attempt to see the sky. In front of him rose a massive horde of one-legged creatures. Completely still, but they were whispering a little, he could tell. They were gigantic, straight-backed and almost looked a little steadfast proud, he thought. When the first shock subsided, he remembered what he had heard as a child about the unknown.

The unknown was infinitely large and had neither a beginning nor an end. Hearsay said that it was the one-footed who held everything together. They mastered a hidden way of communicating beneath the surface of the unknown. Therefore, they were never seen except when they evolved and rose on one leg, with outstretched arms towards the sky. This must be what the mouse saw in front of him. Sturdy one-foots whose bodies confidently rose above the unknown like a protective dome.

The mouse did not dare to go into the unknown, there was plenty of food on the ground, but he began to get thirsty. Slipped slowly to the edge of the great emptiness, near the place the toad left him last night. The sluggish mass had not reached here yet and clear water was seeping out at the edge. As he bent down to drink, he froze in a second. A little further out, the remains of a small dragon lay in the emptiness, only a skeleton was left. What had happened and so quickly?

THE END ( to be continued)

Is-studie I

LÖVIS

Nä, jag tänker inte på vår statsminister eller Roland Johansson, pappa till den kände formel-1-föraren ”Lill-Lövis”. Det är betydligt mer jordnära och stillsamt, nämligen löv och is. I detta skogsparti på min favoritplats Kockholmen, är marken täckt av fjolårslöv och bitvis mycket sank med en gammal brunn som bräddar efter regn. Har tidigare nyttjats till de djur som här gick på bete sommartid. I sänkan ansamlas vatten som sällan fryser, pga tillförsel av grundvatten och sedan bräddar i en liten tillfällig bäck genom löven. Denna dag låg det lite nattis kvar, skuggat av tätt stående ek och bok. Färgskalan är dämpad med bara två toner som kompletterar varandra bra, men försvinner i svart-vitt.

Samtliga bilder från Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2021-01-12

Pausfågel vecka 5

Pilfink (Passer montanus)

OBS! Vissa bilder är grafiskt manipulerade i efterhand med filter eller sandwichteknik.

Kungsleden 2009 – dag 15

Torsdag 8 juli – Sitojaure

”Stack tidigt innan stora rushen i Saltoloukta, var iväg vid sjutiden. Hann tyvärr inte handla, då butiken öppna först klockan nio och jag inte kunde sova på morgonkvisten. Lättgången väg, först genom tall och björkskog med jämn sluttning uppför. Inga häftiga branter. Tyvärr kom regnet sakta strilande redan efter en kvart bara och höll i sig den första milen.”

Ytterligare en etapp där alternativen till Kungsledens raka sträckning var små. Huvudparten av leden i öppen fjällterräng rakt söderut till nästa sjösystem Sitojaure.

Det var förvisso skönt med ett bastubad och dukat middagsbord igår kväll. Men på något sätt kändes det som att turen lite var över. Att passera den nästan tomma Suorvadammen gav en fadd eftersmak i munnen.

När jag travade på i egna tankar, där regnet gjorde att blicken mest var fäst vid kängorna, var det svårt att ta in den vackra dalen som passera vid sidan om mig.

Regn har alltid en dämpande effekt på en vandring, speciellt om det är ihållande. Kamera och kikare ligger säkert och torrt i ryggsäcken. Pauserna blir också färre, så mycket av intrycken sveper förbi.

Positivt är att man når sitt etappmål tidigare på dagen. Som regel lättar regnet och kanske spricker det upp. Man har då tid till att ströva runt utan packning i torra kläder, bara tillfällena tas i anspråk.

”Skogen gick över i rished med enstaka parkplacerade björkar. Den våta doften av kråkbär slog emot mig. Högfjället var som en enda gigantisk tältplats, genomskuren från söder till norr av Avtsusjjåhkå. Älven meandrade sig djupt ner i en gammal ravin, säkert en gigantisk glaciärflod en gång i tiden. Stanna vid vindskyddet halvvägs.”

”Hängde på kikaren och spanade in närgångna gluttsnäppor och ljungpipare. Hade fem minuters pratstund med en lappsparv på en sten. Så länge jag svarade och kontra med nya läten höll den nyfiket sin show. Vid rengärdet öppnade sig vyn över det grunda Sitojaure med blånade fjällsilhuetter i fjärran. Fin björkskog sista biten ner till STF-stugorna och samevistet. En stor flock gråsiskor höll mig sällskap ner. En blåhakes hårda smackande fick mig att tro på hökuggla eller hackspett!”

”Njöt sol på stugtrappan och fyllde på vätska. Spanade in en kokande lävik norr om stugan. Massor med insekter svärmade precis över vattenytan, vilket gjorde småöringarna helt galna. Inne i strandzonen bland stenarna kryllade det av yngel som också tog småinsekter från ytan eller sånt som ramlade ner från överhängande vide. Gick bort och pratade med samen Kallok, som precis hämtat tre vandrare söderifrån med båt. Han mjukna efter en kort pratstund och gav mig lov att ”kasta från land”. Gick ner och testa vaken. Fick två småöringar genast sedan försvann resten.”

Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.

Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.

Berget

Miljoner av år

Hålkedalskilen, Strömstad – 2021-01-23

Trädspanare

För tyst för att vara januari, tänkte jag, med telet som tyngde axeln längs grusvägen. Här brukar det alltid dyka upp nåt i buskagen. Istället var det jag som var iakttagen av traktens spanare. Var och en av dom har sitt sätt att ringa in mig som ett potentiellt hot eller bara någon ofarlig lördagsflanör. Blåmesen dold bland de fina grenarna strax under toppen. Röjer sig bara om hans artfränder behöver anropas. Skatan som har ögon på allt som rör sig eller låter annorlunda, först ett försiktigt stammande läte som sedan plötsligt exploderar i en regelrätt utskällning, när jag lyfter kameran i fel riktning. Gråkråkan som från toppen av björken har full kontroll, nyfiket avvaktande tills den inser att jag inte tillförde nåt nytt ätbart till områdets fågelmatning. En regnskur och alla drog sig tillbaka, inklusive kameramannen.

Hålkedalskilen, Strömstad – 2021-01-23

Strandade

Stranden vid havet känns kanske inte så inbjudande i januari, men bjuder ändå upp till lite rotation på skallbenets insida. Den till synes döda, frostnupna blåstången, uppspolad eller frilagd på land, bara vilar och bidar sin tid. Nästa högvatten med rätt strömmar kan tina upp den så att den drar vidare och hittar en bättre strand att slå sig ner på.

En len dyning spelar med hjärtmusslans skal. Tvekar om dess plats i den kalla sanden. Ett par motvilliga resenärer ger tillfälligt härbärge. Symbolik att grunna på.

Svart hål eller en exploderande nova, svar finns, men bara i ditt huvud.

Samtliga bilder från Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 5 och 12 januari 2021

Musen och bocken – del 4

Flykten till det okända (forts på del 3)

Musen vankade fram och tillbaka utmed öns kanter, varför visste han egentligen inte. Rådvill och orolig, samtidigt som han inte kunde lämna den bleka varelsen åt sitt öde i den stora tomheten. Varelsen skulle snart vara utlämnad åt den tröga massan som långsamt vällde fram. Det började redan skymma när han satte sig ner vid kanten.

Med huvudet sänkt i djupa funderingar såg han nåt i ögonvrån. Det blänkte till i kanten men hans ögon kunde inte uppfatta vad det var. När han skärpte blicken, frigjorde sig en mörk skugga ut över tomheten. En smådrake svepte ut med öppen käft, nästan som den kippade efter luft. Han satt helt orörlig för att draken inte skulle upptäcka honom, när en iskall våt labb tog tag i hans svans och drog honom längre in i skuggan.

Musen tordes nästan inte vända sig om men då greppet om svansen släppte sneglade han bakom sig. Han hade ännu en gång fått hjälp, men i halvdunklet var det svårt att skönja formen av sin räddare i nöden. Till sin stora förvåning uppenbarade sig en mager och nästan genomskinlig padda framför honom. Något musen aldrig sett förut heller. Han tog mod till sig och förklarade hela sin situation om sin flyktplan till det okända och varelsen i den stora tomheten som behövde hjälp.

Vi löser det sa paddan, men var beredd på att det kommer att kräva stora uppoffringar, både nu och i framtiden. När de kom fram till den bleka varelsen, bad paddan musen att sitta upp på sin rygg och lägga ut sin svans som ett roder efter dem. Paddan gled ut i tomheten, skyddad av sin transparenta kropp. Framme vid varelsen beordrade paddan musen: Sänk ner din svans, nu! I samma ögonblick bet varelsen tag i svansen och följde med i en enda rörelse upp på fast mark i det okända. Och mörkret föll över dem…..

SLUT (fortsättning följer)

Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2021-01-03

English translation:

The escape to the unknown (continued on part 3)

The mouse wandered back and forth along the edges of the island, why he did not really know. Confused and anxious, at the same time he could not leave the pale creature to its fate in the great emptiness. The creature would soon be covered by the sluggish mass that was slowly pouring out. It was already getting dark when he sat down at the edge.

With his head lowered in deep thought, he saw something out of the corner of his eye. It glistened at the edge but his eyes could not perceive what it was. As he sharpened his gaze, a dark shadow freed itself from the emptiness. A little dragon swept out with its mouth open, almost like it was gasping for air. He sat motionless so that the dragon would not spot him, when an icy wet paw grabbed his tail and pulled him further into the shadows.

The mouse hardly dared to turn around, but when the grip on the tail released, he glanced behind him. He had once again received help, but in the semi-darkness it was difficult to discern the form of his savior in distress. To his great surprise, a thin and almost transparent toad appeared in front of him. Something the mouse has never seen before either. He took courage and explained his whole situation about his escape plan to the unknown and the creature in the emptiness who needed help.

We solve it, said the toad, but be prepared that it will require great sacrifices, both now and in the future. When they reached the pale creature, the toad asked the mouse to sit on its back and lay out its tail like a rudder after them. The toad slipped into the emptiness, protected by its transparent body. Arriving at the creature, the toad ordered the mouse: Lower your tail, now! At the same moment the creature bite its tail and followed in a single movement up on solid ground in the unknown. And darkness fell upon them …..

THE END ( to be continued)

Svallis

En isform i ständig förändring är svallis. Fruset vatten på ett sluttande plan som återspeglar underlagets form och struktur, samtidigt som det växer med tiden. Ibland svart som olja i djup skugga. Förstärker underlagets färger på annan plats. Regn och töväder slipar isens ytan och strömmande vatten under bryter upp och skapar nya mönster av iskristaller. En långsam men ständig förändring som gör det värt besväret att återkomma flera gånger till samma plats.

Samtliga bilder från Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 5 och 12 januari 2021

Pausfågel vecka 4

Svarthätta (Sylvia atricapilla)

En sparsam övervintrare, men i år andra året i rad vid min fågelmatning. Mest tack vare fettkakor med insekter eller larver i. Mycket tystlåten under vintern men bevakar fågelmatningen intensivt och jagar bort alla mesar, endast steglits får vara i fred för tillfället.