Fjällbäcken med dess lugnvatten och forsar är det som sakta skapar och omformar landskapet. När vårfloden kommer finns inga hinder som är för stora, is och vattenmassor sveper med allt som är i vägen för vattnets framfart. Förresten, jokk är den försvenskade skrivningen av johka (nordsamiska) och jåhkkå (lulesamiska).
Mysklan i Rogen
Klicka på bilderna i gallerierna för att se verkligt format och högre upplösning
Från sjön eller en lugnt flytande del av bäcken trängs vattnet ihop i sidled och djupled. Vattnet liksom böjer sig som över ett krön för att sedan släppa taget ner i den oförutsägbara strömmen, ner i forsen. Forsnacken är övergången från vattnets lugna tillvaro till ett till synes kaotiskt rumlande utför. Det samiska ordet för forsnacke är luspie, som betyder ”utlopp från sjö”.
Den levande jokken med friskt syremättat vatten är en förutsättning för många vattenlevande insekter och speciellt ädelfisk. Den ger Rogens öring och harr lämpliga bottnar för lek och skapar skydd för deras rom och yngel. Senare hittar de sina unika ståndplatser för födosökande. Tidigt i min barndom fick jag lära mig läsa av en jokk. På forsnacken koncentreras byten från sjön eller ett sel, både på och under ytan. Framför en sten delar sig strömmen och större fiskar orkar gå ut i strömmen för att ta byten som hastigt accelererar över nacken. Bakom stenen bildas en bakström som nästan gör fisken tyngdlös. Med endast små justeringar av fenorna kan en liten öring plocka små insekter som ramlat ned från videsnår eller fjällbjörk längs jokkens kanter, innan de hastigt sveps med nedströms.
Klicka på färgbilderna i gallerierna för rätt format och storlek.
Längs stigen norrut från ån Mysklan träffar man fortfarande på öppen uppodlad mark. Lämningar i form av gamla stengrunder i skogskanten och gärdesgårdar syns där det förut var myrmark. Innan marken röjdes och brukades nyttjades för så kallad myrslåtter, ett sätt att tillvarata starr och andra halvgräs under sommaren som vinterfoder till nöds för kreaturen. Röjningen gynnade gräs och örter som slogs om sommaren. Björk som fick fritt spelrum växte till sig ordentligt genom åren.
Starrslåtter Käringsjövallen, Västra Vattnan 1945, Edvin Dahlberg. Foto: Gustav Berg, Tännäs
Vid Tovvallen, en gammal säter med anor från 1800-talet, finns fortfarande några äldre byggnader kvar. En kallkälla med överbyggnad för förvaring av mjölk och grädde under de varma sommardagarna finns också delvis kvar. Den gamla slåttermaskinen i järn, som spändes efter häst, står kvar efter 100 år på ängen. Gården har säkerligen haft både får, getter och kor på bete under sommarmånaderna. Utedasset är av modernare snitt men smälter väl in, på lagom avstånd från den gamla bustugan och ett senare uppfört fritidshus med solceller.
Tovvallen säter 2020
Bergs, slåtter 1923-24. Fr v. Carl Berg, Johan Berg, Jöns Bengtsson, Ingebrikt Berg, och hästen ”Svarten”. Foto: Carl Berg, Tännäs.
Kreaturen betade på de magrare jordarna och inne i skogen. Allt överskott togs tillvara, räfsades ihop och lufttorkades genom att hässjas på granstörar. Det torkade höet förvarades på vallen i timrade hölador för att fraktas hem till gården under vintern när det var före för släde och häst på frusna sjöar och myrar.
”Änget”, myrslåtter. Avslut och put av hölag (hässja). Ida Berg f. Jonsson, Karl Jonsson (uppe på hässjan) och Jon Larsson.
Hökörning från Movallen, gårdens Mons säter, 1937. På lasset Karl Persson. Foto: Helmer Norstam, Tännäs
Avstånden var långa och vägar fanns ej. På de gamla fotona nedan kan man se hur det gick till att bygga de första vägarna för hand utan maskiner, och hur arbetsförhållandena såg ut för hundra år sedan.
Vägarbete Högvålsvägen 1924-25, fr.v. Hans Johansson, Herman Weström och Lars Hansson
Vägarbete Högvålsvägen 1920-tal. Fr v. Artur Ek, Oskar Andersson och Sven Larsson. Foto: Carl Berg, Tännäs.
Man har anträffat omkring 135 lämningar från forntiden i området runt Tännäs och Rogen. Cirka 70 lämningar är från stenåldern och utgörs av gamla boplatser från denna tid. Här fanns då en fångst- och jägarkultur. Socknen har omkring 50 gravhögar från yngre järnåldern, belägna i fjälldalarna samt på en del lågfjäll, där de är landets högst belägna gravhögar. Inom socknen finns cirka 625 fångstgropar, som lär ha använts till fångst av vildren.
Fem kilometer nordväst om Funäsdalen i Härjedalen ligger Vivallen gravfält, med lämningar av samtida boplatser. Gravfältet har daterats till 1000- och 1100-talen. Det omfattar 21 kända gravar med lämningar efter 19 personer som begravts inlindade i björknäver samt en stor mängd föremål. På boplatsen finns rester av två fasta kåtor samt ben efter ren, får eller get samt nötkreatur. Både gravfältet och boplatsen anses vara samiska.
Samtliga svartvita foton är lånade av Härjedalens Fornminnesförening, Gård och Säter Arkivet (GOSA).
Samtliga foton utom svartvita gamla foton är tagna i Rogens naturreservat under perioden 5-11 september 2020.
Klicka på färgbilderna i gallerierna för rätt format och storlek.
Vi vandrar längs gamla stigar som brukats i århundraden, genom tät skog av fjällbjörk, förbi gran och tall som fanns här redan på 1500-talet. Vi leds varsamt mot gammal bebyggelse och slåttermarker i bygdens periferi, till fäbodvallar på så kallade utmarker. Ett nödvändigt tillskott till den magra hushållningen som krävdes för överlevnad i detta bistra klimat. I Västra Härjedalen var fjällbonden och fäbodkulturen centrala begrepp till långt in på 1960-talet. Faktorer som en unik befolkningsstruktur med ett kraftigt samiskt inslag, en omfattande in- och utflyttning samt att området ömsom tillhört Norge och Sverige, är bara något av allt det som satt sina avtryck i detta område.
Ryvallen säter 2020
Ryvallen 1924, utanför bustuga – Foto: Carl Berg, Tännäs. Personerna stående fr.v. Jon Larsson och hans hustru Matilda, samt Johanna Jonsson från Övre Nättan och Ida Berg från Bergs. Vidare sittande Karl Jonsson Övre Nättan, Gustav Berg från Bergs samt stående i mitten Johan Berg.
Sätern Ryvallen tillhör gården Övre Nättan i Tännäs (anlagd på 1300-talet), ca 3 mil därifrån. Vem som från början anlade Ryvallen är oklart, men man tror att den tillkom redan under tidigt 1800-tal. Den har fungerat som sommarvall till vilken man buförde djuren direkt hemifrån gården i Tännäs. Ryvallen fungerade fullt ut som levande säter fram till 1939, efter det som slåttervall fram till 1955 varefter den använts i huvudsak som övernattningsstuga vid arbete på fastigheten och vid jakt. Sätern har inte förändrats mycket under åren förutom 1981, då det köptes till 14 ha mark.
Samling för buföring från Övre Nättan till Ryvallen 1939. Personerna Gunnar Jonsson och John Jonsson från Herrö.
Ryvallen efter 1922
Ryvallen 1927. Inga Matsson kokar ost och messmör.
Idag finns tre byggnader intakta, men taket på en av dem har efter reparation med otidsenligt material fått ge vika. Rester av det gamla taket täckt med björknäver och mossa finns kvar. Två rivna byggnader finns, varav en tidigare härbärgerat korna. Den revs i slutet av 1960-talet. Den andra lever vidare genom att vara växtplats för den gula varglaven. Den knuttimrade ladan däremot är i god kondition tack vare nytt tak och tjärade väggar av tätvuxen tall. Huvudbyggnaden som används ännu är ursprungligen från tidigt 1800-tal, påbyggd 1922. En jordkällare finns även för förvaring av matvaror.
Samtliga svartvita foton är lånade av Härjedalens Fornminnesförening, Gård och Säter Arkivet (GOSA).
Fortsättning följer …….
Samtliga foton utom svartvita gamla foton är tagna i Rogens naturreservat under perioden 5-11 september 2020.
Med mina begränsade kunskaper om svampar törs jag gissa på att det är en stolt fjällskivling (Macrolepiota proceras) som fascinerade mig en gråmulen dag, Anki får rätta mig annars. Det mest uppseendeväckande var växtplatsen. Tre stolta hattar på en stenig havsstrand bland vissna plantor av trift (Armeria maritima).
Allt inom konsten finns representerat på detta naturliga galleri, öppet året runt, dygnet runt. Skulptur, grafik, måleri och självklart träsnitt. Avstånd, mödor, vind och kyla för att uppleva skönheten är inget mot vilka prövningar de sista resterna av dessa medeltida tallar fått genomgå under sina liv. Inte ens en brand har kunnat kuva vissa av de mest anpassningsbara. Ett livsverk åskådliggjort inpå deras nakna skinn.
Klicka på bilderna i galleriet för att se verkligt format och högre upplösning
De torra och hårda relikerna av uråldriga tallar reser sig stolt över sina betydligt yngre släktingar. En bild som speglar de villkor som gäller på gränsen till kalfjället. När de första nybyggarna kom till dessa trakter var dessa tallar bara ungdomar. Nu i mogen ålder på 800 år kan de med all rätt vara stolta över sin bedrift att försöka nå fjällets jungfruliga mark. Många har överlevt de stora bränder som härjade på 1700 och 1800-talet, men också den sista större avverkningen som skedde i Rogenområdet på 1950-talet, som tur var utan skogsmaskiner.
Klicka på bilderna i gallerierna för att se verkligt format och högre upplösning
Många liknar martallar, låga men med ett invecklat och rikt grenverk, som för att skydda moderstammen mot ett obarmhärtigt klimat. Tillräckligt starka för att bära ett bo av kungsörn eller fiskgjuse. Andra högvuxna silvergrå så kallade torrakor, har mist det mesta av sina grenar men står fast förbundna med jorden in i det sista. När stammen är blottad syns hur ådringen vridit sig under trädets långa liv. Varför det sker är oklart, men gamla tallar uppvisar en kraftig vridning. Tillsammans med den långsamma tillväxten skapar detta en mycket tätvuxen och hård stam, som inte viker ner sig trots att den uppenbarligen är biologiskt död.
Många lavar som t.ex. den rödlistade varglaven är beroende av dessa torrakor och torra stubbar för sin överlevnad. Men de blir också hem för hackspettar, ugglor och en mängd unika insekter i denna miljö. Torrakans styrka och innehåll av kåda gör att det är svårt att hitta bättre virke eller ved, men numera får det mesta vara ifred tack vare naturskyddet.
På avstånd kan man skymta Rogens låga fjäll genom skogen, kallas också faktiskt för lågfjäll. De når oftast bara upp till 1200-1300 meter över havet. Mjukt slipade av inlandsisen, och årtusenden av nederbörd. Redan tidigt på höstkanten ändrar de färgton, lite gråviolett som går över i rödbrunt allteftersom kylar kryper inpå. En färgskala skapad av öppna lavklädda stenfält och rishedar, med inslag av dvärgbjörk bland annat.
Klicka på bilderna i gallerierna för att se verkligt format och högre upplösning
När man kommer upp på 800-850 meter över havet, blir trädgränsen väldigt tydlig, även om höjden kan växla beroende på väderstreck och avsmältning av snö på våren. Över 850 meter växer bara enstaka opportunister av tall och fjällbjörk, samt någon enstaka gran eller en. Fickor i terrängen där smältvatten kan dröja kvar längre gynnar vissa arter före andra, men samtidigt kväver snön växtligheten om vintern. Den avgörande faktorn för trädens övre gräns är lufttemperaturen under trädens tillväxttid på sommaren. Den gränsen blir väldigt tydlig när första snön faller på senhösten liksom att se var snötäcket ligger kvar på senvåren.
Enligt en enig forskarkår sker nu en tydlig förändring som följd av klimatförändringarna, framförallt den globala temperaturökningen, som dessutom är högre på norra halvklotet. I medeltal har trädgränsen stigit med ca 200 meter det senaste århundradet, vilket självklart påverkar både växter och djurliv. Några gynnas medan andra missgynnas, eller kommer att försvinna från sin nisch i ekosystemet. Det blir riktigt synbart när man studerar svartvita foton från början på 1920-talet. Där det då var kalfjäll växer nu tät skog. I en studie av Julia Johansson, Lunds universitet 2019, finns en hel del nyttigt att studera. Studien har en sammanfattning på engelska också, den hittar du här.
Inte bara skogen färgas röd av de höstliga blåbären, långt upp på kalfjället rodnar marken. Än så länge breder de svarta kråkbären ut sig på fjällheden, till nytta för hösttrötta brunbjörnar som behöver fylla på inför en vinter i ide. De matt blå odonen håller sig fortfarande längre ner, såpass fuktberoende som de är, men i skuggan av nya träd söker de sig också till nya marker. Bilder idag blir därför också en viktig dokumentation inför framtiden.
Klicka på bilderna i gallerierna för att se verkligt format och högre upplösning
Man ser inte mycket av Rogens sjösystem förrän man kommer upp på något av de intilliggande lågfjällen och får en överblick. Bilden ovan togs 2019 och visar en del av det säregna sjölandskapet, ett mönster av bågformade smala sjöar med landtungor däremellan. Detta labyrintsystem kallas Rogenmorän, ett internationellt känt begrepp. Moränen består av 20–40 meter höga och 100–200 meter breda moränryggar som ligger vinkelrätt mot dalgångarna. Det enda forskarna är ense om är att Rogenmorän bildades under istiden. Många tror att Rogenmorän bildades under själva isen, när den gled över marken. Ibland frös isen fast i underlaget och drog då med sig jord och sten som blev till moränryggar. Det märkliga är att dessa åsryggar ligger som parallella svärmar vinkelrätt mot isens tidigare rörelseriktning. Lika underligt är att de har bildats i de områden där isen sannolikt var som tjockast under istidens klimax. En kanadensisk teori syns avbildad nedan.
En teori om hur Rogenmoränen bildats. Källa: Canadian Landform Inventory Project
Många sjöar ligger svårtillgängligt till, utan leder eller stigar sommartid. Stenig blockterräng, stora blötmyrar och flikiga sjöar gör omvägar nödvändiga, om man inte tar sig fram i kanot. Trots detta är det ändå ett relativt hårt fisketryck, åtminstone i mindre sjöar och tjärnar. Många är ute efter den åtråvärda harren. Den odlas och sätts därför ut på ett flertal mer lättåtkomliga platser. Med ökat avstånd från väg och leder finns dock ett rikt och varierat fiskbestånd kvar.
Flertalet av de mindre sjöarna, speciellt på de på lägre höjd som är omgivna av myrar, är relativt grunda och näringsfattiga. Med mer kuperad terräng ökar också tillrinningen av vatten, med bättre syresättning som gynnar växtliv och fisk. Överallt är vattnet klart och drickbart. Närheten till Norge och dess nederbördsrika havsklimat smittar dock av sig i Rogenområdet. Snabba väderväxlingar förekommer ofta med oväder, även om mycket regnar av sig på norska sidan.
Fortsättning följer …….
Samtliga foton utom bild 2 tagna i Rogens naturreservat under perioden 5-11 september 2020
LIV I FRI LUFT 