Uppenbarelsen

Jag har sett ljuset! Nej, inte i den religiösa bemärkelsen, även om det var som en uppenbarelse när solen bröt igenom några korta ögonblick efter veckor med gråväder och regn på västkusten. Livslust, kraft och ivern att fota, allt kom på en och samma gång. Att det sedan drog in ett duggregn från sydväst över Svangens fyrplats spelade ingen roll. Inspirationspluggen har släppt.

Iögonfallande

Ibland blir objektet i sökaren iögonfallande i ordets verkliga betydelse, som bilden ovan på en bok som förlorat en gren och självläkt såret. Andra gånger ser man en sak i fotograferingsögonblicket, för att långt senare hitta tillbaka till bilden och finna en vilande säl på torra land, istället för frost på en grov tallrot. Hjärnan är fantastisk men naturen överglänser den med råge!

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2002-12-26

Still black and white on Wednesdays

Kungsleden 2009 – dag 9

Fredag 3 juli – Vilodag vid Hukejaure

”Efter gårdagens strapatser med lite lösskinn på ena hälen kändes det skönt att ta ett beslut om att ligga kvar. Tidsschemat håller ändå med minst två stoppdagar kvar. Finnarnas väckare russla tidigt redan vid kl 5. Halvsov tills de gått men kunde inte somna om sen. Grant väder igen, nästan klart, +8-10 grader C och en NV vind som tilltog något under dagen (kall). Ulla drog iväg på en egen heldagstur, medan jag tog det lagom lugnt. Koka fiskarna från igår och käka fiskmackor till frukost. Ulla fick de benfria stjärtbitarna.”

Packa en ultralätt säck (kåsa, draglåda, chokladbit, nötter och Dextrosol) för en fiske- och fototur längs sjön. Tog först en titt i den fina torvkåtan som STF sköter. Gott skick för myskvällar, dock ingen bädd i. Däremot en död och väldigt uttorkad stenskvätta som låg på fönsterbrädan.

Gick tillbaka runt viken mot bäcken och den norra sidan av sjön. isflak drev in mot land i blåsten och nästan hela denna östra vik var nu öppen (och tillgänglig för fisk och fiskare!). Titta till den slitna renvaktarstugan och provkasta på udden, mellan flaken i motvind. Fortsatta i sakta mak längs sjökanten, över snöfält som smälte ner mot isvattnet och bäcken som gick att vada med en vinterkäpp i björk (lämnades som markering).”

”Kom in mot en lugnare vik och kasta tvärsöver från en gräsklädd udde. Botten syntes, ljus med omväxlande mörka fält av stora stenar. Några kast senare högg det på ordentligt långt ut. Följde lugnt in med draget men med fem meter kvar började cirkusen. Körde höger-vänster, kortrusning rakt ut, bakom sten och sen rätt in mot land. Hade ingen lust att tappa dagens första och kanske enda matfisk. Drog bromsen lite och fick i ett drag upp den i gräset. En skönhet på ca 45 cm, grant orange med vita fenkanter och prickar på sidorna. Inte så fet men vid sommarens slut säkert över kilot. pröva några kast till och på samma sätt, en till i samma storlek men något rundare fick gå tillbaka efter försiktig drillning så den kunde kroklossas i vattenytan. Magiskt är ordet jag får i huvudet!”

”Gick längst in i viken där det var lä bakom en högrest udde med stora block. La middagsfisken i påse i snön och njöt av ett otroligt ställe. Njöt friskt sjövatten och choklad, samt hann ifatt gårdagens dagboksskrivande. Tänkte prova lite från spetsen på udden innan det var dags för retur till en stugfika. Kasta först i lä och fick ytterligare två 45:or, ordentliga körare. En tog draget i droppet, för när jag hade räknat till tre och börja veva satt den redan på. Tyvärr så olyckligt i tungroten att den inte såg ut att klara sig återutsatt. Fiskmåsarnas rov istället.”

Jag fortsatte dagen med att fiska av de öppna vattnen mellan isflaken, där det stod fin röding i stort sett överallt. Huggsexan höll i sig ett bra tag, vinden gjorde de annars skygga rödingarna mer oförsiktiga. Samtliga kunde återutsättas snabbt i det kalla vattnet utan stress för fisken. Konstatera sedan i dagboken:

”Känslan att ha dragit nio rödingar i denna storlek var så otrolig. Samtidigt fick jag en deja vu, detta har jag antingen drömt eller fantiserat tidigare om. Bilderna är i alla fall som hämtade ur en film jag sett.”

Traskade hemåt i solgasset. Hittade resterna av en slagen fiskmås. Smög försiktigt förbi piplärkboet under en tuva vid stranden som jag fota snabbt, då hon låg på ägg. Sparsamt med växter, lite för tidigt för blomning och inte speciellt kalkrikt. Lummer sköt iväg ljusa årsskott överallt och kattfot, syror och måror sågs i tidig blom. Förutom fiskmås, stenskvätta och silvertärna höll ett par rödbenor till längs stranden.”

”Tog en fika och en kort tupplur sent på eftermiddagen. Vakna av att Ulla var tillbaka vid 17-tiden från sin dagsutflykt. Hon hade hittat kalla fågelägg från strand- eller ljungpipare. Körde igång middagen med röding, pasta och fiskcitronsås så magen bågnade. Kan kanske behövas inför morgondagens 2 mil till Singisstugorna. Blev lite tid över till fjäll- och fågelsnack med Ulla i väntan på fler vandrare, som aldrig dök upp. Hittills bara 10 gäster i detta rummet på en dryg vecka.”

Kvällen ägnades lite åt kartstudier inför morgondagen och reflektioner på turen fram till denna dag. En dryg vecka hade nu förflutet med väldigt omväxlande fjällmiljöer. Hittills i huvudsak kalfjäll, som är min passion, även om det bitvis på högre höjder har varit en hel del stenig terräng och ovanligt mycket snö kvar. Frihetskänslan är dock så påtaglig att både motluten och de kalla vaden snabbt glöms bort.

Mina gamla funderingar på att jobba som stugvärd åt STF fick nytt bränsle, speciellt efter trevliga stunder med de värdar jag träffat. Ulla, här i Hukejaure, är dock ett riktigt original. Hon är ursprungligen röntgensköterska från Göteborg, men tyckte det blev så långt att resa till norrbottensfjällen. Hon bytte jobb och flyttade till Östersund istället. Bor numera (2009) i Tärnaby efter pensioneringen och vandrar hela sommarsäsongen runt mellan olika STF-stugor. Då den vanliga gamla räven till stugvärd i Hukejaure blev akut sjuk, fick man tag på Ulla längs Kungsleden. Hon vandra dit och tog över jobbet tillsvidare, bara sådär! Detta trots att man numera inte får jobba som stugvärd när man blivit äldre. Frågade aldrig, men Ulla var då säkert mellan 70-75 år.


Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.

Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.

Snökänning 3

….. sedan tö

Den vita gråväderslyckan blir kortlivad. Smältande snö från träd och moln, suddar snabbt ut landskapet som återtar mark. Ståndaktiga lavar har mjuknat, men hotas inte av någon vilsekommen ren, här i alla fall. Endast ett svävande meståg och en skrockande nötskrika stannar till för att studera den tvåbenta varelsen, som står på knä i slasket. Klimatomställningen är fullbordad på ett par timmar och vi återgår till det normala. En varm fika under tak och skidskytte på konstsnö.

Snökänning 2

Först snö …..

Den fläckvisa snön skapar ett eget landskap, vita öar som små kontinenter i ett mörkt hav. Ingen sol, ingen skugga, bara svart och vitt. Men under det spretiga snötäcket prasslar det utanför vår uppfattningsförmåga. De små under jorden visar sig inte för oss, bidar sin tid. Oron är stor att den vita skyddsmanteln skall förvandlas till en skalenlig isflod och frysa till en glaciär. En snabbare klimatförändring än vad vi i gummistövlar någonsin får uppleva. Inte tid för omställning, endast överlevnadsflykt gäller för sexbenta övervintrare.