Klicka på bilderna i gallerierna för att se verkligt format och högre upplösning
En gryningstimme vid en stilla sjö borde varje människa ta till sig. Förändringen är total, först ett svagt kallt rosa skimmer mellan mörka gråblå molnslöjor. Sakta späds de ut och sträcker på sig när solen oundvikligt trycker på och vill fram.
Vattnet krusar sig långsamt för den vind som ännu inte finns, men som molekylerna berörs av. Tre skuggor lösgör sig, lyfter och sveper snabbt i mörkret mot en svart barrskogskuliss. Gräsänder som vaknat efter en trygg natt på vattnet. De höga molnen nås först av solen och återspeglas i böljande rörelser.
Med den första solglimten bakom udden lättar sjöröken och släpper taget i en svepande dans. Vattnet glänser som guld och snart badar de avlägsna fjällen i den bleka timmens ljus.
När solen bryter igenom trädtopparna, inklämd mellan moln, är magin över och allt blir synligt och sig likt igen. Dagen och ni läsare välkomnas i sjöriket Rogen.
Känner att, om vi människor studerade och tog tillvara all kunskap som finns i opåverkad natur, så nära orörd och jungfrulig som man kan finna, borde vi bete oss annorlunda. Mot varandra och mot den natur vi alla är beroende av.
Trygghet
Rogens naturreservat, Härjedalen 2020-09-08
Detta är ingen så kallad utmaning i bloggvärlden, men alla som känner igen sig och vill, får gärna göra sin egen reflektion. Hur vi ser på bilden, dess innehåll, betydelse eller funktion är oftast väldigt personligt färgad utifrån var och ens bakgrund och livsfilosofi.
Jag noterar enbart plats och tid för fotograferingen, motivet är underordnat. Ni är alla hjärtligt välkomna in i den symboliska bildvärlden.
Klicka på bilderna i gallerierna för att se verkligt format och högre upplösning
Rogens myrar är idag skyddade. Det finns mindre områden kring de gamla fäbodarna som dikats ut för länge sedan för att skapa betesmark för kor och getter. Mer om dessa i kommande inlägg från Rogen. Någon torvbrytning har inte skett i området och lyckligtvis minskar trycket för torvexploatering i övriga Sverige. Rogens myrnatur är varierande. Det finns öppna myrar eller fattigmyrar, tallkärr där det växer martallar och skogskärr med granskog. Typiskt för många av de större myrarna i Rogen är att de sluttar sakta ner mot sjöar, kallas ibland för hängmyrar. Får väl betraktas som en variant av högmosse som avvattnas från en högpunkt i en riktning huvudsakligen. I gryningen kan dimman synas ”rinna” utför mossen ner i sjön.
Martallar är lite av ett signum för de flesta myrar i Rogen, men även i den fjällnära skogen som skall visas i kommande inlägg från Rogen. På myrarna växer martallen extremt långsamt och blir oftast dvärgartat liten. En sådan förkrympt martall med en diameter på endast 5 cm kan vara över 50 år. Namnet tros komma från att man trodde tallarna reds av det övernaturliga väsen som kallades maran, blev förtrollade och växte långsamt. Jämför vårt ord mardröm (eng. nightmare).
Martall
I Sverige finns en Myrskyddsplan framtagen av Naturvårdsverket, som tillsammans med länsstyrelserna gjort ett urval av de områden som bör prioriteras för skyddsåtgärder. Urvalet är gjort så att den variation som finns gällande myrtyper, vegetationstyper och flora och fauna så småningom ska finns representerade i ett nätverk av skyddade områden. Totalt ingår ungefär 326 000 hektar våtmark i planen, men som motsvarar endast fyra procent av landets våtmarksareal.
Naturmorgon i Sveriges Radio P1 hade den 12 sept i år ett inslag om skyddade myrar, hela programmet hittar ni här.
Hur ser egentligen framtiden ut för våra myrar och vilken betydelse får de i framtiden för klimatet? En mycket komplex fråga sannerligen. Påtagligt när man rör sig på olika typer av myrar är att mossan breder ut sig på fria vattenytors bekostnad, först som knappt gångbart gungfly av vitmossa, sedan som stabil torvmark. Processen är långsam men ändå kan man se hur andra växter i snabbare takt etablerar sig därefter.
Klicka på bilderna i gallerierna för att se verkligt format och högre upplösning
Närmast vattnet växer främst olika slags halvgräs som t.ex. ängsull och starr. Ris av olika bär breder sedan ut sig tillsammans med ljung på tuvorna. Blåbär, odon och hjortron tillhör de vanligaste. I skogskanterna dyker pors och skvattram upp och etablerar sig tillsammans med viden och bildar de första skyddade kantzonerna, till gagn för djurlivet.
På de fjällnära myrarna är dvärgbjörken en av de första ”träden” på plats, innan småtall och gran hittar rotfäste. Fjällbjörken, som är törstig av sig, kommer strax efter, men ogillar samtidigt det utsatta läget för vintersnö och storm.
Dvärgbjörk (Betula nana)
Att igenväxningen av myrmarkerna går allt fortare är vetenskapen överens om. Frågan är bara varför. Redan för 10 år sedan redovisade Tobias Eriksson från Umeå sitt resultat av fältförsök på myrar. Det visade sig att kvävenedfall från mänsklig verksamhet tillsammans med temperaturhöjningar har en stor påverkan på vegetationen tillväxt. Då växterna starkt påverkar sin närmiljö leder det dessutom till en ökad produktion av metan i rotzonen, vilket i sin tur ytterligare blir en faktor som påskyndar de globala temperaturhöjningarna. Mer om avhandlingen kan du läsa här.
Vi skall värna våra våtmarker sägs det, men varför då när de för det mesta bara är ett hinder för oss som önskar komma ut i naturen och vandra. Att kärr och mossar fungerar som sagolikt stora svampar har man märkt när kängskaften inte räcker till och sockarna surnar efter en dag ute. Men skämt åsido, utan myrmarker skulle det komma vårfloder varje gång det regnat häftigt. En oerhört viktig stabilisator i vattnets kretslopp.
Hur är det då med våra myrar i klimatdebatten, de skall ju vara så kallade kolsänkor. En myr som bildar torv fungerar som en kolsänka. Det sker genom att döda växtdelar som hamnar under vatten bevaras i myrarna som myrtorv i tusentals år utan att brytas ner. Men det finns en baksida. I den syrefria miljön bildas samtidigt metan; en växthusgas som är 25 gånger starkare än koldioxid och som därmed kan ha en stor på verkan på klimatförändringarna.
Vad sker då med myren när temperaturen stiger som följd av klimatförändringarna. Forskaren Janne Rinne har undersökt hur torkan i Sverige 2018 påverkade växthusgasutbytet i nordiska myrekosystem. Hans resultat visar att myrar tog upp allt mindre koldioxid men att myrarna också släppte ut mindre metan. På kort sikt dominerar minskningen av metanutsläpp och leder till en kylande effekt på klimatet, men efter 15 år kommer minskningen av myrarnas koldioxidupptag att dominera, med en värmande effekt som följd. Ett allt vanligare extremklimat kan i framtiden leda till att det frigörs mer koldioxid i atmosfären från dessa nordiska ekosystem. Man måste kanske omvärdera skogs- och myrekosystem som naturliga kolsänkor i framtidens klimat, säger Janne Rinne.
För den vetgirige så finns artikeln om myrar publicerad i ett specialnummer av tidskriften Philosophical Transactions of the Royal Society B. Finns att läsa på engelska här.
Myrens guld hjortron (Rubus chamaemorus) har såhär i september försvunnit från många myrar, kvar finns bara torra blomstänger och de fantastiskt vackra bladen i de mest otänkbara färger. Hjortron tycks vara en av de första invandrarna på de vitmosseklädda myrarna, som drar nytta av fukt och solljus. Det kan dock vara en förödande strategi torra somrar eller kalla försommarnätter, då de flesta blommorna inte kan sätta frukt.
Ett liv genom flera århundraden, på gränsen till kalfjället, speglar sig i den hårda veden av en martall, naken men ståndaktigt fast i sina rötter. Där tänker den stanna för gott.
Funderar lite kring höstfärger i södra Sverige, efter min tur till Norrland för en vecka sedan. Min och många andras känsla är att växtligheten snarare torkar och vissnar i en gulbrun färgskala. Solens höjd och dygnsmedeltemperaturen skall ju definiera höstbegreppet. Tittar jag i kalendern så skall hösten börja visa sig nu, men i verkligheten så har träd, buskar och växter släppt det gröna först i slutet av oktober månad. Faller sig kanske naturligt när vi saknar frostnätter och kyligare dagar dessa normala höstmånader. Frågan som ställer sig blir då; hur tänker växterna som måste förbereda sig för en vinter? Att klimatet har förändrats under vår generation är ju klarlagt, men hur sker då egentligen växternas anpassning kan man undra. Jag låter frågan hänga i luften ett tag och väntar in lönnens färgprakt, förhoppningsvis….
Jag funderar vidare. Begreppet bildspråk används lite här och där, ibland lite slösaktigt kanske. Att bilden bokstavligt skulle ha ett eget språk i sig känns lite ambitiöst i överkant. Ordstävet att bilden säger mer än tusen ord kan ibland vara i underkant istället. Bilden säger något till alla som betraktar den, på ett språk som bara den enskilda betraktaren kan tolka. Så skönt, då det finns så många talade språk här på vår jord.
Adoption
Rogens naturreservat, Härjedalen 2020-09-10
Detta är ingen så kallad utmaning i bloggvärlden, men alla som känner igen sig och vill, får gärna göra sin egen reflektion. Hur vi ser på bilden, dess innehåll, betydelse eller funktion är oftast väldigt personligt färgad utifrån var och ens bakgrund och livsfilosofi.
Jag noterar enbart plats och tid för fotograferingen, motivet är underordnat. Ni är alla hjärtligt välkomna in i den symboliska bildvärlden.
Inne i tät skog av fjällbjörk (Betula pubescens subsp. czerepanovii) känns det tryggt. Där finner både vandraren och björkarna lugnet och lä för vinden. Dess knotiga stammar letar sig uppåt och verkar samtidigt klamra sig fast hos varandra. Inget träd sticker iväg på höjden utan endast tillsammans kan de klara den långa och oftast snötyngda vintern. Träden är sega och många gånger gamla trots sin klena stam. Här trivs björkticka (Piptoporus betulinus) och ibland sveps björkarna in i en mörk slöja av skägglav.
Fjällbjörkens mindre släkting dvärgbjörk (Betula nana) breder mer ut sig som ett buskliknande ris, ibland svårframkomligt för vandraren. Den älskar solljuset och trivs såväl på kalfjället som i kanten av skog och myr. Slår över i variationsrika höstfärger tidigare än fjällbjörk då frosten nyper till lättare vid marken.
I skuggan av fjällbjörken ser man ofta olika örter sommartid. Då den är mer fuktkrävande är det inte ovanligt att det finns små rikkärr med mossa längs bäckar eller i sänkor i skogen där snön ligger länge om våren och regnvatten ansamlas på hösten. Olika mindre svampar, mossor, starr och fräkenväxter som t.ex. skogsfräken (Equisetum sylvaticum) trivs här bland annat.
LIV I FRI LUFT 