Vad är viktigast, bilden eller djuret? Ibland känns det rätt att få uttrycka sin subjektiva uppfattning om det levande. Att återge allt riktigt blir ändå subjektivt, redan då man väljer ut bildvinkel, brännvidd på objektiv, makro eller överblick etc. Men hur långt kan man gå utan att individens karaktär försvinner helt? Rätt eller fel, kanske både ock !?
Jag fann denna padda i skuggan under en liten buske i ett torrt dike. Den hade försökt gräva ner sig i den allt för torra jorden i kanten på åkern. Blicken var som fastfrusen, inte en blinkning när jag försiktigt kröp ner på paddans nivå. Dess hud verkar förhistorisk i sina former och skiftande kulörer. Det mest anmärkningsvärda är ändå ögonen, både form och färg, men framförallt intensiteten i blicken.
Vanlig padda(Bufo bufo), Strömstad, Dårskilds högar, 2020-06-23
Short summery:
What is most important, the image or the animal? Sometimes it feels right to express the subjective view of the living animals. To reproduce everything right, still becomes subjective, as soon as you are choosing an photo angle, focal length of the objective, macro or overview etc. But how far can one go without the individual’s character completely disappears? Right or wrong, maybe both!
I found this toad in the shade under a small bush in a dry ditch. It had tried to bury itself into the dry soil at the edge of a field. The look was like frozen, not a wink when I gently crawled down to the level of the toad. Its skin seems prehistoric in its forms and varying colors. Still, the most remarkable are the eyes, both shape and color, but above all the intensity of the gaze.
Satt på min ljugarbänk i trädgårdens skugga och beundrade den intensiva jakten på nektar bland perennerna. Försökte fånga några humlor och bin med kameran där de hastigt flög mellan de små blommorna. Med sina korta men breda och spetsiga (och faktiskt till viss del kluvna) tungor fick de försöka trycka in sina stora huvuden i blommorna. Kalufsen och pälskragen fylldes av pollen, till gagn för trädgårdsmästaren.
Då dyker den upp som en ettrig kolibri. Tungan hängde hela tiden utanför. Såg stressad ut men antagligen bara upphetsad av den rika tillgången och stora konkurrensen. De delvis transparenta vingarna gick oavbrutet, fäste bara frambenen om blomman en kort stund. Bakvingarna betydligt mindre än framvingarna. Såg varmt ut med den tjocka pälsen på kroppen och även ut på vingbasen. Första gången en Humledagsvärmare (Hemaris fuciformis) dyker upp i vår trädgård. Såg en som hastigast på landsbygden redan i maj på de första maskrosorna, men trodde det var en tillfällighet. Lite ruff typ men oerhört charmerande, om man nu får säga så. Jag föll pladask i alla fall!
För varmt för att dra ut på foto-exkursioner, tur det finns motiv utanför husknuten för den late. Rosor, perenner och ett överflöd av lavendel i blom som humlor och bin nu trängs kring. Första året som de rödblommiga jordgubbsplantorna levererar frukostbär.
Blir att nyttja morgontimman innan daggen löses upp i det blå himmelshavet.
Försöker undvika hettan, i väntan på ett dopp i havet, genom att inte röra annat än avtryckarfingret. Hyreshusen på andra sidan gatan huserar minst tre familjer med Tornseglare (Apus apus) som redan har ungar. Föräldrarna har inget emot värmen som fyller luftrummet med flygande insekter. En glugg mellan parasollet och hustaket är allt som behövs för att öva på dessa flygande torpeder. Många foton på enbart blå himmel, skorstenar och tegelpannor blir det. Men trägen vinner så småningom, även om resultatet fortfarande har mycket att önska.
Svettades häromdagen på torra ängar i utkanten av Strömstad. Målet var att hitta ny mark och kanske några intressanta insekter mitt på dagen. Mycket fanns det som alltid när man går ner i svampplockarställningen. Bland glesa bestånd av kråkvicker kom jag inpå, ett på håll anspråkslöst, Gulbrokigt slåtterfly (Euclidia glyphica) som visade upp sig i solglansen.
En skugga dök upp bakom med kraftigare antenner och det blänkte grönmetalliskt. Med en riktigt lång tunga nådde fjärilen längst in i blommorna efter dess nektar. Ibland fuskades det och tungan slank in i de små hål som andra gjort vid blombasen (syns på någon bild faktiskt). När juvelen klev fram i mitt rampljus uppenbarade sig en makalös färgintensitet i grönt skimmer.
Mina första Ängsmetallvingar (Adscita statices) hade uppenbarat sig, totalt fyra stycken kom fram efterhand. Glansen skiftade med ljusets vinkel och skuggorna blev djupa ibland. Egentligen villa jag aldrig sluta, men såg framför mig ett arbetspass framför datorn på minst en hel arbetsdag. Det går ju inte som pensionär! Lutade mig istället på armbågen, drog ner glasögonen på näsan och bara tog in hela händelsen.
Några regndagar och man tittar över backupen på sina bilder. Hittar då lite gamla Photoshopalster och då ställer sig frågan: Foto eller Konst? Eller finns det något som man skulle kunna kalla fotokonst? Vilken mening skulle det i så fall fylla om man försöker kämpa för ett myller av liv på planeten Jorden? Öppen fråga att begrunda!
Short summery: A few rainy days and I had to look over the backup of my pictures. Found some old Photoshop-pics and asked myself the question: Photo or Art? Or is there something you could call photoart? If so, what sense would it make if we are trying to fight for an multitudinous life on planet Earth? Open question to make some reflections about!
Naturlig konst på granit – Kockholmen, Strömstad, 2020-02-26
Där är hon igen, den snabba madam vargspindel. Hon skyndar sig över grusvägen åt mitt håll. Jag förstår inte riktigt hur jag tänkte i min ungdomliga morgoniver att försöka hitta bästa solläget. Solen värmer mig snabbt i gräskanten mot vägen men man vet tyvärr aldrig vem som hälsar på.
Som tur är verkar tornfalkarna ha flyttat till det övergivna husets gamla holk. Bivråken har jag inte hört alls i år. Likaså bra är det. Den går aldrig att lita på.
Fast ormvråksparets grälande om vem som skall ordna frukost till ungarna börjar bli tjatigt. Men så länge det finns tillräckligt med sork så är det lugnt för min del.
Jag tror inte hon med för många ben har hört mig. Tur att jag inte är tillräckligt varm i kläderna för ett försök att repetera inför årets spelningar. Nattkylan sitter fortfarande i kroppen och mina vältränade lårmuskler känns stela . Samtidigt får jag inte tappa fart gentemot de andra artisterna.
Det tisslas att den gamle övervintraren drog igång för tidigt med spelet och blev offer för en törnskata på genomresa. Jag får allt trycka här ett tag till så kanske madam passerar utan att bry sig.
Sträckspindlarna körde övertid hela kvällen i går och har gjort min hemmaplan till en veritabel hinderbana. Brukar normalt inte vara några problem med deras lite slarviga nät, men daggen kan ställa till problem. Speciellt om jag behöver göra om gårdagens panikhopp med mina lite för mjuka leder och knän. Den åkersorken skrämde verkligen slag på mig.
Fast jag minns fortfarande den sturska sträckspindeln som överföll mig förra veckan när jag skulle ömsa. Som tur var så höll den gamla halsskölden och de små täckvingarna motstånd tillräckligt länge innan jag fick iväg en benspark på ligisten.
Hungrig börjar man bli också. De finaste färska bladen sitter längst ner vid marken, men det är inte läge för det nu. Jag får vänta ett tag till, läspar i mig lite daggdroppar så länge.
Vad nu då! Mitt strå börjar vaja trots att det är lugnt och stilla. En av alla dessa evinnerligt dumma blomflugor! Kommer säkert att avslöja mig!
Det här går aldrig!
Så mina vänner, var inte oroliga, vår vän gräshoppan klarade den har dagen också, precis som många andra. Återstår att se om vi klarar av att ta hand om oss själva?
Short summery in some type of english:
There she is again, the fast madam wolfspider. She hurries across the road in my direction. I don’t really understand what I was thinking this morning, while trying to find the best sun position. The sun warms me quickly on the grassedge towards the road but unfortunately you never know who is coming. Fortunately, the Kestrel seems to have moved to the abandoned house and I have not heard the Honey buzzard this year either. It is equally good. They can never be trusted.
But the buzzards they quarrel, about who’s going to get some breakfast for the kids, is starting to get tiring. But as long as there is plenty of voles it is okey for me. I don’t think the lady with too many legs has heard me yet . Fortunately, I’m not hot enough in my clothes to rehearse this year’s gigs. The night cold is still in my body and my welltrained legmuscles feel stiff. But at the same time, I must not lose time towards the other artists playing. It is said that the old guy from winterstay started the game too early this year and became a victim of the Shrike who was just passing through. I stay calm here for a while so maybe Madam passes without bothering.
The spiders ran overtime all yesterday evening and have made my homearea looking lika a veritable steeplechase course. Usually, there is no problem with their somewhat sloppy nets, but the dew can cause problems. Especially if I need to do yesterday’s panic jump with my soft joints and knees. That rat really scared me. Now i am getting hungry too. The finest fresh leaves are placed close to the ground, but that is not the place for me now. I have to wait a while, soak some dew drops for so long.
What now! My straw starts waving even though it is calm. One of all those stupid flower flies! Will surely reveal me!
This is not going to end well!
So my friends, do not worry, our friend the grasshopper managed this day too, like many others. Still to see if we can take care of ourselves?
LIV I FRI LUFT 