Stranden vid havet känns kanske inte så inbjudande i januari, men bjuder ändå upp till lite rotation på skallbenets insida. Den till synes döda, frostnupna blåstången, uppspolad eller frilagd på land, bara vilar och bidar sin tid. Nästa högvatten med rätt strömmar kan tina upp den så att den drar vidare och hittar en bättre strand att slå sig ner på.
En len dyning spelar med hjärtmusslans skal. Tvekar om dess plats i den kalla sanden. Ett par motvilliga resenärer ger tillfälligt härbärge. Symbolik att grunna på.
Svart hål eller en exploderande nova, svar finns, men bara i ditt huvud.
Samtliga bilder från Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 5 och 12 januari 2021
Musen vankade fram och tillbaka utmed öns kanter, varför visste han egentligen inte. Rådvill och orolig, samtidigt som han inte kunde lämna den bleka varelsen åt sitt öde i den stora tomheten. Varelsen skulle snart vara utlämnad åt den tröga massan som långsamt vällde fram. Det började redan skymma när han satte sig ner vid kanten.
Med huvudet sänkt i djupa funderingar såg han nåt i ögonvrån. Det blänkte till i kanten men hans ögon kunde inte uppfatta vad det var. När han skärpte blicken, frigjorde sig en mörk skugga ut över tomheten. En smådrake svepte ut med öppen käft, nästan som den kippade efter luft. Han satt helt orörlig för att draken inte skulle upptäcka honom, när en iskall våt labb tog tag i hans svans och drog honom längre in i skuggan.
Musen tordes nästan inte vända sig om men då greppet om svansen släppte sneglade han bakom sig. Han hade ännu en gång fått hjälp, men i halvdunklet var det svårt att skönja formen av sin räddare i nöden. Till sin stora förvåning uppenbarade sig en mager och nästan genomskinlig padda framför honom. Något musen aldrig sett förut heller. Han tog mod till sig och förklarade hela sin situation om sin flyktplan till det okända och varelsen i den stora tomheten som behövde hjälp.
Vi löser det sa paddan, men var beredd på att det kommer att kräva stora uppoffringar, både nu och i framtiden. När de kom fram till den bleka varelsen, bad paddan musen att sitta upp på sin rygg och lägga ut sin svans som ett roder efter dem. Paddan gled ut i tomheten, skyddad av sin transparenta kropp. Framme vid varelsen beordrade paddan musen: Sänk ner din svans, nu! I samma ögonblick bet varelsen tag i svansen och följde med i en enda rörelse upp på fast mark i det okända. Och mörkret föll över dem…..
SLUT (fortsättning följer)
Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2021-01-03
English translation:
The escape to the unknown (continued on part 3)
The mouse wandered back and forth along the edges of the island, why he did not really know. Confused and anxious, at the same time he could not leave the pale creature to its fate in the great emptiness. The creature would soon be covered by the sluggish mass that was slowly pouring out. It was already getting dark when he sat down at the edge.
With his head lowered in deep thought, he saw something out of the corner of his eye. It glistened at the edge but his eyes could not perceive what it was. As he sharpened his gaze, a dark shadow freed itself from the emptiness. A little dragon swept out with its mouth open, almost like it was gasping for air. He sat motionless so that the dragon would not spot him, when an icy wet paw grabbed his tail and pulled him further into the shadows.
The mouse hardly dared to turn around, but when the grip on the tail released, he glanced behind him. He had once again received help, but in the semi-darkness it was difficult to discern the form of his savior in distress. To his great surprise, a thin and almost transparent toad appeared in front of him. Something the mouse has never seen before either. He took courage and explained his whole situation about his escape plan to the unknown and the creature in the emptinesswho needed help.
We solve it, said the toad, but be prepared that it will require great sacrifices, both now and in the future. When they reached the pale creature, the toad asked the mouse to sit on its back and lay out its tail like a rudder after them. The toad slipped into the emptiness, protected by its transparent body. Arriving at the creature, the toad ordered the mouse: Lower your tail, now! At the same moment the creature bite its tail and followed in a single movement up on solid ground in the unknown. And darkness fell upon them …..
En isform i ständig förändring är svallis. Fruset vatten på ett sluttande plan som återspeglar underlagets form och struktur, samtidigt som det växer med tiden. Ibland svart som olja i djup skugga. Förstärker underlagets färger på annan plats. Regn och töväder slipar isens ytan och strömmande vatten under bryter upp och skapar nya mönster av iskristaller. En långsam men ständig förändring som gör det värt besväret att återkomma flera gånger till samma plats.
Samtliga bilder från Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 5 och 12 januari 2021
En sparsam övervintrare, men i år andra året i rad vid min fågelmatning. Mest tack vare fettkakor med insekter eller larver i. Mycket tystlåten under vintern men bevakar fågelmatningen intensivt och jagar bort alla mesar, endast steglits får vara i fred för tillfället.
”Klarnar upp och lite varmare efter senaste veckans ostadiga väder. Några regnstänk på morgonen annars varmt när solen tittade fram.”
En lång etapp, men bara 15 km till fots över fjället till landsvägen och STF-stugan Vakkotavare (14a) vid Suorvadammens strand. Sedan buss söderut till STF´s brygga (14d) för överfärd mot dagens slutstation Saltoloukta fjällstation (14). Se översiktskartan längst ner i inlägget.
”Turen över till Stora sjöfallet var omväxlande och fin. Björkskog, morän- och sandryggar, gräs- och ljunghedar, storblocksterräng med ris, små jokkar djupt nederoderade med blomsterprakt i kanterna likt små oaser och slutligen en kanjon. Tog inte mer än 4½ timme med en långrast vid sjön och blomstudier. Lappsparvarna tittade nyfiket fram i videsnåren. Rasta vid jokken hitom stugan, för att slippa bilbruset från vägen. Mobilkontakt med Mette för första gången på två veckor.”
Smörboll och svarthö
Lappspira
Ormbunkar och smörblommor
Lappvide
Fjällviol
Stjärnbräcka
Uppe på fjället öppnade sig hela Sarek, med sina höga snöklädda toppar, inför ens ögon (första bilden). Men glädjen förbyttes snabbt i sorg när man såg Suorvamagasinets kala och steniga stränder. Dagboken säger inget om detta, men civilisationens intrång i denna värld etsade sig fast i minnet. Orkade helt enkelt skriva om detta vid det tillfället. Känslan då var att man redan hade nått resans slut
Suorvadammen är en skymf mot allt vad skydd av natur heter. Genom att reglera sjön Akkajaure med som mest 30 höjdmeter för att kunna förse Kraftverket i Porjus med en jämn vattentillförsel, har man förstört det som en gång kallades Stora sjöfallets nationalpark. Av det gigantiska fallet återstår idag inte mycket mer än en bäck, 97% av allt vatten leds förbi fallet.
Nationalparken, som bildades redan 1909, fick ge vika när dammens första etapp byggdes 1919-1923. Sedan har den bara höjts och därigenom dränkt samiska bosättningar, båthus och strandnära skog. Fortfarande är det vanskligt att köra båt på sjön på grund av stubbar och rötter som flyter upp. Vintertid ännu svårare när isen släpper från stränderna vid lågvatten och tappningar ur dammen.
Suorvadammen (14b)
Stora sjöfallet (14c)
Lågvatten i Suorvamagasinet
”Buss 15.20 via Stora sjöfallet (14c) till Kebnats (14d), båt 16.00 över till Saltoloukta (14), dusch och bastu och inkvartering i gamla stugan, ensam i ett 6-bäddsrum. Trerättersmiddag 18.30. Bordsplacering med tre andra vandrare. Förrätt: våffla med sikrom, lök och créme fraiche. Huvudrätt: Entrecote med baconmos, haricots verts m.m. Dessert: Glass med västerbottensost och hjortron, samt en massa grönsaker, öl och vin. Totalt 700 kr, men då ingick sängen!”
Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.
Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.
På hemväg längs den gamla landsvägen till Rendal, knappt körbar numera, slår en viss stress till. Januarisolen som knappt varit synlig under dagen, börjar slingra sig ner mellan tallarna och bara tunna gyllene stråk är kvar. För sent att börja krångla med stativ, så det blir lite höftskott med risk för skakningar eller korniga bilder. Tar stöd mot en tall eller en stubbe så gott det går, för att fånga de sista guldstrålarna. En slags kröning av en fin dag ute med lite väl kalla fötter och händer, men de blir snart varma igen…..
Samtliga bilder från Bullareskogen utanför Strömstad, 2021-01-03
Snö och iskristaller reflekterar ljuset på de mest oväntade sätt, kan jag tycka ibland. Att det inte blir som man tänkt sej, är inte alltid det viktigaste. För att fånga känslan, där man stod just då och såg sig omkring, kan ibland vara viktigare än den där perfekta bilden. Om inte för ens eget välmående, att plocka fram som en godispåse vid rätt tillfälle eller dela med andra. Med manuell fokus och kameran på stativ är det spännande att se vad små justeringar av skärpeplanet ger för resultat, som t.ex. det korta bildspelet nedan på samma motiv. Måste inte nödvändigtvis bara vara vackert och tilltalande, i interaktionen mellan alla linjer skapas mellanrum och helt olika bilder. Experimentera mera!
Samtliga bilder från Bullareskogen utanför Strömstad, 2021-01-03
En liten fundering på varför jag och många andra som fotograferar ofta fastnar vid detaljer, eller är det kanske bara jag. Ibland känns det som att man inte vill gå förbi den där obetydliga kvisten eller stubben, att den betyder nåt. Den finns där i ett sammanhang, är i sin begynnande spira eller så är ridån på väg ner efter denna vinter. Möjligen är det ett försök att skildra delar av en helhet. För inte kan det väl bara vara så att våra ögon inte klarar av ”röran” i skogen, utan behöver fokusera på en sak i taget. Detaljerna ger ett lugn kan jag känna, både att fota och att begrunda efteråt. Form, färg, ljus och kontrast tilltalar oss olika, huvudsaken att glädjen finns i att skapa bilden. Sedan kan var och en betrakta den utifrån sin egen sinnesro och närvaro.
Samtliga bilder från Bullareskogen utanför Strömstad, 2021-01-03
I den lilla världen skedde stora förändringar i ett allt högre tempo. En trög massa kom sakta flytande från det okända. Den kringrände öar, började fylla tomheten och fortsatte utan motstånd envetet mot avgrunderna. Massans yta förändrades ständigt, tog nya former och verkade leva sitt eget liv utan att ge ifrån sig ett ljud.
Det var det som skrämde musen mest, tystnaden som bredde ut sig i tomheten. Nu framstod helt plötsligt lätena från det okända som en trygghet, ett hopp om ett bättre liv. Han mindes bockens mantra ”Mot nya mål”. Bocken, med sin överblick och insyn i den lilla världen, hade kanske anat vad som skulle komma att ske.
Musen visste inga råd längre. Bocken var borta och han var helt ensam på sin ö. Han måste själv försöka ta sig härifrån innan det blir för sent. Det enda alternativet som återstod nu var att bege sig över tomheten till det okända. En väg han aldrig prövat och en plats han inget visste om. Han sökte målmedvetet efter en så kort passage som möjligt, utan att veta hur han skulle bete sig.
Ett utdraget stön hördes från en snärjig plats vid kanten av ön. Försiktigt smög musen fram och fick syn på en blek varelse liggande i tomheten. Hjälp mig! sa den sorgsna varelsen. Jag fastnade i tomheten när jag försökte ta mig över till det okända och nu kan jag inte komma härifrån. Varelsen såg inte farlig ut, men ömklig och erbarmlig där den låg. Musen tänkte att jag borde göra nåt, men vad?
SLUT (fortsättning följer)
Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2020-12-31
English translation:
The sluggish mass (continued on part 2)
In the small world, great changes took place at an ever-increasing pace. A sluggish mass slowly flowed from the unknown. It circled the islands, began to fill the great emptiness and continued without resistance stubbornly towards the abysses. The surface of the mass was constantly changing, taking on new forms and seeming to live its own life without making a sound.
It was what frightened the mouse the most, the silence that spread in the emptiness. Now all of a sudden the sounds of the unknown appeared as a security, a hope for a better life. He remembered the goat’s mantra ”Towards new goals”. The goat, with its overview and insight into the small world, had perhaps anticipated what would happen.
The mouse knew no advice anymore. The goat was gone and he was completely alone on his island. He must try to get out of here himself before it is too late. The only option left now was to go over the emptiness into the unknown. A road he never tried and a place he knew nothing about. He purposefully searched for as short a passage as possible, not knowing how to behave.
A drawn-out moan was heard from a snarky spot on the edge of the island. Carefully the mouse crept forward and saw a pale creature lying in the emptiness. Help me! said the sad creature. I got stuck in the emptiness when I tried to get over to the unknown and now I can not get out of here. The creature did not look dangerous, but miserable and pitiful where it lay. The mouse thought I should do something, but what?
Jag hade en idé denna dag med lite låg januarisol, att försöka mig på ett frostigt skogslandskap med myrar. Men då skogen ligger ett par mil inåt landet och ett par hundra meter högre än kusten, var det kallare och faktiskt lite nysnö. Kom därför inte förbi fascinationen av snön, trots att man ser och fotar det nästan varje år. Kan inte riktigt sätta ord på det, fast det måste vara samma känsla som is, att det är förgängligt och kan vara borta närsomhelst. Lite vind, en snabb temperaturökning eller en kort regnskur så är förtrollningen över och landskapet helt förändrat. Där tror jag att det sitter, men det kan ju också vara mitt norrländska påbrå som hittar hem i snön.
Samtliga bilder från Bullareskogen utanför Strömstad, 2021-01-03
LIV I FRI LUFT 