LIV I FRI LUFT

Makaonlarv

Inte sett en enda Makaonfjäril (Papilio machaon) i år, när jag plötsligt trampar in i deras barnkammare. På en liten stenfylld yta vid en rännil till bäck ser jag larver av makaonfjärilen överallt. Platsen ligger i en oskyddad utsatt vik nära västerhavet på Saltö, tillhörande Kosterhavets nationalpark. Ganska snart blir jag varse varför de finns just här. Strandkvanne (Angelica archangelica subsp. littoralis) har brett ut sig på ömse sidor om bäcken och trots att den blommat ut så erbjuder dess tjocka frodiga blad precis det larverna behöver.

De finns helt plötsligt på en plats i hundratal. Tappar snabbt räkningen efter 250 exemplar, när jag avslutat min fotosession. Kan säkert vara det dubbla om man djupdykt ner i varje busklik planta. De finns i alla olika larvstadier. De minsta nykläckta svarta med vit midja ska enligt expertisen efterlikna fågelbajs och därmed lura fiender. Detta för att de än så länge inte utvecklat något effektivt skydd, där inte bara fåglar utan även små kvalster kan utgöra ett allvarligt hot (se den röda ”spindeln” på bilden nedan).

När larven växer och blir större, vilket tar 3-5 veckor, ger dess skinn ett visst skydd eftersom det smakar illa. I nacken sitter också ett illaluktande orange organ som framförallt stöter bort andra för larven farliga insekter. Notera gärna att bakdelen har en kontrastrik teckning i svart och vitt som också kan förvilla en angripare som ser ögon i baken så att säga.

De äter kopiöst snabbt när de är aktiva, nästan så man kan höra hur käkarna tuggar i sig de feta bladen så bara huvudnerven blir kvar. De fullvuxna larverna varierar något i färg från vitt till ljusgrönt, men mönstret är detsamma. De största ser ut att ha flera ögon på var sida, men det jag inte helt säkert. De verkar dock få en viss ”skäggväxt” som vuxna, och reagerar direkt genom att dra ihop kroppen om man berör larven. De främre fötterna är försedda med kraftfulla klor.

Nu återstår att se hur många av dessa som lyckas förpuppa sig så sent i september innan nattfrosten slår till. Närheten till havet kommer dock att gynna kolonin. Blir intressant att se var de kommer att fästa upp sig som puppor, på värdväxten vid mark eller kanske dolda bland stenar i skydd mot regn och storm. Till våren kryper de förhoppningsvis ut och förvandlas till enligt min mening Sveriges vackraste fjäril. Vi får väl se om det blir en fortsättning på sagan …..

Snittblomma 2

Visst är de vackra men lite extra färg kan väl inte skada……

Flowers every friday, accepted challenge from Susan.

Blomkrabbspindel

Misumena vatia

En mycket vanlig och trevlig gäst i vårt urbana samhälle. Trivs utomordentligt i parker och villaträdgårdar, där den ligger i bakhåll på blommorna. Närhelst en flygande pollinerare närmare sig, oavsett om det är fjärilar eller små sorgmyggor, gör spindeln en snabb övervägning – äta eller ätas. Undviker som regel alla randiga tvåvingar som blomflugor, men även bin, av mina enkla iakttagelser i hemmaträdgården. Det gäller att välja sitt byte, men inget byte är för stort, även om spindeln i sig är så liten att den nästan försvinner mellan blommans kronblad (se bild 1). Jag känner mig ödmjukt tacksam till att de ofta lyckas ta diverse flugor som annars skulle föredra vårt framdukade kakfat.

Samtliga foton från egen trädgård i Strömstad – juli 2019 och augusti 2020

Kaos eller anarki

En myrstack om våren, stressfaktorn ser ut att vara maximal. Synbart finns inget system, ja förutom att stackmyrorna rör sig i flera plan, på och under varandra. Inte helt olikt våra ”välplanerade” megastäder med planskilda motorvägar. Skillnaden torde dock vara att myrorna har ett gemensamt mål, att tillsammans bygga sitt samhälle, hela tiden kommunicerande med varandra. Inga representativa beslutande organ utan verklig direkt demokrati, där alla är delaktiga hela beslutsvägen. Och det syns fungera!

Samtliga foton från Strömstads omgivningar – april till maj 2020

Susans challenge, black and white on Wednesdays

Lockespindlar

Lockespindlar (Opiliones) tillhör spindeldjuren men är inga spindlar, vilket man genast ser på de större arterna. Kroppen har förvisso åtta ben, men är en enda äggformad sammanvuxen kroppsdel med bara två ögon ovanpå. De kan inte producera silke och väver därför inte nät, utan jagar sina levande byten genom att springa ikapp dem. De flesta är nattjägare och en av få arter som gillar fästingar. Så goda vänner, tänk på det nästa gång när ni träffar på en långbent spindel. Lyfter ni den i benen så självstympar den hellre sig själv, genom att släppa ett eller ett par ben, än att bli ett eget offer. Tag istället ett papper och gör en strut som den kan klättra in i och släpp ut den i rabatten eller gräset.

Jag och många andra med mig tycker de är svåra att artbestämma, krävs mycket detaljerade foton eller döda exemplar för att avgöra ibland. Den lilla svarta lockespindeln på min hand följde med från svampskogen en gång. Den har två karakteristiska ljusa fläckar på ryggen som gör det lättare att känna igen en Östlig fläcklocke (Nemastoma lugubre).

Samtliga Lockespindlar fotade i Strömstad – augusti 2019 och 2020

Strandfynd 2

Vet inte om ett sälkadaver kan kallas för fynd, men sälen har säkert en livshistoria att berätta för oss. Inom Kosterhavets nationalpark finns en stor stam av knubbsäl (Phoca vitulina), i västerhavet Skagerack och Kattegatt totalt ca 24 000 individer. Stammen decimeras årligen av olika orsaker. En viss skyddsjakt bedrivs för att mildra skadorna på fiskeredskap, en kvot på 900 djur får skjutas årligen. Stammen tillväxt bedöms dock vara 1200-1500 sälar per år.

Denna säl har antagligen dukat under för sjukdom eller svält. Andra orsaker kan vara motorbåtstrafik, övergivna fisknät, föroreningar som t.ex. plaster eller ålderdom förstås. Många kutar klarar inte heller den första vintern om den blir sträng.

Kadaver av Knubbsäl – Kockholmen, Strömstad 2020-04-03

En ilandfluten knubbsäl på Kockholmen, en skyddad halvö i Kosterhavet, blir inte kvar länge. Vid detta tillfälle i april sågs ett 50-tal korpar och trutar ta hand om resterna. Havsörnen brukar också ta del av ett gratismål med mat. En månad senare fanns det bara ett intorkat skinn med ben kvar.

Spyfluga på benrester av Knubbsäl – Saltö, Strömstad 2020-08-28

De sista förtorkade resterna av en säl, denna på Saltö i augusti månad, kommer att nyttiggöras också. Förutom olika arter av asätande skalbaggar som är tidigt framme, har spyflugorna här en given plats. Avsaknad av käkar är inget hinder, då de kan lösa upp de sista köttresterna och suga i sig den energi de behöver. Inget skall förfaras i naturens eviga kretslopp.

Skogsfynd 1

Saltö tillhörande Kosterhavets nationalpark, är inte bara salt vatten och klippstränder som i gårdagens inlägg Strandfynd 1. Ön hyser en blandad skog med små undangömda kärr. Har under många år besökt ön, där jag tänkte dela med mig av lite gamla bilder så småningom, om ni kan vänta. I skogen med de vindpinade kroktallarna eller i den högvuxna raka tallskogen i lä mellan bergen kan man finna ett lugn, inte bara från havsvindarna utan även en inre återhämtning. Kontemplation är ett uttryck som genast kommer på läpparna, när man träder in i dessa undangömda rum och i tysthet ser hur allt hänger ihop. Från björnmossans granlika skott, till svamp som viker ut sig för att sprida sporer och torkade löv som lyser ett tag i solstrimmorna innan de skall förmultna och återge myllan sin kraft. Bark kan vara lövtunn och flyktig som på en ungtall eller som hundraåringens fot tjockhudad och knottrig likt en filmrysarpublik.

Samtliga foton från Saltö, Strömstad – 2020-08-28

Strandfynd 1

Lugnt hav utanför Saltö, tidigare ett eget naturreservat, nu inkluderat i förvaltningen av Kosterhavets nationalpark. Klara mornar med svagt ostlig vind och vattnet blir kristallklart. De sista kvarvarande röda ängstrollsländorna solar på fortfarande varma klippor, en kort stund innan en hona förföriskt sveper förbi . Strandsnäckorna har hamnat på torra land i lågvattnet men klarar sig inneslutna till nästa flod kommer. Längst in i viken, i den grundaste delen, trängs de nästan helt genomskinliga tångräkorna i jakt på ätbart som en svag underström för med sig längs klippkanten. Det mesta har annars blommat färdigt på strandängen, men strandastern är ihärdig, lite blekare än i somras bara. Vresrosorna har brett ut sig så mycket på stränderna att man nu måste börja rensa ut denna invasiva art längst ut i kustbandet. Korsspindeln njuter av sin plats än så länge, utan fångstnät men med nya stödlinor utlagda. Men ingen brådska här, solen värmer så gott i lä.

Samtliga foton från Saltö, Strömstad – 2020-08-28

Sött eller surt

Skördetid bland skogens lingonröda tuvor. Sköna att se och goda att smaka på. Föredrar dock kokta lingon med rikliga mängder socker, kanske för att gröten då smakar mindre gröt!? Stensöta har jag bara smakat på våren, med sina rötter som smakar söt lakrits. Vet inte, men den är nog beskare så här när hösten närmar sig.

Flowers every friday, accepted challenge from Susan.

Nätkonstruktörer 2

Hjulspindlarnas motsvarighet till arkitekter genom tiderna måste nog ändå vara den vanliga korsspindeln (Araneus diadematus). Den perfekta symmetrin med exakta mått, noggrann upphängning och genomtänkt stabilitet. Ibland lite vågat i en öppen tallskog med långt avstånd mellan förankringspunkterna. Lite som att försöka gå på slak lina. Nätet släpper igenom de lätta vindarna och följer elastiskt med. Visst kan någon utbrytare förstöra enstaka maskor, men det är lätt att reparera.

Tittar man riktigt noga kan man se att korsspindeln spinner ihop två trådar, samtidigt som den hittar fäste för sina åtta ben och för över den sammanlagda tråden med utomordentlig ”fingerfärdighet” till nästa fästpunkt på grundkonstruktionen. En balansakt man kan titta på hur länge som helst och ändå förundras över att det är möjligt.

De tunna trådarna i nätet fångar upp ljuset som bryts i regnbågens färger och bildar mönster som på gamla vävda trasmattor. Ett ljus som antagligen inte spindelns byten ser, eller så kanske de bländas av skönheten. Lite fantasi får väl en superamatör ändå ha ……