Mitt sista inlägg från turen till Gotland blir en kombination av lärande och svart-vitt, en trevlig onsdagstradition. Många gånger ser man bara fåglar som hastigt passerar i motljus. Även med en bra kamera så blir det silhuetter, även om det går att rädda en del via bildbehandling efteråt. Fågelskådare jag uppskattar är de som kan se och förklara de olika arternas rörelsemönster. Ett läte kan vara avgörande för artbestämningen, som gäss eller de olika piplärkorna. För ett otränat nästan tondövt öra hjälper det inte tyvärr. Däremot fåglars profil, flyktsätt, synkronisering i flocken och vingarnas utseende kan vara till stor hjälp ibland, även om man inte ser färger eller kontraster. Se och lär……
Stora flockar av kaja (Corvus monedula) och ringduva (Columba palumbus)
Kajor (Corvus monedula) och vitkindade gäss (Branta leucopsis)
Kraxande korp (Corvus corax) i soluppgång
SLUT
(Psst, bild 1 på den flygande projektilen är faktiskt en stare)
Samtliga bilder är tagna på Gotland 15-18 oktober 2020. Klicka på dem för högre upplösning och fullt format.
Fågelskådningen ökar i Sverige, liksom medelåldern när man ser sig omkring på dessa ”hot spots” som Öland, Gotland och Falsterbo i Skåne. Kunskaperna varierar mycket, från rena nybörjare med dyr utrustning till proffs, som det gänget jag fick följa till Gotland. Själv hamnar jag nog däremellan. Att artjakten är en drivkraft hos de flesta blir man snart viss om, där kunskapen om läten och fjäderdräkternas kännetecken olika tider på året imponerar stort. Viktiga kunskaper, om de också togs tillvara på, vid t.ex. inventeringar av häckfågel eller rödlistade (dvs hotade) arter.
Men det handlar om så mycket mer att vara ornitolog. Att studera alla våra arter, ja ibland även de vanligaste, deras beteenden och miljöer. För att om möjligt hitta mönster som kan förklara förändringar i populationernas storlek, flyttningsvägar, häckningsplatser, födosökande m.m. Egentligen är inga iakttagelser oviktiga, där bl.a. rapportering i Artportalen kan visa sig vara vår viktigaste miljöindikator nu och i framtiden. Viktigast är dock att ta sig tid att njuta av dessa underverk med flaxande framben i luften.
På ”jakt” efter en Mongolisk piplärka (ja, alla fick se och höra den)
Jorduggla (Asio flammeus)
Ett stort tack till de som bjöd in mig på turen till Gotland, för kunskapsspridning, trevlig fältbiologisk exkursionsanda och god mat. Mitt lilla bidrag blir blogginläggen ni sett här.
Samtliga bilder är tagna på Gotland 15-18 oktober 2020. Klicka på dem för högre upplösning och fullt format.
Meståg är en vanlig företeelse under höst och vinter i våra skogar. Olika arter av mesar, men också trädkrypare och kungsfågel, drar omkring som gäng i trädtopparna, ibland livligt konverserande. För det mesta så håller de till högt i träden, nyttjar sina olika nischer för födosök och varnar direkt varandra vid fara. Ett samarbete som gynnar alla när tillgången på föda minskar och dagarna är korta för att fylla på med energi.
De mesar som flyttar under hösten däremot, verkar ha en annan strategi. De flyger företrädesvis nattetid, samlas var art för sig i flockar dagtid för vila och äta upp sig. Då häckningen nu är över och ungarna utflugna så är de mindre skygga, åtminstone för oss människor. Nu är tid att studera dem på nära håll, även om deras fokus på mat gör att de försvinner nästan helt i buskagen. Fick uppleva en flock svartmesar som högljutt hade en egen show i ögonhöjd, innan de tackade för uppmärksamheten, bugade och sträckte ut över havet med sina små vingar. Att även kungsfågeln, med sina 5 gram i vikt, kan göra den resan är otroligt. Riktiga tuffingar!
Blåmes (Cyanistes caeruleus) och talgoxe (Parus major)
Svartmes (Periparus ater)
Kungsfågel (Regulus regulus)
Samtliga bilder är tagna på Gotland 15-18 oktober 2020. Klicka på dem för högre upplösning och fullt format.
”Tyst i stugan kl 22.30 efter en riktigt härligt lång dag på fjället. Camparna i och utanför stugan sover redan. Endast sega gubben är vaken! Mätt och belåten efter fest på en halvkilos röding, toppad med pastaknutar och fisksås.”
Men, vi tar det från början. Starta direkt från tåget i Abisko när jag anlände vid 11-tiden på förmiddagen. Med endast 14 kg och ett teleskopspö på ryggsäcken gick det relativt lätt de första kilometrarna längs den skummande jokken.
”Njöt av sol och värme, som släppte loss kråkbärsrisets välbekanta dofter och fick bergfinkarna att sprudla av glädje. Allt var sig likt, trots att 35 år gått sedan sist. Spåren efter fyrhjulingarna i vinterleden var dock ett smolk i bägaren. Den bör döpas om till motorleden istället.”
Ett dilemma när sommar- och vinterled går ihop
”Tog en efterlängtad fika vid Abiskojaures utlopp. Frisk vind från sydväst höll myggen på behörigt avstånd. Två mindre flockar med bergänder drog längs älven och forsärlan syntes i strandkanten.”
Utloppet ur Abiskojaure med den breda forsnacken
Efter bara 12 km kom jag upp tidigt till stugan. Var faktiskt ensam där så här pass tidigt på sommaren. Inkvartera mig i en säng och packade om för en kortare fisketur, som visade sig bli närmare en mil. Anledningen var en liten omväg, då bron på min gamla fjällkarta från 1973 inte längre fanns! Målet var några små tjärnar på andra sidan Kungsleden och jokken utan bro. Hade aldrig varit just här förut, så visst var det en chansning. Men med lättade axlar och fötter, kändes det som man studsa fram som en kanin mellan stenarna.
STF-stugorna vid inloppet i Abiskojaure, samt jokken utan bro
En underbar spegelblank liten sjö såg inbjudande ut. Det blev inte sämre av att jag såg fisk som vakade. Med bara haspelspö kan det vara en utmaning att försöka få fisk som bara verkar intresserade av överflödet av flygande insekter. Ett knep är då att knyta en fluga ca 30 cm ovanför det lilla skeddraget, direkt på linan. Genom att ömsom veva in och hålla flugan stilla kan fisken få uppfattningen att det kanske är en sländlarv som håller på att kläckas. Draget kan också tas för en konkurrent som försöker ta flugan. Den här kvällen gick det bra, flera fina rödingar högg och en följde med hem till kvällens sena fiskgryta.
Rödingsjö utan namn, men med röding (Salvelinus alpinus)
Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.
Badgästerna har ersatts av andra typer av strandraggare. Längs stränderna syns kikarförsedda grupper, mestadels herrar med stora stativ och kameror. Målet är att försöka finna den där udda fågelarten som hamnat lite fel i stormen och blåst in på någon av Gotlands alla uddar, fastnat i ett buskage eller sitter och trycker i en skogsdunge undan rovfåglar som t.ex. varfågeln. I lugnet efter stormen står vindsnurrorna stilla och det är bara tångsamlaren som mullrar i bakgrunden. Småfågel stryker omkring i vass och bland vissna strandväxter, gråsiska och steglits rensar fröställningar medan sångarna plockar insektslarver som ännu inte gått i vintervila eller förpuppat sig.
Gråsiska (Acanthis flammea) och steglits (Carduelis carduelis)
Gulsparv (Emberiza citrinella), poserar lite motvilligt efter en stunds övervägande
Tajgasångaren (Phylloscopus inornatus) gömmer sig där någonstans medan varfågeln (Lanius excubitor) väntar på ett misstag
Stararna (Sturnus vulgaris) svävar högt som svalor efter svärmar av fjädermygg
Gransångaren (Phylloscopus collybita) föredrar skyddet i de taggiga buskagen
Samtliga bilder är tagna på Gotland 15-18 oktober 2020. Klicka på dem för högre upplösning och fullt format.
Fågelskådning innebär långa dagar, som regel från gryning till solnedgång. Även om många fåglar sträcker nattetid så sker det mesta av rörelserna på morgonen för att ofta avta mitt på dagen. Oktober kan innebära frost på morgonen, så långkalsonger är mitt hetaste tips idag, förutom en välfylld termos med heta drycker och ett gediget smörgåspaket. För ”fika bör man, annars dör man” (känt fågelskådarcitat).
Soluppgång på Hoburgen
Gäss och svanar
Även om en del sångsvan tar vägen söderut över Gotland och knölsvan huserar i nästan varje vik, så är de vitkindade gässen flest i antal. De syns sträcka i stora lite oregelbundna flockar till havs eller rasta relativt oskygga på strandängarna där de betar av årets sista grönska. Övriga gäss som sädgås, bläsgås och den mer ovanliga spetsbergsgåsen ses oftast bara som enstaka individer tillsammans med andra. Ett annorlunda inslag är prutgåsen som, liksom vitkindad gås, nu flyttar söderut från sina arktiska häckningsplatser. De är därför inte helt ovana vid det karga kustklimatet på Gotland. Att beta alger vid havets bränningar bekymrar dem till synes inte, vana som de är vid tuffare miljöer på Svalbard, Grönland eller norra Sibirien.
Sträckande sångsvan (Cygnus cygnus)
Vitkindad gås (Branta leucopsis)
Prutgås (Branta bernicla)
Knölsvan (Cygnus olor) och gräsand (Anas platyrhynchos)
Samtliga bilder är tagna på Gotland 15-18 oktober 2020. Klicka på dem för högre upplösning och fullt format.
Första dagen på Gotland bjöd på hårda nordostliga vindar. Vi trotsade dem och spanade ut över havet i lä bakom ett buskage på Östergarn, Gotlands ostligaste udde. Långt ute till havs drog tusentals alfåglar och vitkindade gäss, samt ejdrar, bläsänder, stjärtand, bergand, lom och doppingar, sjöorre och svärta m.fl.
Östergarnsholm
Måsfåglar
Ett spännande ljus över havet lyfte fram de kontrastrika måsfåglarna som drog längs strandens skummande vågor efter något ätbart i ytan. Sommarens lite banala fjäderdräkt var nu i de flesta fall utbytt mot en mönstrad vinterdräkt, mycket variationsrik precis som ungfåglarnas dräkter. De mindre måsarna som skrattmås och fiskmås får sina vuxna fjäderdräkter efter två respektive tre år, medan trutar som havstrut får vänta till det fjärde året.
Skrattmås (Chroicocephalus ridibundus)
Skrattmås undertill
Fiskmås (Larus canus)
Havstrut (Larus marinus)
Vindarna avtog efter ett par dagar och på västra sidan av ön var det tidvis nästan helt stilla på havet. Även vindkraftverken slutade snurra och det blev nästan tyst. Långt ut på öarna kunde man höra gråsälar ”yla” lågmält som hundar.
Skrattmåsar, vilande gråsäl och hägringar i fjärran
Samtliga bilder är tagna på Gotland 15-18 oktober 2020. Klicka på dem för högre upplösning och fullt format.
Fick förmånen att följa med några duktiga ornitologer till Gotland under fyra oktoberdagar. Ön är känd som en rastplats för många flyttfåglar norrifrån, när de passerar Sverige via Östersjöns kuster söderut. Om vintern blir någorlunda mild stannar en del av dem kvar och övervintrar. Gäss, sjöfågel och örnar är dagliga inslag i faunan. Här dyker det även upp ovanliga fågelgäster när det blåser hårda vindar från öster. Men, på ön finns också annat att se.
Räven och kaninerna
Samtliga bilder är tagna på Gotland 15-18 oktober 2020.
Gotland är känt för alla sina vilda kaniner eller Rabbis (Oryctolagus cuniculus) som de kallas på gotländska. De inplanterades i början av 1900-talet och ökade snabbt i antal. Trots stora avskjutningar så har stammen klarat sig bra och är stor och stabil idag. Den ställer dock till stora problem för bönderna i vissa områden. Annars är en vanlig död trafikolyckor, där många kaniner dör varje dag. Detta utnyttjas flitigt av öns stora population av Kungsörn (Aquila chrysaetos), över 50 häckande par för tillfället. När kaninstammen blir för stor sker oftast en naturlig reglering av antalet genom att kaninvirus sprids bland dem och dödar ett stort antal.
Kaninerna gräver ut sina bohålor i sandig mark eller grusslänter, där de vanligtvis får 4 kullar per år. Ofta nyttjar de också täta och taggiga busksnår, där de snabbt kan gömma sig undan rovfågel och räv. De ses därför ofta sitta nära buskarna, som på bilden överst. Räven som vi stötte på en mycket tidig morgon på Gotlands sydspets, Hoburgen, hade en speciell jaktteknik. Räven hade placerat sig uppe på halmbalarna för att ta kaninerna med överraskning uppifrån. De hoppade snabbt runt balarna och räven gav så småningom upp sitt försök att överrumpla rabbis.
För mina följare utanför Sverige så är Gotland Sveriges största ö, placerad i Östersjön. Nås med bilfärja som tar ca 2,5 timmar från fastlandet.
Jag fick lära mig i skolan att om man blandade alla färger så får man brunt. När jag ser löven som legat på marken i regnet inser jag att det stämmer. Bladen har varit vårligt transparenta i ljust grönt, djupt sommargröna och i övergången till recirkulationen har de exploderat i gult, orange och rött. Nu skall träden vila och egentligen vi också, så vi orkar med ännu en vår och sommar. Fast det finns ju så mycket att titta på och förundras över, även om det blir kallt med snö och is. Glöm inte fotografens gyllene vinterregel nr 1 – håll alltid ett reservbatteri varmt i byxfickan.
Det gäller att passa på, snart är färgerna få
Stadsbilden präglad av säsongens allvar
Solen går upp allt senare på dagen, skönt sa den morgontrötte fotografen
Samtliga foton från Strömstad, en tidig morgon 13 oktober 2020
LIV I FRI LUFT 