LIV I FRI LUFT

Lockespindlar

Lockespindlar (Opiliones) tillhör spindeldjuren men är inga spindlar, vilket man genast ser på de större arterna. Kroppen har förvisso åtta ben, men är en enda äggformad sammanvuxen kroppsdel med bara två ögon ovanpå. De kan inte producera silke och väver därför inte nät, utan jagar sina levande byten genom att springa ikapp dem. De flesta är nattjägare och en av få arter som gillar fästingar. Så goda vänner, tänk på det nästa gång när ni träffar på en långbent spindel. Lyfter ni den i benen så självstympar den hellre sig själv, genom att släppa ett eller ett par ben, än att bli ett eget offer. Tag istället ett papper och gör en strut som den kan klättra in i och släpp ut den i rabatten eller gräset.

Jag och många andra med mig tycker de är svåra att artbestämma, krävs mycket detaljerade foton eller döda exemplar för att avgöra ibland. Den lilla svarta lockespindeln på min hand följde med från svampskogen en gång. Den har två karakteristiska ljusa fläckar på ryggen som gör det lättare att känna igen en Östlig fläcklocke (Nemastoma lugubre).

Samtliga Lockespindlar fotade i Strömstad – augusti 2019 och 2020

Strandfynd 2

Vet inte om ett sälkadaver kan kallas för fynd, men sälen har säkert en livshistoria att berätta för oss. Inom Kosterhavets nationalpark finns en stor stam av knubbsäl (Phoca vitulina), i västerhavet Skagerack och Kattegatt totalt ca 24 000 individer. Stammen decimeras årligen av olika orsaker. En viss skyddsjakt bedrivs för att mildra skadorna på fiskeredskap, en kvot på 900 djur får skjutas årligen. Stammen tillväxt bedöms dock vara 1200-1500 sälar per år.

Denna säl har antagligen dukat under för sjukdom eller svält. Andra orsaker kan vara motorbåtstrafik, övergivna fisknät, föroreningar som t.ex. plaster eller ålderdom förstås. Många kutar klarar inte heller den första vintern om den blir sträng.

Kadaver av Knubbsäl – Kockholmen, Strömstad 2020-04-03

En ilandfluten knubbsäl på Kockholmen, en skyddad halvö i Kosterhavet, blir inte kvar länge. Vid detta tillfälle i april sågs ett 50-tal korpar och trutar ta hand om resterna. Havsörnen brukar också ta del av ett gratismål med mat. En månad senare fanns det bara ett intorkat skinn med ben kvar.

Spyfluga på benrester av Knubbsäl – Saltö, Strömstad 2020-08-28

De sista förtorkade resterna av en säl, denna på Saltö i augusti månad, kommer att nyttiggöras också. Förutom olika arter av asätande skalbaggar som är tidigt framme, har spyflugorna här en given plats. Avsaknad av käkar är inget hinder, då de kan lösa upp de sista köttresterna och suga i sig den energi de behöver. Inget skall förfaras i naturens eviga kretslopp.

Skogsfynd 1

Saltö tillhörande Kosterhavets nationalpark, är inte bara salt vatten och klippstränder som i gårdagens inlägg Strandfynd 1. Ön hyser en blandad skog med små undangömda kärr. Har under många år besökt ön, där jag tänkte dela med mig av lite gamla bilder så småningom, om ni kan vänta. I skogen med de vindpinade kroktallarna eller i den högvuxna raka tallskogen i lä mellan bergen kan man finna ett lugn, inte bara från havsvindarna utan även en inre återhämtning. Kontemplation är ett uttryck som genast kommer på läpparna, när man träder in i dessa undangömda rum och i tysthet ser hur allt hänger ihop. Från björnmossans granlika skott, till svamp som viker ut sig för att sprida sporer och torkade löv som lyser ett tag i solstrimmorna innan de skall förmultna och återge myllan sin kraft. Bark kan vara lövtunn och flyktig som på en ungtall eller som hundraåringens fot tjockhudad och knottrig likt en filmrysarpublik.

Samtliga foton från Saltö, Strömstad – 2020-08-28

Strandfynd 1

Lugnt hav utanför Saltö, tidigare ett eget naturreservat, nu inkluderat i förvaltningen av Kosterhavets nationalpark. Klara mornar med svagt ostlig vind och vattnet blir kristallklart. De sista kvarvarande röda ängstrollsländorna solar på fortfarande varma klippor, en kort stund innan en hona förföriskt sveper förbi . Strandsnäckorna har hamnat på torra land i lågvattnet men klarar sig inneslutna till nästa flod kommer. Längst in i viken, i den grundaste delen, trängs de nästan helt genomskinliga tångräkorna i jakt på ätbart som en svag underström för med sig längs klippkanten. Det mesta har annars blommat färdigt på strandängen, men strandastern är ihärdig, lite blekare än i somras bara. Vresrosorna har brett ut sig så mycket på stränderna att man nu måste börja rensa ut denna invasiva art längst ut i kustbandet. Korsspindeln njuter av sin plats än så länge, utan fångstnät men med nya stödlinor utlagda. Men ingen brådska här, solen värmer så gott i lä.

Samtliga foton från Saltö, Strömstad – 2020-08-28

Sött eller surt

Skördetid bland skogens lingonröda tuvor. Sköna att se och goda att smaka på. Föredrar dock kokta lingon med rikliga mängder socker, kanske för att gröten då smakar mindre gröt!? Stensöta har jag bara smakat på våren, med sina rötter som smakar söt lakrits. Vet inte, men den är nog beskare så här när hösten närmar sig.

Flowers every friday, accepted challenge from Susan.

Nätkonstruktörer 2

Hjulspindlarnas motsvarighet till arkitekter genom tiderna måste nog ändå vara den vanliga korsspindeln (Araneus diadematus). Den perfekta symmetrin med exakta mått, noggrann upphängning och genomtänkt stabilitet. Ibland lite vågat i en öppen tallskog med långt avstånd mellan förankringspunkterna. Lite som att försöka gå på slak lina. Nätet släpper igenom de lätta vindarna och följer elastiskt med. Visst kan någon utbrytare förstöra enstaka maskor, men det är lätt att reparera.

Tittar man riktigt noga kan man se att korsspindeln spinner ihop två trådar, samtidigt som den hittar fäste för sina åtta ben och för över den sammanlagda tråden med utomordentlig ”fingerfärdighet” till nästa fästpunkt på grundkonstruktionen. En balansakt man kan titta på hur länge som helst och ändå förundras över att det är möjligt.

De tunna trådarna i nätet fångar upp ljuset som bryts i regnbågens färger och bildar mönster som på gamla vävda trasmattor. Ett ljus som antagligen inte spindelns byten ser, eller så kanske de bländas av skönheten. Lite fantasi får väl en superamatör ändå ha ……

Samtliga foton tagna på Saltö, Kosterhavets nationalpark – 2020-08-28

Sädesärla

Vår närmsta granne vill jag kalla sädesärlan (Motacilla alba), ständigt strikt klädd i sin svarta, grå och vita dräkt. Ett erkännande först. Har egentligen aldrig funderat över olikheten mellan hane och hona förrän detta år. Men en god vän och utomordentlig skådare uppmärksammade mig på att honan har en mjuk övergång i nacken mellan den svarta hjässan och den grå ryggen. Tänker mig en uppklippt mjuk nacke. Håll gärna utkik efter sädesärlor med svart rygg, då är det engelska rasen som blivit allt mer vanlig hos oss i Sverige.

Sädesärlan rör sig hemtamt i alla miljöer. Trivs lika bra på landet som i staden, eller varför inte på en stenig strand vid havet. Lite mer vaksamma och skygga när de anländer på våren, men snart har de förstått att det inte är vi utan katterna som utgör det största hotet. De är fenomenala på att hitta ätbara insekter överallt. Det är en underbar syn att få se sädesärlan vippa lite förförande på stjärten eller dansa över vattendrag, ängar och stadens gräsmattor. Dess käcka läte tvidde-vitt kan inte annat än göra en glad!

Samtliga foton tagna i och omkring Strömstad – april-maj 2019 och 2020

Susans challenge, black and white on Wednesdays

Gran

Gammal gran med gammal kamera på den gamla tiden. Granbarkborrarna har redan tagit vad de behöver och granens hud släpper. Öppnar upp för väta och svamparnas intåg. En evig kretsgång där kolet återförs och nya barr skall sen åter syresätta vår planet.

Picea abies

Döende gran- Saltö, Strömstad, 2005-11-12

Trees every tuesday, accepted challenge from Susan.

Nätkonstruktörer 1

Mattvävare kallas en underfamilj av spindlar (Linyphiinae) som jag stöter på rätt ofta i lite tätare skog med ungbjörk. Spindelnäten ser inte mycket ut för världen, oftast ett virrvarr av trådar som löper horisontellt mellan klena grenar. Ibland rätt högt upp, skyddat av större träd undan vind och regn. Mattan är upphängd vertikalt med glesare trådar upp i trädets grenverk.

Detta lite slarvigt konstruerade nät har utförts av den relativt vanliga Ängsbaldakinspindeln (Linyphia triangularis). Inte vackert men säkert mycket effektivt mot alla insekter som passerar genom trädet eller klättrar på dess grenverk..

Getingspindeln (Argiope bruennichi) nedan, som tillhör hjulspindlarna, väver ett mer klassiskt hjulliknande nät men med en speciell touch. Nätet känns igen på ett brett lodrätt vitt sicksackformat band, kallat stabiliment. Den placerar för det mesta nätet bland högt gräs nära marken, där ett av favoritbytena är gräshoppor. Den har under de senaste 20-30 åren sakta spridit sig norrut från Sydeuropa, där klimatförändringarna troligtvis spelar en stor roll. Spridningen sker genom att ungarna under våren släpper ut spinntrådar i luften med vars hjälp de kan komma iväg ända upp till 10 mil. Varningsfärgerna i gult , svart och vitt har den gemensamt med t.ex. blomflugor för att avskräcka hungriga fåglar. Detta var min första och troligtvis också den första observationen i Strömstads kommun, tack vare ett tips från en fotograferande vän.

Sensommarsländor 2

Late summer dragonflies

Fortsättning på gårdagens inlägg Sensommarsländor 1. En dag som inte gav någon färsk öring på middagstallriken. Istället bjöds det på underhållning i strandkanten av sländor. En vanlig trollslända, men för mig en ny bekantskap på bild, var den Bruna mosaiksländan (Aeshna grandis), betydligt större och ljudligare än de små flicksländorna.

Till skillnad från flicksländorna så letar denna mosaikslända upp växter i strandkanten för äggläggningen. På detta sätt är den mer skyddad från angrepp av rovdjur. Den nyttjar växterna för att fästa äggen på, överlevnadschansen ökar därmed för ägg och larver.

Samtliga foton Brun mosaikslända – Strömstad, 2020-08-24

Den har också ett äggläggningsrör på bakkroppen, för att kunna placera ut äggen med precision. För att nå så långt ner som möjligt måste den ibland till och med gå ner med vingarna under vattnet. Ur äggen kryper sedan vattenlevande larver, som andas med gälar. De drar sig ut på djupare vatten och lever från 1-5 år som rovdjur på andra vattenlevande smådjur. Allteftersom de växer så ömsar de skal 10-15 gångar innan de så småningom ”återföds” som trollsländor. Cirkeln är sluten!