Ja, så hette det när jag före pensioneringen försökte få så många som möjligt att komma på företagets månadsmöte, fullspäckat med tråkig information. Men med laxröra, ägg och sill kom alla. Mötet denna morgon var av en helt annan karaktär. Långt ifrån tråkigt och den enda deltagaren som dök upp hade själv dukat frukostbordet. Hur mycket som helst att välja på, men råbocken föredrog att frossa i de gröna nyutvecklade bladen av älggräs. Ett möte i tystnad, inga förberedelser eller stress. Bara ett ömsesidigt konstaterande, där står du och här är jag. Märkvärdigare än så var det inte.
Sverige firade veteranernas dag för första gången förra veckan. De veteranerna deltog inte i andra världskriget. Minnet av det kriget försvinner på samma sätt som stridsvagnshindren i betong vittrar sönder på Korpeberget. En strategiskt plats nära det då ockuperade Norge med full kontroll över havet och inloppet till Strömstad. Bunkrarna på berget är igenfyllda och naturen börjar ta över betongen med dess spöklika varelser som tränger fram ur den mörka historien. Kriget har exporterats till andra platser men vansinnet fortsätter så länge vapen tillverkas.
Ut till en av favoritvikarna för lite fint morgonljus. På långt håll syntes två individer komma över de betade strandängarna i full fart. Den första fältharen (Lepus europaeus) sprang genom stängslet ut framför bilen medan den andra tvekade. Utan att göra sig någon större brådska i det daggvåta och frodiga gräset stannade den upp med solen i ryggen. Gjorde en liten lov men kom därefter successivt närmare för att avgöra om det fanns anledning till en större omväg runt den rullande plåtburken.
Vi slängde ögonkast och studerade varandra en fin stund. Ögonen glimrade som bärnsten i den lågt stående solen. Pälsen var alldeles våt efter morgonrusningen över ängarna. Alldeles för snabbt så bröts förtrollningen när saknaden efter kamraten blev för stor. Lämnade fri lejd och drog mig långsamt tillbaka med förhoppningen om ett snart återseende.
Samtliga bilder från Nöddö, Strömstad – 2021-05-31
Förvisso ett av människan konstlat ekosystem, men rätt skött fungerar det för sitt syfte. Att bevara en beteskultur vid grunda havsvikar som gynnar ett visst växt- och djurliv i denna salta nisch. Igenväxningen förhindras effektivt genom bete och klövarnas markberedning. Utanför det instängslade naturreservatet Orrevikskilen breder al och vide snabbt ut sig mot vattnet och vassen rotar sig alltmer.
Grågäss, sångsvan, tranor och gräsänder i samvaro med kor
Men på de fria rena ytorna innanför stängslet trivs såväl häckfågel som flyttfågel. Grågässen betar av det färska vårgröna och hinner kläcka sina ägg innan korna släpps ut. Den grunda viken blir en trygg rastplats för både änder, vadare och tättingar. Havsörnen övervakar och tar hand om de svagaste och håller vissa populationer i schack. Terroreffekten av dess stora skugga skall inte förringas.
Havsörnen vakar över Orrevikskilen – 2021-03-05
Men om det är havsörnen eller korna som är ekosystemets nyckelart skall jag låta vara osagt. En balans har i alla fall infunnit sig. Utan kor hade självklart viken balanserat sig själv men helt klart skapat en annan och troligtvis mindre artrik miljö. Biologisk mångfald kan ses utifrån olika perspektiv. Om det bara gynnar ett antal fågelskådare i första hand så är perspektivet lite väl inåtvänt. För så kan det väl ändå inte vara……
Bilder från Orrevikskilen, Strömstad – 2021-05-19 (där inte annat anges)
Tack SMHI för den prognosen. Utan er hade jag inte tagit mig ut och fått uppleva tre timmars regn, sittande under tak i ett fågeltorn tillsammans med ett gäng pigga skrattmåsar som fann kvällen mer underhållande än vad jag gjorde. Observera att bilderna inte är monokroma utan i färg.
Samtliga bilder från Nöddökilen, Strömstad – 2021-05-16
När jag träffade Håkan Nunstedt (se gårdagens inlägg) kom vi in på detta med arbetet bakom bilden som inte syns, lite som jag var inne på i tisdagens inlägg också. Många naturfotografer lägger oerhört mycket tid och arbete för att få just den där perfekta bilden, på mer eller mindre konstlade sätt. Foton från olika varianter av gömslen blir allt vanligare. Men var går egentligen gränsen för en naturlig bild egentligen. Att arrangera speciella grenar för fåglar, lägga ut mat och fota genom en monterad förgrund ger en vacker bild. Frågan är om bilden berättar något som är sant om just den fågelns habitat eller beteende. Då blir en bild av en gråsparv på stadens uteservering mer sanningsenlig kan jag tycka.
Detta satt i mitt bakhuvud när jag några dagar efter bockmötets upplevelse träffade på några rådjur som var betydligt mer skygga än råbockarna. Åtminstone en av dem var rejält rund om magen och hade av den anledningen motiv för sin misstänksamma inställning mot mig. Här kommer då min bekännelse. Både dessa hondjur och gårdagens bockar togs på vägen hem sent från en fågellokal, sittande i bilen på en ficka för bussar. Så vana som de är vid bilar numera, reagerar knappt någon av dem. Först när motorn stängs av miljöskäl och kamerans motor istället rasslar varslar de en fara, även om avståndet är långt.
Hade nog hellre suttit i någon skogskant och låtit rådjuren komma fram till mig men är samtidigt klar över att det säkert hade varit ett större intrång på deras betesmark. Vittringen av människa hade antagligen fått henne att tveka en gång extra. Nu avlägsnade hon sig istället sakta och försiktigt in mot den skyddande granskogen bakom. Känns lite som att vi båda blev en erfarenhet rikare efter detta stillsamma kvällsmöte.
Samtliga bilder från Nöddö och Stämmen, Strömstad – 2021-05-19
Jag brukar inte skriva om utrustning då min enda sponsor heter pensionsutbetalning, enligt Nordea. Under våren har jag dock känt mig låst med mitt fasta tele på 400 mm utan bildstabilisering och önskat en större flexibilitet. Hitta till slut en zoom på 150-600 mm som var knappt använt. En lite nervig auktion slutade dock lyckligt och jag åkte för att träffa säljaren, en känd naturfotograf vid namn Håkan Nunstedt. Han har fotograferat i ca 50 år med en speciell förkärlek till klövvilt och skogsfågel. Många timmar i gömslen och på småvägar har resulterat i fantastiska bilder, där tjäderspelen utmärker sig speciellt. Ta gärna en titt här på Håkans hemsida.
På något märkligt sätt känns det som hans händer fortfarande vilar över det tunga objektivet och ställt in min sökare på vilt. Det som hände första testkvällen var nämligen lite märkligt. Efter mer än tre timmar i regn (under tak i ett fågeltorn) i väntan på lite kvällsljus tvingades jag hem när ljuset blev för dåligt. Bara efter några hundra meter uppenbarade sig tre rådjur i den dunkla skymningen på naturreservatets ängar. Följde dem med kameran ett tag och fick se hur den yngre bocken sökte skydd hos den äldre när jag dröjde kvar för länge. Nästan som ett far-och-son-förhållande medan hinden gick sin egen väg. Lite längre fram längs vägen dök ännu en råbock upp!
Jag har egentligen aldrig intresserat mig för större däggdjur. Kanske att det påminner för mycket om jakten på detta vilt. Men, nu när tillfället gavs blev det en annorlunda upplevelse, trots att rådjur ses nästan dagligen när man är ute. Skall bli spännande att se hur länge Håkans kraft sitter kvar. Hur som helst, det kanske bara var ett inspirerande samtal med honom som släppte spärren. I vilket fall som helst, tack för det Håkan!
Samtliga bilder från Nöddö och Vik, Strömstad – 2021-05-16
LIV I FRI LUFT 