Vi viker inte ner oss
tillsammans är vi starkare
Hans Wikström
Kungsleden 2009 – dag 9
Fredag 3 juli – Vilodag vid Hukejaure
”Efter gårdagens strapatser med lite lösskinn på ena hälen kändes det skönt att ta ett beslut om att ligga kvar. Tidsschemat håller ändå med minst två stoppdagar kvar. Finnarnas väckare russla tidigt redan vid kl 5. Halvsov tills de gått men kunde inte somna om sen. Grant väder igen, nästan klart, +8-10 grader C och en NV vind som tilltog något under dagen (kall). Ulla drog iväg på en egen heldagstur, medan jag tog det lagom lugnt. Koka fiskarna från igår och käka fiskmackor till frukost. Ulla fick de benfria stjärtbitarna.”
”Packa en ultralätt säck (kåsa, draglåda, chokladbit, nötter och Dextrosol) för en fiske- och fototur längs sjön. Tog först en titt i den fina torvkåtan som STF sköter. Gott skick för myskvällar, dock ingen bädd i. Däremot en död och väldigt uttorkad stenskvätta som låg på fönsterbrädan.”
”Gick tillbaka runt viken mot bäcken och den norra sidan av sjön. isflak drev in mot land i blåsten och nästan hela denna östra vik var nu öppen (och tillgänglig för fisk och fiskare!). Titta till den slitna renvaktarstugan och provkasta på udden, mellan flaken i motvind. Fortsatta i sakta mak längs sjökanten, över snöfält som smälte ner mot isvattnet och bäcken som gick att vada med en vinterkäpp i björk (lämnades som markering).”
”Kom in mot en lugnare vik och kasta tvärsöver från en gräsklädd udde. Botten syntes, ljus med omväxlande mörka fält av stora stenar. Några kast senare högg det på ordentligt långt ut. Följde lugnt in med draget men med fem meter kvar började cirkusen. Körde höger-vänster, kortrusning rakt ut, bakom sten och sen rätt in mot land. Hade ingen lust att tappa dagens första och kanske enda matfisk. Drog bromsen lite och fick i ett drag upp den i gräset. En skönhet på ca 45 cm, grant orange med vita fenkanter och prickar på sidorna. Inte så fet men vid sommarens slut säkert över kilot. pröva några kast till och på samma sätt, en till i samma storlek men något rundare fick gå tillbaka efter försiktig drillning så den kunde kroklossas i vattenytan. Magiskt är ordet jag får i huvudet!”
”Gick längst in i viken där det var lä bakom en högrest udde med stora block. La middagsfisken i påse i snön och njöt av ett otroligt ställe. Njöt friskt sjövatten och choklad, samt hann ifatt gårdagens dagboksskrivande. Tänkte prova lite från spetsen på udden innan det var dags för retur till en stugfika. Kasta först i lä och fick ytterligare två 45:or, ordentliga körare. En tog draget i droppet, för när jag hade räknat till tre och börja veva satt den redan på. Tyvärr så olyckligt i tungroten att den inte såg ut att klara sig återutsatt. Fiskmåsarnas rov istället.”
Jag fortsatte dagen med att fiska av de öppna vattnen mellan isflaken, där det stod fin röding i stort sett överallt. Huggsexan höll i sig ett bra tag, vinden gjorde de annars skygga rödingarna mer oförsiktiga. Samtliga kunde återutsättas snabbt i det kalla vattnet utan stress för fisken. Konstatera sedan i dagboken:
”Känslan att ha dragit nio rödingar i denna storlek var så otrolig. Samtidigt fick jag en deja vu, detta har jag antingen drömt eller fantiserat tidigare om. Bilderna är i alla fall som hämtade ur en film jag sett.”
”Traskade hemåt i solgasset. Hittade resterna av en slagen fiskmås. Smög försiktigt förbi piplärkboet under en tuva vid stranden som jag fota snabbt, då hon låg på ägg. Sparsamt med växter, lite för tidigt för blomning och inte speciellt kalkrikt. Lummer sköt iväg ljusa årsskott överallt och kattfot, syror och måror sågs i tidig blom. Förutom fiskmås, stenskvätta och silvertärna höll ett par rödbenor till längs stranden.”
”Tog en fika och en kort tupplur sent på eftermiddagen. Vakna av att Ulla var tillbaka vid 17-tiden från sin dagsutflykt. Hon hade hittat kalla fågelägg från strand- eller ljungpipare. Körde igång middagen med röding, pasta och fiskcitronsås så magen bågnade. Kan kanske behövas inför morgondagens 2 mil till Singisstugorna. Blev lite tid över till fjäll- och fågelsnack med Ulla i väntan på fler vandrare, som aldrig dök upp. Hittills bara 10 gäster i detta rummet på en dryg vecka.”
Kvällen ägnades lite åt kartstudier inför morgondagen och reflektioner på turen fram till denna dag. En dryg vecka hade nu förflutet med väldigt omväxlande fjällmiljöer. Hittills i huvudsak kalfjäll, som är min passion, även om det bitvis på högre höjder har varit en hel del stenig terräng och ovanligt mycket snö kvar. Frihetskänslan är dock så påtaglig att både motluten och de kalla vaden snabbt glöms bort.
Mina gamla funderingar på att jobba som stugvärd åt STF fick nytt bränsle, speciellt efter trevliga stunder med de värdar jag träffat. Ulla, här i Hukejaure, är dock ett riktigt original. Hon är ursprungligen röntgensköterska från Göteborg, men tyckte det blev så långt att resa till norrbottensfjällen. Hon bytte jobb och flyttade till Östersund istället. Bor numera (2009) i Tärnaby efter pensioneringen och vandrar hela sommarsäsongen runt mellan olika STF-stugor. Då den vanliga gamla räven till stugvärd i Hukejaure blev akut sjuk, fick man tag på Ulla längs Kungsleden. Hon vandra dit och tog över jobbet tillsvidare, bara sådär! Detta trots att man numera inte får jobba som stugvärd när man blivit äldre. Frågade aldrig, men Ulla var då säkert mellan 70-75 år.
Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.
Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.
Snökänning 3
….. sedan tö
Den vita gråväderslyckan blir kortlivad. Smältande snö från träd och moln, suddar snabbt ut landskapet som återtar mark. Ståndaktiga lavar har mjuknat, men hotas inte av någon vilsekommen ren, här i alla fall. Endast ett svävande meståg och en skrockande nötskrika stannar till för att studera den tvåbenta varelsen, som står på knä i slasket. Klimatomställningen är fullbordad på ett par timmar och vi återgår till det normala. En varm fika under tak och skidskytte på konstsnö.
Snökänning 2
Först snö …..
Den fläckvisa snön skapar ett eget landskap, vita öar som små kontinenter i ett mörkt hav. Ingen sol, ingen skugga, bara svart och vitt. Men under det spretiga snötäcket prasslar det utanför vår uppfattningsförmåga. De små under jorden visar sig inte för oss, bidar sin tid. Oron är stor att den vita skyddsmanteln skall förvandlas till en skalenlig isflod och frysa till en glaciär. En snabbare klimatförändring än vad vi i gummistövlar någonsin får uppleva. Inte tid för omställning, endast överlevnadsflykt gäller för sexbenta övervintrare.
Snökänning 1
Kontraster
Tänkte mig uppehållsväder och lite blöt skog efter allt regnande de senaste veckorna. SMHI hade ändrat sig, så istället blev det snöblandat regn och mycket blöt skog. Skogarna i Bullaren ligger lite högre och ett par tre mil från kusten, vilket innebar att årets första snö låg kvar lite utspridd efter nattens nederbörd. Inga vackra motljusbilder med glittrande nysnö utan istället snabbt tinande blötsnö, som ljusa öar i ett annars mörkt landskap. Snön blir liggande kvar lite längre där växtligheten isolerar mot markvärmen.
Tryckt stämning
Villkoren är stenhårda ute i det yttersta kustbandet, oavbruten vindpåläggning över klippor, hällar och berg, mellan skrevor och in i minsta glänta. Inget levande lämnas oberört. Sammanbitet trycks de ned, söker skydd, försöker hitta en fast plats. Samarbete gäller bara om utrymme och livsvillkor räcker till.
Still black and white on Wednesdays
Levande vatten 16
Träd i vatten
Träd kräver vatten, fast ibland kan det bli för mycket. Bäcken gräver ur sandbanken för att finna sin egen linje, som skapar liv i bäcken. Rötter friläggs, hamnar under vatten och släpper till slut taget om jorden. Angrips av olika svampar i olika skeenden, men hamnar till slut i strömmen. Dämmen och virvlar bildas som hjälper till med syresättningen där kanske större stenar saknas. Långsamt löses veden upp och tillför nytt material till bäckens alla organismer, från de bottenlevande insekterna till de lekande öringarna. Vattnet färgas men är ändå klart och rent. Vattnets och trädets kretslopp i samma ögonblick.
Kungsleden 2009 – dag 8
Torsdag 2 juli – Sälka och Hukejaure
”En oväntad dagsutveckling, med motig kväll och lyckligt slut. Vi tar det från början. Halvmulen morgon och snålblåst från NV när jag startade från Nallostugan (7) cirka halv åtta.”
”Tog samma väg som gårdagen, vada i sandaler för säkerhets skull. När jag höll på att torka fötterna kom fyra renar samma väg, men vadar lite längre ut mot sjön. Redo med kameran får jag se hur de en efter en går ner och simmar över istället, ruskar av sig och så var det med det!”
”Östsidan av sjön och över vattendelaren var ett hoppets landskap. Mycket smältvatten och sten, så det blev ett sprättande hit och dit, förbi snöfält, över halvtäckta bäckar och på tuvor med vatten mellan. Nerfarten till Sälkastugorna gick däremot lätt på en mjuk stig längs jokkens ena kam.”
”Eftersom dagen ännu inte passerat tolv, bara drygt elva, och ben och axlar kändes bra efter de inledande 11 kilometrarna bestämde jag mig för att fortsätta. Fick dock handla, då det mesta var slut och nästa stuga i Singis saknade proviant. Några konserver, soppor, gryn, nötblandning, knäckebröd, renost mm så blev packningen svulstig och två kg tyngre igen. Det äldre värdparet bjöd på kaffe och jag njöt en punschpralin! Fick lite fisketips.”
”Dundra därför på efter Kungsleden söderut i fyra km och vek sedan av mot bron en km västerut. Tog rast vid den underbara blå älven som skar sig genom berget. Fantastiska tältplatser och renar som låg högt upp på snölegorna i det heta solgasset. I hela dalen upp igenom sedan var det mycket ren, flockar upp mot 60 djur sågs. Följde en makalös dal på fina stigar upp till första sjöns utlopp. Fiskade av en djupränna och en bra bit av sjöns nordsida. Byig och tidvis hård vind gjorde att det inte kändes som rätt förhållanden. Testa olika drag men hade ingen kontakt.”
”Försökte få kontakt med leden mot Hukejaurestugan (8) men tappa hela tiden bort mig bland renstigar. Hitta en gammal spång ibland men sen var det samma visa. Så fortsatte det längs med de övre sjöarna med. Den andra var grund så den hoppade jag över. Den tredje testa jag halvtamt längs med en brant bergskant men återgick till att fika istället.”
”Upptäckte att klockan nästan var sex. Att gena över fjället och gå ner på parallelleden till Singis kändes segt. Hittade dessutom inget bra vad efter sjöarna (som kartan visade). Bestämde mig för att sträckgå den sista milen till stugan vid Hukejaure (8) istället. Gällde bara att hitta ett vadställe först. Älven blev tunnare och bredare så småningom. Hittade ett ställe lämpligt att hoppa sig fram på sten och stora block, men fastnade nästan över i en återvändsgränd. Backa för att ta en annan väg, tappa balansen, ett steg bakåt och plums var det kört. Försökte ta mig runt men nu fick det bli ett speed-vad. Resultat; genomsura kängor och ett sjunkande humör samtidigt som molnen släckte solen och vinden var isig. Försökte handdukstorka insida kängor, bytte innersulor och tog på tjocka ullstrumpor för att inte frysa de sista 7-8 kilometrarna till stugan.”
”Slet pina över sten, blötsnö och våtmarker i nästan tre timmar innan stugan vid sjökanten kom i blickfånget. Slet av mig surkängorna på farstubron när den gamla värdinnan Ulla undra vem som drällde in efter klockan nio på kvällen. Förklarade dagen och mina fiskeförsök. Hon som själv helst inte åt fisk, pga alla ben, berättade att en flugfiskare försökt några dagar tidigare nedanför stugan i sjökanten, när fjädermyggorna kläcktes.”
”Ett finskt par hade fått fart på stugvärmen så mina kängor kunde torka hjälpligt. Ställde en burk Bullens pilsnerkorv på vedspisen, bytte kläder och njöt av en sparad lättöl från Sälka med ljummen pilsnerkorv. När finnarna börja snarka tog jag på mig sandaler och tröja för att kasta på vak i viken. Han knappt börja förrän en fin röding på 35-40 cm körde cirkus med det lilla koppar-röda draget. Avvakta och precisionskasta när de försiktiga sugvaken närmade sig igen. Smådirr, stopp och mothugg så satt nästa, lika fin och helt orange under. Båda fortfarande långsmala och lite magra efter vintern, nu knappa halvkilot gissningsvis. Fantastiskt röda i köttet. Lades i stugans kyl (snöfältet nedanför). Annars fanns en liten jordkällare på framsidan.”
”Firade med en kopp pulverespresso och mörk choklad. Kunde sen förstås inte somna! Helnöjd, YES!
Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.
Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.
Bergfast
Fast berg under fötterna kan vara skönt när man trampat runt i skog, mosse och buskage utan att se var man har sina fötter ibland. Det är inte bara stabilt i nuet utan känns tryggt att återkomma till. Årmiljonerna har gnuggat lite på ytan, isen har skrapat och rynkor har skapats, men innehållet är detsamma. Bergarternas vackra färger kamoufleras lite diskret av lav, endast brottytor lyser klart blanka i det reflekterande ljuset i skuggorna. Berget vilar och bidar sin tid långsamt, bara vi inte har för bråttom mellan punkt A och B på makadamfyllda motorvägsmattor.
LIV I FRI LUFT 