Samma bäck, samma dag, samma tidpunkt som gårdagens inlägg Levande vatten 14. Nu med kamerans videofunktion och med ett annat musikstycke. Hälsobefrämjande inomhusaktivitet, både att framställa och avnjuta till en kopp kaffe med en liten kaka……
Levande vatten 14
För 42 år sedan åkte jag runt i Norrland under ett år och besökte skolklasser för att intressera elever för natur och miljövård (som det hette då). Tillvägagångssättet var enkelt. Med en diaprojekter och 100 bilder i ett rullmagasin samt ett kasettband med Pink Floyd försökte jag väcka intresse för den förening som betytt mycket för mig i unga år, nämligen Fältbiologerna. Detta var något nytt då och reaktionerna lät inte vänta på sig. En lektionstimme med många frågor och diskussioner gick snabbt. Kombinationen av bild och musik har följt mig sedan dess.
Jag har nu börjat experimentera lite grann igen, i snålhetens tecken med diverse gratis program på nätet. För att känna om och vad det tillför till bilderna, hur de tolkas och vilken känsla man vill förmedla. Bilden flimrar förvisso förbi under en kort stund, men betraktaren ”tvingas” ta in en helhet, om man orkar igenom hela visningen. Gratisprogrammen har sina begränsningar i kvalité och storlek, men det går att fuska lite. För den nyfikne har jag använt ett filmredigeringsprogram för bilder och musik som heter Icecream Video Editor, de har också ett rent bildvisningsprogram. Tar tacksamt emot tips på andra program och arbetssätt.
Så detta är min syn på en liten granskogsbäck, i novemberdagens sista ljusa timma.
Kungsleden 2009 – dag 6
Tisdag 30 juni – Nallo
”En klarblå himmel igen med lite molnbankar i norr och söder, i stort sett ingen vind heller. Enligt uppgift låg nu ett högtryck placerat över Norrland, +31 grader i bl.a. Lycksele. Ryckte till mig en plats i köket, brassa gröt, innan resten av stugan hade kommit på benen. Fyra irländskor var snabbast och ryckte i spänner och grytor.”
Den sjätte etappen genom passet på drygt 1500 m ö h skulle bara vara 8 km fågelvägen. I verkligheten blev det lite längre pga terrängen och snöförhållandena. Större raviner hade gått under vintern i passet och hängdrivor av snö på ömse sidor släppte ifrån sig mindre snöskred när värmen steg i den starka solen. Vandringsstaven var oumbärlig för att kontrollera snöns kvalité och svaga snöbryggor. Fungerar dessutom bra att åka på som en påskkäring utför snölegorna.
”Kom iväg först av alla vid 8 och knata på rakt österut mot kammen för att kolla läget i den V-formade dalen upp mot passet. En hel del snöfält, ja rent av mest snö, men jag sick-sackade på barytorna där det gick. Snön var som väntat lös och vattensjuk, men bar för det mesta, speciellt de större fälten. I kanterna sjönk man dock till knäna titt som tätt.”
”Pausa efter att ha hoppat över den första bäcken lätt. Ett brett stråk hade öppnat sig i snön, men vattennivån var låg. Fortsättningen upp till passet förbi issjön gick bra. Tog en brant snölega på skrå utan problem”.
”I passet öppnade sig en ny värld. Spetsiga pyramidtoppar, häftiga lodräta väggar och isblå vatten. Tog mig igenom en besvärlig rasbrant direkt efter passet med mycket lös sten och block. Där det gick var snön att föredra.”
”På en avsats före den sista utförslöpan på snö ladda jag om med nötgodis och dricka, med bar överkropp. Solen var grymt intensiv i kanten på snön och i lä. Längst ner på snölegan låg fyra renar som mycket motvilligt reste sig sen när jag kom nerglidande på kängorna. Fast och tjock snö i branten till skillnad mot västra delen av passet. Ett par rasbranter återstod, mestadels mindre vassa sprängstenar från laviner.”
”Sedan återstod bara en tillfällig jokk (ej med på kartan), ett par snöbryggor och den sista lätta branten vid fallet, ner till stugan som ligger vid sammanflödet från mitt pass och dalen till Sälka. Rinner ut i Vistasdalen sen. En äldre typ av stuga (1965), parmodell med 10 bäddar i vardera änden, med draperier för ”rummen” och värdrummet mittemellan.”
Stugvärden Roland (58 år) behövde en paus i vedkapningen och bjöd på riktigt te med pepparkakor, samt tillhörande utbyte av fjällerfarenheter, goa möten, historier och upplevelser av andra fjällnördar. Dök till sist upp två äldre par från Vistas vid 17-tiden. Damerna var helt slut och gubbarna högljutt skrävliga! Tog en kopp kaffe med dem en stund men vek in för kvällen i min egen 10-bäddskupé. Ryggläge (utan snarkstörning) och inläsning av Tore Abrahamssons tips för området. Om vädret tillåter blir det nog en dagstur till kojan vid Unna Räitas i morgon bitti.”
Ja, hur var det nu med stugvärdinnans råd att inte ta sig genom passet så här års. Både ock skulle jag säga. Tog lite tid då man fick vara mycket mer försiktig än vanligt. Snön bar bättre än väntat, åtminstone på förmiddagen. Den känsligaste delen var all lös sten och även stora block från lavinerna som inte var att lita på. De hade inte satt sig utan även stora block vickade eller rullade när man kom upp på dem. I kanterna på skreden var det också svårt att avgöra vad som fanns under snön, sten eller tomrum. Var det osäkert fattade jag vandringsstaven på tvären för att kunna bromsa ett fall i ett hålrum i snön. Men som sagt, allt gick bra utan att ha passerat det här passet tidigare. Med försiktighet och tålamod ordnar sig allt, fast i dåligt väder hade jag nog övervägt att vänta in nästa dag.
Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.
Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.
Levande vatten 13
Arbetsfri lördag, frivillig karantän, dålig dag eller skitväder ute. Oavsett, gör som jag, sätt er bekvämt tillbakalutade. Ta ett lugnt, djupt andetag genom näsan och släpp ut långsamt. Njut av vattnets porlande och spara bilderna i den tanke som uppstod. Blunda och låt minnet spela upp bilderna. Finns det en själ, så är detta själavård.
Levande vatten 12
Gråmulen eftermiddag, svag sol som inte riktigt orkar fram. Med andra ord dåligt ljus för att försöka fotografera vattenrörelser längs en bäck i en mörk granskog. Denna introduktion är bara en klen förklaring till de halvdåliga bilderna nedan när mörkret började sänka sig. I upphetsningen av att ha hittat ett tiotal musselskal på botten i min öringbäck, slog det mig plötsligen att det måste vara flodpärlmusslor. De lever ju i symbios med öring, där de mikroskopiska larverna parasiterar på öringens gälar. Smart lösning där det hela tiden passerar näringsrikt syresatt vatten.
Jag hade aldrig sett flodpärlmusslor tidigare men läst lite om dem. Lyckan blev väldigt kortvarig. Var för snabb att artbestämma och fick genast pisk på fingrarna av proffsen på Artportalen. Ser ut som en marin art enligt en anmärkning på min bild. Det skulle förklara att de var så ljusa. Antagligen tomma skal som blekts med tiden och kommit fram ur någon gammal skalbank från stenåldern då havsnivån troligtvis nådde hit. Då bäcken meandrar kraftigt så blottläggs hela tiden nytt material i kanterna, vilket kan förklara fyndet.
Men, det finns en sötvattensart som liknar denna, Flodärtmusslan, som är relativt ovanlig. En av 20 arter i släktet Pisidium, Ärtmusslor. Så det återstår bara att återvända med vadarstövlar för att försiktigt undersöka om någon av dessa musslor var vid liv eller inte. Spännande fortsättning följer……
Vakande ögon
Det senaste året har jag känt mig iakttagen varhelst jag passerat ett träd, oavsett var jag har varit. Först ett prassel bakom en tall, likt en hackspett eller nötväcka på jakt efter insekter. Sedan ett lite irriterat smackande. Stannar man upp och smackar lågmält tillbaka tittar oftast ett par runda pliriga mörka ögon fram bakom stammen, undrande vem som inkräktar i skafferiet. Vår vanliga ekorre (Sciurus vulgaris) är relativt skygg på sin hemmaplan men mycket nyfiken. Vid fågelmatningen skyr den dock inga medel utan tar för sig av alla gratisprover.
Min egen känsla är att den verkar ha haft några goda år, åtminstone här i södra Sverige. Om det beror på milda vintrar som en effekt av klimatförändringarna eller om jag varit mer frekvent ute och kanske också mer observant, vet jag inte säkert. Ser man på rapporterna i Artportalen har den ökat från ca 1500 individer till ca 5000 på de senaste fem åren. Men, det vore roligt att höra hur andra upplever det också. Oavsett, så är det en mycket trevlig bekantskap ute när dagarna blir kortare och skogen tystnar alltmer.
- Bild 1: Myrens gravplats, Strömstad – 2019-08-20
- Bild 2-4: Orrevikskilen, Strömstad – 2020-03-27
- Bild 5: Kockholmen naturreservat, Strömstad – 2020-11-13
Inte bara träd
Still black and white on Wednesdays
Fåglar vid havet 6
Storskarv (Phalacrocorax carbo)
Hatad, men inte hotad. En grym fiskare och riktig allätare när det kommer till fisk. Trivs lika bra inne i hamnen som på de yttre skären under vintern. Mycket mån om att hålla sin våtdräkt i trim. Lufttorkar vingar, putsar fjädrar och lägger allt till rätta inför nästa dykrunda. Dess ögon är placerade långt fram vid näbbroten, antagligen för att ha perfekt syn framåt under vattnet. Tittar solen fram har den inte bråttom utan kisar lite och stilar sig i glansen från fjäderdräktens alla gråsvarta toner. Karaktärslös är den inte i alla fall, västkustens ”ålekråka”.
Samtliga bilder från Strömstad, södra hamnen – 2020-11-19
Det nya livet
”Ett försök att förmedla tankar med bilden som utgångspunkt. Ibland bara en bild med kortfattad text. Andra gånger för mycket text och en bild som kompletterar. Ni som läser får ta till er på ert sätt, reflektera eller reagera, kanske rent av agera.”
Så skrev jag idag för exakt ett halvår sedan när bloggen Liv-i-fri-luft föddes. Hur blev det då egentligen? Jag kan konstatera att det blev många bilder, så mycket att jag blev tvungen att utöka mitt abonnemang hos WordPress och skaffa en större extern hårddisk. Den stora behållningen med bloggen än så länge kan delas in i två väsentliga delar:
Kameran används, och med ett syfte
Från att under nästan femtio år varit ”periodare” med olika syften med mitt fotograferande, har kameran blev en mer naturlig del i mitt liv idag. Utrustningen har kompletterats och är alltid startklar för fältarbete. Inte bilder var dag kanske, men tanken på motiv och bildidéer svävar runt i huvudet ständigt. Det spretar i bildval och texterna kan bli röriga ibland, men så måste det vara när man söker nya vägar. Väldigt tråkigt att fastna i något slags fack, men beteckningen naturfotograf får man allt höra ett bra tag till och inte fel med det. Så länge man får anledning att röra sig ute, njuta, lära sig, fundera kring sakers tillstånd och kanske agitera (lite).
Bloggen inspirerar och ger inspiration att fortsätta
Bloggen som medium inspirerar till mer kreativt bildarbete, där motiv och bildbehandling blir bärande delar i berättandet. Texten och bilden får en mening, även om inläggen blir kortlivade i mediabruset. Samtidigt arkiverar inläggen tiden, som man närsomhelst kan reflektera över historiskt, åtminstone själv. Att få följare från hela världen och följa dessa skapar en form av gemenskap, som facebook aldrig kan fylla, där bilden är i fokus. Utbyte av såväl teknisk kunskap som nya bildskapande former, ger en tillfredställande känsla av egen utveckling, även som pensionär.
Så, det är bara att fortsätta, och kasta sig ut i det okända som kallas framtid…..
Kungsleden 2009 – dag 5
Måndag 29 juni – Tjäktja
”Försov mig till sju. Rättare sagt, då börja en av schweizarna skramla med kastruller. Tog en snabb frukost för att slippa köbildning på leden. Strålande klarblå himmel, svag vind som öka lite under dagen. Blev kortbyxor och T-tröja.”
Dagens etapp gick söderut längs älven Alesätno (Aliseatnu, på samiska). En enkel del av Kungsleden som går i en flack dalgång med ljunghedar som ännu inte blommade, så här pass tidigt på sommaren. Den sista biten upp mot Tjäktja-stugan har ett stadigt motlut, som med snö kan vara en utmaning för många.
”Trampa på den lättgångna leden, väl spångad och utan något motlut att snacka om. Hann snart ifatt några tidiga vandrare, bl.a. en stor kines! Begivenheten var nyfikna ljungpipare och minst sex fjällabbar på sträckan till Tjäktja. Annars en transportsträcka kändes det som.”
”Stugan, med 20 bäddar, låg på andra sidan jokken med häftiga snödrivor på 6-7 meters höjd på sidorna. Snöbron över försvann först för tre dagar sedan. De 13 kilometrarna gick snabbt, först på plats redan kl 12, trots en längre lunchrast”.
”Stugvärdinnan var på väg upp till Tjäktja-toppen och hade lämnat gubben sin kvar. Han fick det svettigt när lämmeltåget började anlända i strid ström. Hela schweizergänget (7 pers) plus en STF-grupp på 7 och sedan den ene mer sliten efter den andre. Innan kvällen närmade sig hade stugans platser tagit slut och nio extramadrasser fick läggas ut.”
Jag ägnade en stor del av eftermiddagen till eget underhållsarbete, såväl utrustning och kläder som hygien. Utbytte erfarenheter med vana vandrare och fick till mig en del tips inför morgondagens tur österut till Nallo-stugan. Värdinnan försökte avråda mig från att ta vägen över det närmaste passet. Inget hade gått eller kommit den vägen i år. För mycket lössnö, hängdrivor och förrädiska stenblock enligt henne. Försökte lugna henne med att det inte var första gången och att jag alltid håller min egen säkerhet högt.
Tidigt under kvällen kom en större flock renar närmare stugan söderifrån. Ett antal kalvar som följde med tydde på ett hyfsat år för samerna trots den långa snörika vintern. Snart skulle de beta högre upp på fjällsidorna, när växterna skjuter fart och myggen driver på.
När man såg och hörde alla dessa vandrare blev jag lite fundersam inför framtiden för de svenska fjällen och kanske speciellt Kungsleden. Leden är i många stycken att betrakta som en motorväg genom fjällen, lätt att orientera sig efter och fina stugor att övernatta i. Än så länge ingen lyx att prata om, fortfarande gäller torrdass och personlig hygien får man lösa med ett litet handfat på en sten ute eller ett iskallt dopp i närmaste vattendrag. De större och nyare anläggningarna har förvisso vedbastu och el via vindsnurra eller solceller, men i första hand för nödfunktioner som satellittelefon, brandlarm och ledbelysning. Vatten får man hämta ute i hink och slaskvattnet åker också ut på samma sätt. Fortfarande gäller gas för matlagning och tork av kläder och kängor.
Men kraven ökar från ovana fjällvandrare, kanske ute för första gången utan att ha tagit del av andras erfarenheter. Mycket av planering verkar pågå i sociala medier och olika intressegrupper. STF (Svenska Turistföreningen) fyller här givetvis en viktig funktion, men allt går inte att lära sig via en hemsida. Jag har de dagarna jag gick längs Kungsleden mött människor som skulle haft en bättre upplevelse om de varit mer förberedda. Som de två journalisterna som fick rådet att följa vinterleden över fjället när det var mycket snö. De lydde rådet till 100% men såg inte på kartan när snön passerade jokkar. Flera gånger brast snön och de sjönk ner till midjan. Utan en ryggsäck som stoppade fallet kan de lika gärna ha hamnat i den iskalla jokken, under snön. Den ene gick i stövlar medan den andre hade låga vandringsskor.
Två damer i min ålder anlände en dag till stugorna i Alesjaure, mycket upprörda och skärrade. De ville att stugvärden skulle varna andra vandrare att en bro hade rasat över en mindre jokk. Det var ett vad på 2-3 m, förvisso mycket vatten men med rätt förutsättningar inga problem. Problemet var bara att de inte trodde att fjällturer innebar oundvikliga vad, speciellt när vattnet stiger med värmen och den hastiga snösmältningen tar med sig mycket i sin väg. En eller ett par vandringsstavar är därför ett måste, oavsett om den är egentillverkad av en björk eller hightech teleskop i kolfiber. Ett par sandaler eller foppatofflor räddar fötterna undan skarpa stenar under ett vad och kan vara sköna att ha när kängorna åker av vid pauser eller i stugor.
Ja, nu kanske jag har sagt för mycket. Ni får väl se nästa söndag om stugvärdinnan hade rätt eller inte. Hon var ju ändå en utbildad stugvärd hos STF.
Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.
Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.
LIV I FRI LUFT 