…..det var väl roligt, hurra!
Nej, se det snöar….
På knä
I solbränd nacke utvecklade jag makrofotots umbäranden under långa, heta sommardagar. Under blöta och kalla vinterdagar gäller en annan strategi. Kepsen utbytt mot toppluva och långkalsongerna blir ett måste liksom tunna fingervantar som fungerar på kamerans pekskärm. Att krypa på mage skulle kunna fungera genom att rulla ut ett liggunderlag. Min lösning är dock av det enklare slaget. Ett mindre sittunderlag i mjuk cellplast som går att vika ihop på mitten. Håller väta och värsta kylan borta, viks sedan ihop så att de torra sidorna kommer utåt. Sticks in mellan ryggsäck och rygg mellan fotopassen. Så nu vet ni åtminstone hur jag klarar knästående makro vintertid. Fast, ni andra har säkert andra bra metoder?
Samtliga bilder från Bullareskogen utanför Strömstad, 2020-12-23
Musen och bocken – del 2
Smådrakarnas reträtt (forts på del 1)
Musen trivdes på sin nya, lite större ö. Bocken stannade bara ett litet tag. Rastlösheten verkade gnaga i honom eller så måste han bara vidare. Han ursäktade sig till musen med ett vagt löfte om återseende. Bocken var som uppslukad av skuggorna från det okända. Det sista han hördes yttra var bara ett tystlåtet upprepande: ”Mot nya mål!”
Den lilla världen, så som musen kände den, var sig inte längre lik. Inte nog med att de fasta öarna krympte, nu hade själva tomrummet börjat krackelera. Långa, svarta avgrunder hade börjat skära sig igenom det stora tomrummet. Ingen visste var dessa slutade eller vad som fanns i mörkret på andra sidan.
Musen hade inte sett smådrakarna sedan bocken och han klarat hoppet över den stora tomheten. Drakarna hade av någon anledning försvunnit helt och kvällarna var nu tystare. Ibland kunde man höra märkliga ljud från det okända, men det låg för långt bort för att oroa en mus. Fast någon gång när han väcktes ur sin sömn av ljuden, tyckte han sig se ljussken strila upp ifrån tomhetens avgrunder. Fast han kunde lika gärna ha drömt det, för nästa dag såg han inget alls.
Det musen inte visste, var vad som egentligen hade hänt när smådrakarna skrämdes bort av musens tandagnissel. Musen trodde förstås att han skrämde dem med sin rytande. I verkligheten hade gnistorna han skapade bränt smådrakarna. Deras vingar var fortfarande vitglödgade och var mer att likna vid tunna fenor, som inte var till någon större hjälp. De tycktes för evigt vara förpassade till tomhetens avgrunder, eller……
SLUT (fast fortsättning följer, kanske)
Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2020-12-25
English translation:
The Retreat of Little Dragons’ (continued on part 1)
The mouse thrived on its new, slightly larger island. The goat only stayed for a while. The restlessness seemed to gnaw at him or he just had to move on. He apologized to the mouse with a vague promise of reunion. The goat was as if engulfed by the shadows of the unknown. The last thing he heard heard was a silent repetition: ”Towards new goals!”
The small world, as the mouse felt it, was no longer the same. Not only had the fixed islands shrunk, now the great emptiness itself had begun to crackle. Long, black abysses had begun to cut through the emptiness. No one knew where these ended or what was in the dark on the other side.
The mouse had not seen the little dragons since the goat and he had managed the jump over the great emptiness. The dragons had for some reason disappeared completely and the evenings were now quieter. Sometimes you could hear strange sounds from the unknown, but it was too far away to worry a mouse. But at some point, when he was awakened from his sleep by the sounds, he seemed to see the light shining from the abysses of emptiness. Though he might as well have dreamed it, for the next day he saw nothing at all.
What the mouse did not know was what had actually happened when the little dragons were frightened away by the mouse’s gnashing of teeth. The mouse, of course, thought he was scaring them with his roar. In reality, the sparks he created had burned the little dragons. Their wings were still white-glowing and were more like thin fins, which were of no great help. They seemed forever doomed to the abysses of emptiness, or ……
THE END (but continuation follows, maybe)
Tecken
Vi förmodas kunna läsa av olika slags tecken i livet, allt från trafikskyltar till våra medmänniskors ansiktsuttryck. Alla dessa käcka haschtaggar och smilare (egen översättning) lämnar jag dithän. De hjälper mig inte när jag befinner mig ute i skogen. Kunskaperna kring väderstreck, molnens utseende eller vindriktningar saknar betydelse idag för flertalet, om man inte har fjället eller skogen som arbetsplats. Vetskapen om att djurstigar oftast går den lättaste vägen och ansluter till sjöar precis som de minsta vattendragen, kanske bara en jägare som tappat sin GPS nyttjar. Andra tecken i skogen är upptill var och en att tolka in.
Samtliga bilder från Bullareskogen utanför Strömstad, 2020-12-23
Pausfågel vecka 2
Gärdsmyg (Troglodytes troglodytes)
Vår minsta övervintrare, som hittar föda överallt där andra inte kommer åt. I detta fall mellan stenar, vid lågvatten längs en havsstrand. Syns sällan när den letar efter nåt ätbart, men lock och varningslätet hörs oftast lågmält. Sången kan man ibland höra även vintertid.
Lockläte:
Sång:
OBS! Vissa bilder kan vara grafiskt manipulerade i efterhand med filter eller sandwichteknik.
Kungsleden 2009 – dag 12
Måndag 6 juli – Kaitum
”Mulen morgon, för andra dagen med duggregn och vind från sydost. Frukost på kokt öring med fruktsoppa (?)! Regnbyxor på med lite småfuktiga kängor. Inställd på en snabb dagsetapp de 13 kilometrarna ner till Kaitum för att proviantera och torka upp.”
”Bred dalgång ner till Stourjiertá, som är ett häftigt djuppass mellan två branta sluttningar. Såg tyvärr inga toppar, molnen var nere i dalen och slickade bergssidorna. Då kängorna redan var småsura och dagen var ung bestämde jag mig för ett avstick till ett par småsjöar en dryg kilometer öster om leden. Lite smårisigt att ta sig dit och surt runtomkring på vissa ställen. Båda sjöarna var tyvärr grunda med flacka stränder. Såg eller kända inget, förutom i fötterna som nu var dyngsura. Knata ner på leden igen, bytte skoinnanmäte och tog en snabblunch. Drog sedan snabbt ner till civilisationen och var framme redan före klockan ett. Behövligt för lite personlig omtanke; tvätt av kläder, torka kängor och en snabbvisit i den av stugvärden framställda varukorgen. Lyxa till det med espresso och snickers! Stugvärmen var redan på, ett gammalt par som lämnade Singis före mig kl 6 i morse hade fixat det.”
”Dagen var ung så jag greppade spöet och begav mig ner i deltat mellan de två älvarna som mynnar ut i Kaitumjaure, på nästan samma plats. Kom först ner i ett virrvarr av grunda vikar och halvöar, vide och fjällbjörk. Fick bara sjögräs och närkontakt med sten. Drog mig uppströms Kaitumälven. Genom manshögt vide hamnade jag vid den breda älvfåran. Vattnet var så klart att jag utan problem såg en kilosharr följa den rödfärgade kopparskeden, som gett så mycket hittills. Vevstoppa och den stoppade med, tre försök och så vände den två meter från land!”
”Fortsatte kasta på olika sätt, men bytte till sist till harrdräparen från Rogen. En Sölvkroken, avlång silver med röda och gröna fläckar på. Ett par långa kast ut till strömkanten så hände något plötsligt. Ett sug i spöet, som om jag fastnat i en tångruska. Började veva in tungt innan jag förstod att fisken stod still i strömmen antagligen. Några meter och den började röra sig sakta, mot mig! Tog in lina och fick till sist syn på jätteharren. Den gjorde korta vändknyckar men körde inte, lossa på bromsen lite men den ville inte dra. Dåliga förutsättningar att handlanda med en hög risig strandkant. Låste istället bromsen och satte allt på en kort. Med ett långt draglyft hamna den säkert i buskarna. Dryga 45 cm och minst ett kilo! Hann faktiskt få lite laxdarr i knäna innan det var över. Så grann, gammal med jätteflagga på ryggen, kluven längst bak.”
”Handla när stugvärdarna kom tillbaka. Det blev harrfilé med mos, kall öl, persikohalvor och espresso med nötmandelchoklad som avslut på en förträfflig dag, igen!”
Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.
Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.
Morgonrunda 2
Inget väder får stoppa morgonens hundrunda. Vid ihållande regn brukar det gå rekordsnabbt, där är vi ense alla tre. Kameran åkte upp runt halsen denna dag när åsynen av ett vitt puder på gatorna fick oss alla på bättre morgonhumör. Ljusnade mycket långsamt, innan man såg den helgrå himlen. Det blå ljuset förstärks av kontrasten mot den vita snön, belysning – något som ögat inte alltid ser på samma sätt.
Samtliga foton Strömstad, 2020-12-26
Morgonrunda 1
De har ännu inte lärt sig att kissa på WC, våra två hundar, även om de är smarta. Däremot stannar de instinktivt när jag lyfter kameran under morgonrundan. Som regel i mörker vintertid, men den här dagen fanns det en strimma hopp i soluppgången. Ofta tar vi en sväng runt sjön mitt i Strömstad, samtidigt som staden vaknar till och ljusen tänds i fönstren. Fördelen med att fota med hundar på promenad är att man måste ut och att de stannar rätt ofta så man kan lyfta blicken och se det man missar var dag annars.
Samtliga foton Strömstad, 2020-12-18
Graciös grace
Tystlåten och graciös, lite tillbakadragen, fiskar alfågeln (Clangula hyemalis) en råkall januaridag i Råssö hamn, långt från sina hemtrakter i de högalpina svenska fjällen. Böjer mjukt hela sin kropp, dyker ljudlöst och svingar sist av allt stolt den långa stjärtpennan i en svepande rörelse. Trivs med sällskap av de mer stressiga kniporna eller de sävliga gräsänderna. Både utseende och dess stolta uppseende avviker markant från mängden.
Musen och bocken
Det var en gång en liten värld, nästan platt med otaliga lågvuxna öar. I denna värld rådde ett lugn, som bara små världar kan uppbringa. Dess invånare litade på varandra, liten som stor, gammal som ung. Utanför fanns det okända. Det som man hörde ibland men sällan såg.
På en av dessa mindre öar levde en liten mus som hade allt den behövde, skydd och föda. Livet var inte lätt, men det var lika för alla. Utom för bocken. Han kunde röra sig obehindrat i denna värld genom att hoppa mellan öarna. De flesta var rädda för honom. En objuden gäst som dök upp när man minst anade det.
Världen hade börjat krympa. De minsta öarna hade blivit mindre och avståndet mellan dem större. Musen hade det svårt. Att ge sig ut på den hårda resan till en större ö hade ingen mus gjort förut. En kväll i skymningen bestämde han sig. Det fanns inget val. Han ställde sig tvekande på stranden till det stora tomrummet, som fyllde världen mellan öarna.
I samma ögonblick skälvde marken bakom honom. Han hukade sig ner i bockens skugga. Bocken tog ingen notis om honom utan sökte bara stilla sin hunger. En djup suck hördes ur hans skägg. Musen tog sig i kragen och undrade hur det var fatt. Världen krymper och födan räcker inte till mig längre, sa bocken. Han var lika desperat som musen och visste inget råd längre.
Jag kan visa dig om du hjälper mig härifrån, sa musen. Jag kan känna doften av frodiga växter på långt håll men klarar inte det stora tomrummet. Bocken blev genast bättre till mods och bad musen klättra upp på sin rygg och hålla fast sig. Han tog sats och flög högt över tomrummet till nästa ö. Musen pep upphetsat, fortsätt bara mot ljuset på andra sidan.
De var båda så upprymda att de inte såg de mörka skuggorna som avspeglade sig bakom dem. I nästa hopp lösgjorde sig två flygande varelser ur mörkret. Se upp, skrek bocken, smådrakarna tar dig. Musen hade aldrig sett smådrakar förut och var därför inte det minsta rädd. Han fräste åt dem och gnisslade sina tänder så det sprakade och slog gnistor runt bocken, så att smådrakarna blev dagblinda och föll ner i tomrummet.
Bocken tackade musen när de landat på nästa, något större ö. Hur bar du dig åt, sa han. Musen svarade bara med en axelryckning och sa: – Inget speciellt, jag var bara mig själv och röt som en mus. Bocken skakade på huvudet och hummade tyst tillbaka: – Ser ut som vi kan ha nytta av varandra i framtiden om vi håller ihop.
SLUT (kanske)
Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2020-12-23
English translation:
Once upon a time there was a small world, almost flat with countless low-lying islands. In this world there was a calm, which only small worlds can bring. Its inhabitants trusted each other, small and large, old and young. Outside, there were the unknown. What you heard sometimes but rarely saw.
On one of these smaller islands lived a small mouse that had everything it needed, protection and food. Life was not easy, but it was the same for everyone. Except for the billy-goat. He could move freely in this world by jumping between the islands. Most of them were afraid of him. An uninvited guest who showed up when you least expected it.
The world had begun to shrink. The smallest islands had become smaller and the distance between them greater. The mouse was having a hard time. Embarking on the hard journey to a larger island, no mouse had done before. One evening at dusk he decided. There was no choice. He hesitantly stood on the beach to the large emptiness that filled the world between the islands.
At that moment, the ground shook behind him. He crouched down in the goat’s shadow. The goat took no notice of him but merely sought his hunger. A deep sigh was heard from his beard. The mouse took courage and wondered how it was. The world is shrinking and the food is no longer enough for me, said the goat. He was as desperate as the mouse and knew no advice anymore.
I can show you if you help me out of here, said the mouse. I can smell lush plants in the distance but can’t handle the big emptiness. The goat immediately became more comfortable and asked the mouse to climb on its back and hold on. He took charge and flew high over the great emptiness to the next island. The mouse pep excitedly, just continue towards the light on the other side.
They were both so elated that they did not see the dark shadows reflected behind them. In the next jump, two flying creatures detached themselves from the darkness. Watch out, the goat shouted, the little dragons will take you. The mouse had never seen dragons before and was therefore not in the least afraid. He hissed at them and gritted his teeth so that it crackled and struck sparks around the goat, so that the little dragons became day-blind and fell into the great emptiness.
The goat thanked the mouse when they landed on the next, slightly larger island. How did you behave, he said. The mouse only responded with a shrug and said: – Nothing special, I was just myself and roared like a mouse. The goat shook its head and hummed quietly back: – Looks like we can benefit from each other in the future if we stick together.
THE END (maybe)
LIV I FRI LUFT 