Kockholmens geologi anses vetenskapligt vara mycket intressant, speciellt för att förstå hur berggrunden bildades. Här dominerar gnejser av olika slag medan bohusgranit är mer sparsamt förekommande. Den lättvittrade gnejsberggrunden gör markerna förhållandevis mineralrika och skalgrus bidrar med kalk. Vanligast är en grå glimmerrik gnejs – bildad för omkring 1 600 miljoner år sedan – och en något yngre rödgrå gnejs med inslag av granit, ofta kallad gnejsgranit. Här finns också diabasgångar, i form av mörka raka streck i berget, som bildades när diabasmagma från jordens inre trängde upp i sprickor i jordskorpan för ca 1 400 miljoner år sedan.
Isräfflor och jättegrytor hittar man ofta på klipporna, vilka utgör spår av istider. Tyvärr hittar man fortfarande också uppspolade rester av oljeutsläpp från tankers. På de flacka och grundare delarna, bildas hällkar med vatten, med egna ekosystem beroende på salthalt och vattenståndets påverkan. Mineraler löses upp och vattnet färgar klipporna. Sand tillförs från djupare partier vilket gynnar små blötdjur, snäckor och strandalger.
Gråmörk morgon med hundar runt staden. Mest fokus på att fota stadens ljus med långa slutartider innan allt vaknat till liv. Att då slänga iväg några bilder på en förbiflygande kråka, på långt håll med för liten zoom kändes meningslöst, mer än ornitologisk reflex. Kunde kanske ha varit en svartkråka eller en råka. Går tyvärr inte att avgöra utifrån bilderna, men istället blev det intressanta rörelser som ögat aldrig riktigt uppfattar.
Ett av några få kärr på Kockholmen, eller man kanske ska kalla det för ett sumphål. De ligger som små naturliga sänkor i berg med tillförsel av regnvatten från kringliggande mark, inget utlopp förutom vid långvariga regn. Mossbeklädda lövträd kantar vattnet och stupar så småningom av vind eller dålig förankring i vätan. Lövmassan förruttnar långsamt i det stillastående vattnet och ger en rödbrun botten. Under våren lever vattnet upp när det blir en samlingsplats för alla grodor som skall para sig.
Under året har jag lagt ut lite bilder och text om Kockholmen, utan att kanske mer förklara vad det är för en plats som ni sett detaljer från. Kackholmen, som det står på kartan, kallas och heter Kockholmen i folkmun men även officiellt idag från Länsstyrelsens sida, som är förvaltare idag. Halvön ingår i Kosterhavets nationalpark sedan bildandet år 2009, men har varit skyddat som naturreservat sedan 1981. Kockholmen ligger lättillgänglig, längst ut på Rossö, bara en dryg mil söder om Strömstad, välarrangerat med bilparkering, toalett etc.
En 2 km lång stig (se karta) leder genom halvön, huvudsakligen i s.k. kusttallskog av varierad form och storlek. Ön hyser också en del ädellövskog, huvudsakligen inplanterad, men också gran och en förutom de vanliga lövträden. Vill man se helheten får man klättra lite i berg och på klippor, balansera på sten längs stränderna eller halka omkring på mossiga klapperstensfält. Men mer om det i kommande inlägg.
”Väckning 06.00, gråmulet, +3 grader C och en isande nordanvind. Kändes som en transportsträcka ner till leden denna dag, speciellt som Hukejaure blev en sådan positiv överraskning.”
”Trampa på de 2-3 första kilometrarna ner till bron. Leden ner genom Näsketvagge var svår att finna, gick på den ibland vid nåt enstaka röse, annars mest trampat av renklövar. Följde Rautasjåkkå och gick längs sjöarna. Alla utom den högst belägna hade is kvar. Lite lä och sol för första gången under dagen. Sjön var bråddjup så jag gjorde ett snabbtest med haspeln. Döm om min förvåning när en liten röding följde efter till land och tog när jag stoppa för att lyfta upp draget. Blek och mager stackare.”
”Gick vidare upp i passet och hitta en hylla i lä, där hela dalen låg framför fötterna på mig. Grönskan prunkade och blå streck ringla sig igenom hela vägen ner till Tjäktjajåkkå och samevistet i Singis. Njöt en välbehövlig fika i solen.”
”Brant nerförslöpa på norra kanten. Först en stupande snölega sedan lite småblöta och steniga partier. Hade gått att ta sig mer rakt ner i lågpunkten. Väl nere i dalen var det mycket lättgånget. Stora torra blomsterängar där allt verkade ha kommit i blom, bl.a. spiror, svarthö, gentiana, veronika, bräckor och massor av smörblommor o fjällsippor. Stigen sögs upp totalt av grönskan emellanåt.”
”Hörde en stenfalk varna i branten, längre ner mängder med bergfink och björktrast i branternas videsnår. Knöligt det sista före bron, stigen dela sig fyra gånger. Bron var rostig och delar av räcket var borta. Stenhelvete vid Singis samt mygg i snåren (och i stugan). Tog den gamla Abrahamssonstugan, med samma kupé som tidigare stugor. Känns nästan som hemma!”
”Stugvärdar var ett ungt par från Kiruna med tre förskolebarn, som lekte skattjakt efter lördagsgodis. Fick lite fisketips. Sjöarna jag provade i förrgår skall ha stor fisk! Det finns en liten sjö (200-300 m) som jag passerade idag ca 2 km före bron. Nedströms älven vid öarna, finns några djuphöljor med fisk.”
Samernas sommarviste i Vistas, till vänster på andra sidan älven
Efter en middag på burkkalops inhandlat hos STF i Singis tog jag spöet för att prova ett av fisketipsen under kvällen. Tog mig nedströms längs den fint slingrande älven, grund för det mesta med mycket fin lera från glaciärernas jökelvatten. Hoppade fram mellan olika småöar i älven för att finna några bra ståndplatser i strömmarna. Jag hittade ingen fisk med blev istället funnen och uppvaktad av myggsvärmar i videsnåren längs med älvbrinken.
STF Singis, där Kungsleden ansluter till leden österut mot Kebnekaise
Morgondagen var en inplanerad stoppdag. Inte så mycket för vila utan för ett försök att ta sig upp på Kebnekaises topp, via den gamla leden västerifrån. Men, som jag konstaterade på dagbokens sista rad för dagen:
”Får avvakta vädret imorgon för att se om det blir fiske eller sydtoppen. Utlovat regnskurar tyvärr.”
Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.
Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.
Jag har sett ljuset! Nej, inte i den religiösa bemärkelsen, även om det var som en uppenbarelse när solen bröt igenom några korta ögonblick efter veckor med gråväder och regn på västkusten. Livslust, kraft och ivern att fota, allt kom på en och samma gång. Att det sedan drog in ett duggregn från sydväst över Svangens fyrplats spelade ingen roll. Inspirationspluggen har släppt.
Ibland blir objektet i sökaren iögonfallande i ordets verkliga betydelse, som bilden ovan på en bok som förlorat en gren och självläkt såret. Andra gånger ser man en sak i fotograferingsögonblicket, för att långt senare hitta tillbaka till bilden och finna en vilande säl på torra land, istället för frost på en grov tallrot. Hjärnan är fantastisk men naturen överglänser den med råge!
LIV I FRI LUFT 