När jag hittade Makaonfjärilens larver här på Saltö senast (se tidigare inlägg) blev jag nyfiken på vart de tagit vägen. Återvände efter nästan en månad för att leta eventuella puppor. Hittade inga i närheten av värdväxten Strandkål, men tro det eller ej, två fullvuxna larver som fortfarande inte hade förpuppats i slutet av september. Ägnade istället en stund åt att se på strandväxternas vinterförberedelser, endast några få blommor av Trift stod som små ljuspunkter på stenstranden. Annars var det fotosyntesens sista dagar.
Samtliga bilder från Saltö, Strömstad – 2020-09-25
Sista september, mörkret faller över fisketjärnen. Nu är det stängt för sommarens fiske. Öringarna skall leka i bäckarna, sedan vila upp sig och försöka klara ännu en vinter på mager kost. Till våren kommer ystra småyngel att förgylla vattnen igen, till glädje för de gamla och erfarna i djupet, men också för en och annan privilegierad stadsbo.
Klicka på bilderna i gallerierna för att se verkligt format och högre upplösning
Plötsligt stannar jokken upp, tystnar och det vita skummet förvandlas till en mörkare spegel av omgivningen. Ettlugnvatten eller ett sel har bildats, där jokken breder ut sig och topografins utplaning bromsar upp vattnet. Början av selet är oftast lite djupare men när vattenhastigheten minskar sjunker mycket av forsens material till botten, göder vattenväxter och insekter, till gagn för fisken som lever i jokken.
I de lugnaste vatten, lurar de största fiskarna. Det kan nog stämma bra när man tänker på ett sel. Det finns dock en stor hake. Lugnvatten betyder oftast en lugn vattenyta, där vi ser botten. Vilket innebär att fisken ser oss dessförinnan, då inga virvlande strömmar hindrar synskärpan. Att fiska i ett sel kan innebära en lång väntan i skymundan för att till slut få syn på en öring som försiktigt går upp i ytan och snappar åt sig en dagslända. Är strömmen kraftig ut i selet, är kanten på strömfåran ett säker ståndplats. Bakströmmen syns på ytans skum som vandrar motströms. Fisken har där fullt fokus på föda som hastigt sveper förbi i strömfåran.
Strandvegetationen är oftast rikare runt ett sel, med flackare och fuktigare stränder. Vårens översvämningar för med sig material som gynnar många växter. Har strandkanten rätt sammansättning och är tillräckligt mjuk, trivs även bävern här såpass långt norrut. Den får dock hålla till godo med björk som stapelföda.
Ordet sel ingår i många svenska ortnamn. Följer man Umeälven uppströms, västerut från min hemstad Umeå i Västerbotten mot orten Storuman, hittar man ett pärlband av sel som gett namn åt orterna Kolksele, Fällforsselet, Harrsele, Selsberg, Ramsele, Bastuselet, Lillsele, Tuggensele, Tannsele, Lycksele, Betsele, Granselelund, Umgransele, Nya Rusele, Pausele, Barsele, Nysele, Grundsel innan man når Stensele. Därefter försvinner orter med sel i namnet. Istället för sel blir det stora långsträckta sjölika regleringsmagasin i den hårt exploaterade älven, som avlöser varandra ända upp mot norska gränsen.
Det här var allt från Rogen och Härjedalen för denna gång, men det dyker säkert upp mer i framtiden. Hoppas ni fick en liten inblick i ett av Sveriges mer orörda områden.
När vattnet släpper taget om forsnacken, finns det inte längre någon återvändo. Forsen, eller som det heter på samiska kuoikka, släpps lös. I början kanske ett försiktigt porlande, varefter omgivningens lutning, branta sidor, block och sten brådskande skapar en symfoni av vattenrörelser. I ena stunden verkar vattnet koka där luft trycks upp underifrån för att i nästa ögonblick rasa över kanter och stenar på botten.
Klicka på bilderna i gallerierna för att se verkligt format och högre upplösning
Skummande som fradga kastar det sig brådstörtat utför, vacklar aldrig utan målet är klart. Klar fjälluft sugs in och skapar det mest kristallklara glitter som går att uppbåda på denna jord. En liten upphöjning på botten, plötsligt har en stående våg bildats. En våg som stannat upp i forsen, som den vore tveksam åt vilket håll den skall röra sig.
Färgade stenar och växter på botten blandas upp med trädens skuggor, det himmelsblåa och tidiga höstfärger. Färgkombinationer som ingen designer eller modeskapare kan efterlikna, så föränderligt som det är i varje ögonblick.
Att studera ett vattendrag, en bäck eller en fors, kan få tankarna att fullständigt glida iväg. Blicken söker en fast punkt som inte finns. Bara kamerans frysning av ögonblicket kan avslöja vattnets kraft och liv. Tittar man för länge dyker allehanda varelser upp, dolda för det mesta men likväl väsen som är förenade med det levande vattnet.
Fjällbäcken med dess lugnvatten och forsar är det som sakta skapar och omformar landskapet. När vårfloden kommer finns inga hinder som är för stora, is och vattenmassor sveper med allt som är i vägen för vattnets framfart. Förresten, jokk är den försvenskade skrivningen av johka (nordsamiska) och jåhkkå (lulesamiska).
Mysklan i Rogen
Klicka på bilderna i gallerierna för att se verkligt format och högre upplösning
Från sjön eller en lugnt flytande del av bäcken trängs vattnet ihop i sidled och djupled. Vattnet liksom böjer sig som över ett krön för att sedan släppa taget ner i den oförutsägbara strömmen, ner i forsen. Forsnacken är övergången från vattnets lugna tillvaro till ett till synes kaotiskt rumlande utför. Det samiska ordet för forsnacke är luspie, som betyder ”utlopp från sjö”.
Den levande jokken med friskt syremättat vatten är en förutsättning för många vattenlevande insekter och speciellt ädelfisk. Den ger Rogens öring och harr lämpliga bottnar för lek och skapar skydd för deras rom och yngel. Senare hittar de sina unika ståndplatser för födosökande. Tidigt i min barndom fick jag lära mig läsa av en jokk. På forsnacken koncentreras byten från sjön eller ett sel, både på och under ytan. Framför en sten delar sig strömmen och större fiskar orkar gå ut i strömmen för att ta byten som hastigt accelererar över nacken. Bakom stenen bildas en bakström som nästan gör fisken tyngdlös. Med endast små justeringar av fenorna kan en liten öring plocka små insekter som ramlat ned från videsnår eller fjällbjörk längs jokkens kanter, innan de hastigt sveps med nedströms.
Klicka på färgbilderna i gallerierna för rätt format och storlek.
Längs stigen norrut från ån Mysklan träffar man fortfarande på öppen uppodlad mark. Lämningar i form av gamla stengrunder i skogskanten och gärdesgårdar syns där det förut var myrmark. Innan marken röjdes och brukades nyttjades för så kallad myrslåtter, ett sätt att tillvarata starr och andra halvgräs under sommaren som vinterfoder till nöds för kreaturen. Röjningen gynnade gräs och örter som slogs om sommaren. Björk som fick fritt spelrum växte till sig ordentligt genom åren.
Starrslåtter Käringsjövallen, Västra Vattnan 1945, Edvin Dahlberg. Foto: Gustav Berg, Tännäs
Vid Tovvallen, en gammal säter med anor från 1800-talet, finns fortfarande några äldre byggnader kvar. En kallkälla med överbyggnad för förvaring av mjölk och grädde under de varma sommardagarna finns också delvis kvar. Den gamla slåttermaskinen i järn, som spändes efter häst, står kvar efter 100 år på ängen. Gården har säkerligen haft både får, getter och kor på bete under sommarmånaderna. Utedasset är av modernare snitt men smälter väl in, på lagom avstånd från den gamla bustugan och ett senare uppfört fritidshus med solceller.
Tovvallen säter 2020
Bergs, slåtter 1923-24. Fr v. Carl Berg, Johan Berg, Jöns Bengtsson, Ingebrikt Berg, och hästen ”Svarten”. Foto: Carl Berg, Tännäs.
Kreaturen betade på de magrare jordarna och inne i skogen. Allt överskott togs tillvara, räfsades ihop och lufttorkades genom att hässjas på granstörar. Det torkade höet förvarades på vallen i timrade hölador för att fraktas hem till gården under vintern när det var före för släde och häst på frusna sjöar och myrar.
”Änget”, myrslåtter. Avslut och put av hölag (hässja). Ida Berg f. Jonsson, Karl Jonsson (uppe på hässjan) och Jon Larsson.
Hökörning från Movallen, gårdens Mons säter, 1937. På lasset Karl Persson. Foto: Helmer Norstam, Tännäs
Avstånden var långa och vägar fanns ej. På de gamla fotona nedan kan man se hur det gick till att bygga de första vägarna för hand utan maskiner, och hur arbetsförhållandena såg ut för hundra år sedan.
Vägarbete Högvålsvägen 1924-25, fr.v. Hans Johansson, Herman Weström och Lars Hansson
Vägarbete Högvålsvägen 1920-tal. Fr v. Artur Ek, Oskar Andersson och Sven Larsson. Foto: Carl Berg, Tännäs.
Man har anträffat omkring 135 lämningar från forntiden i området runt Tännäs och Rogen. Cirka 70 lämningar är från stenåldern och utgörs av gamla boplatser från denna tid. Här fanns då en fångst- och jägarkultur. Socknen har omkring 50 gravhögar från yngre järnåldern, belägna i fjälldalarna samt på en del lågfjäll, där de är landets högst belägna gravhögar. Inom socknen finns cirka 625 fångstgropar, som lär ha använts till fångst av vildren.
Fem kilometer nordväst om Funäsdalen i Härjedalen ligger Vivallen gravfält, med lämningar av samtida boplatser. Gravfältet har daterats till 1000- och 1100-talen. Det omfattar 21 kända gravar med lämningar efter 19 personer som begravts inlindade i björknäver samt en stor mängd föremål. På boplatsen finns rester av två fasta kåtor samt ben efter ren, får eller get samt nötkreatur. Både gravfältet och boplatsen anses vara samiska.
Samtliga svartvita foton är lånade av Härjedalens Fornminnesförening, Gård och Säter Arkivet (GOSA).
Samtliga foton utom svartvita gamla foton är tagna i Rogens naturreservat under perioden 5-11 september 2020.
Klicka på färgbilderna i gallerierna för rätt format och storlek.
Vi vandrar längs gamla stigar som brukats i århundraden, genom tät skog av fjällbjörk, förbi gran och tall som fanns här redan på 1500-talet. Vi leds varsamt mot gammal bebyggelse och slåttermarker i bygdens periferi, till fäbodvallar på så kallade utmarker. Ett nödvändigt tillskott till den magra hushållningen som krävdes för överlevnad i detta bistra klimat. I Västra Härjedalen var fjällbonden och fäbodkulturen centrala begrepp till långt in på 1960-talet. Faktorer som en unik befolkningsstruktur med ett kraftigt samiskt inslag, en omfattande in- och utflyttning samt att området ömsom tillhört Norge och Sverige, är bara något av allt det som satt sina avtryck i detta område.
Ryvallen säter 2020
Ryvallen 1924, utanför bustuga – Foto: Carl Berg, Tännäs. Personerna stående fr.v. Jon Larsson och hans hustru Matilda, samt Johanna Jonsson från Övre Nättan och Ida Berg från Bergs. Vidare sittande Karl Jonsson Övre Nättan, Gustav Berg från Bergs samt stående i mitten Johan Berg.
Sätern Ryvallen tillhör gården Övre Nättan i Tännäs (anlagd på 1300-talet), ca 3 mil därifrån. Vem som från början anlade Ryvallen är oklart, men man tror att den tillkom redan under tidigt 1800-tal. Den har fungerat som sommarvall till vilken man buförde djuren direkt hemifrån gården i Tännäs. Ryvallen fungerade fullt ut som levande säter fram till 1939, efter det som slåttervall fram till 1955 varefter den använts i huvudsak som övernattningsstuga vid arbete på fastigheten och vid jakt. Sätern har inte förändrats mycket under åren förutom 1981, då det köptes till 14 ha mark.
Samling för buföring från Övre Nättan till Ryvallen 1939. Personerna Gunnar Jonsson och John Jonsson från Herrö.
Ryvallen efter 1922
Ryvallen 1927. Inga Matsson kokar ost och messmör.
Idag finns tre byggnader intakta, men taket på en av dem har efter reparation med otidsenligt material fått ge vika. Rester av det gamla taket täckt med björknäver och mossa finns kvar. Två rivna byggnader finns, varav en tidigare härbärgerat korna. Den revs i slutet av 1960-talet. Den andra lever vidare genom att vara växtplats för den gula varglaven. Den knuttimrade ladan däremot är i god kondition tack vare nytt tak och tjärade väggar av tätvuxen tall. Huvudbyggnaden som används ännu är ursprungligen från tidigt 1800-tal, påbyggd 1922. En jordkällare finns även för förvaring av matvaror.
Samtliga svartvita foton är lånade av Härjedalens Fornminnesförening, Gård och Säter Arkivet (GOSA).
Fortsättning följer …….
Samtliga foton utom svartvita gamla foton är tagna i Rogens naturreservat under perioden 5-11 september 2020.
Med mina begränsade kunskaper om svampar törs jag gissa på att det är en stolt fjällskivling (Macrolepiota proceras) som fascinerade mig en gråmulen dag, Anki får rätta mig annars. Det mest uppseendeväckande var växtplatsen. Tre stolta hattar på en stenig havsstrand bland vissna plantor av trift (Armeria maritima).
Allt inom konsten finns representerat på detta naturliga galleri, öppet året runt, dygnet runt. Skulptur, grafik, måleri och självklart träsnitt. Avstånd, mödor, vind och kyla för att uppleva skönheten är inget mot vilka prövningar de sista resterna av dessa medeltida tallar fått genomgå under sina liv. Inte ens en brand har kunnat kuva vissa av de mest anpassningsbara. Ett livsverk åskådliggjort inpå deras nakna skinn.
Klicka på bilderna i galleriet för att se verkligt format och högre upplösning
LIV I FRI LUFT 