Gråmulen eftermiddag, svag sol som inte riktigt orkar fram. Med andra ord dåligt ljus för att försöka fotografera vattenrörelser längs en bäck i en mörk granskog. Denna introduktion är bara en klen förklaring till de halvdåliga bilderna nedan när mörkret började sänka sig. I upphetsningen av att ha hittat ett tiotal musselskal på botten i min öringbäck, slog det mig plötsligen att det måste vara flodpärlmusslor. De lever ju i symbios med öring, där de mikroskopiska larverna parasiterar på öringens gälar. Smart lösning där det hela tiden passerar näringsrikt syresatt vatten.
Jag hade aldrig sett flodpärlmusslor tidigare men läst lite om dem. Lyckan blev väldigt kortvarig. Var för snabb att artbestämma och fick genast pisk på fingrarna av proffsen på Artportalen. Ser ut som en marin art enligt en anmärkning på min bild. Det skulle förklara att de var så ljusa. Antagligen tomma skal som blekts med tiden och kommit fram ur någon gammal skalbank från stenåldern då havsnivån troligtvis nådde hit. Då bäcken meandrar kraftigt så blottläggs hela tiden nytt material i kanterna, vilket kan förklara fyndet.
Men, det finns en sötvattensart som liknar denna, Flodärtmusslan, som är relativt ovanlig. En av 20 arter i släktet Pisidium, Ärtmusslor. Så det återstår bara att återvända med vadarstövlar för att försiktigt undersöka om någon av dessa musslor var vid liv eller inte. Spännande fortsättning följer……
Det senaste året har jag känt mig iakttagen varhelst jag passerat ett träd, oavsett var jag har varit. Först ett prassel bakom en tall, likt en hackspett eller nötväcka på jakt efter insekter. Sedan ett lite irriterat smackande. Stannar man upp och smackar lågmält tillbaka tittar oftast ett par runda pliriga mörka ögon fram bakom stammen, undrande vem som inkräktar i skafferiet. Vår vanliga ekorre (Sciurus vulgaris) är relativt skygg på sin hemmaplan men mycket nyfiken. Vid fågelmatningen skyr den dock inga medel utan tar för sig av alla gratisprover.
Min egen känsla är att den verkar ha haft några goda år, åtminstone här i södra Sverige. Om det beror på milda vintrar som en effekt av klimatförändringarna eller om jag varit mer frekvent ute och kanske också mer observant, vet jag inte säkert. Ser man på rapporterna i Artportalen har den ökat från ca 1500 individer till ca 5000 på de senaste fem åren. Men, det vore roligt att höra hur andra upplever det också. Oavsett, så är det en mycket trevlig bekantskap ute när dagarna blir kortare och skogen tystnar alltmer.
Hatad, men inte hotad. En grym fiskare och riktig allätare när det kommer till fisk. Trivs lika bra inne i hamnen som på de yttre skären under vintern. Mycket mån om att hålla sin våtdräkt i trim. Lufttorkar vingar, putsar fjädrar och lägger allt till rätta inför nästa dykrunda. Dess ögon är placerade långt fram vid näbbroten, antagligen för att ha perfekt syn framåt under vattnet. Tittar solen fram har den inte bråttom utan kisar lite och stilar sig i glansen från fjäderdräktens alla gråsvarta toner. Karaktärslös är den inte i alla fall, västkustens ”ålekråka”.
Samtliga bilder från Strömstad, södra hamnen – 2020-11-19
”Ett försök att förmedla tankar med bilden som utgångspunkt. Ibland bara en bild med kortfattad text. Andra gånger för mycket text och en bild som kompletterar. Ni som läser får ta till er på ert sätt, reflektera eller reagera, kanske rent av agera.”
Så skrev jag idag för exakt ett halvår sedan när bloggen Liv-i-fri-luft föddes. Hur blev det då egentligen? Jag kan konstatera att det blev många bilder, så mycket att jag blev tvungen att utöka mitt abonnemang hos WordPress och skaffa en större extern hårddisk. Den stora behållningen med bloggen än så länge kan delas in i två väsentliga delar:
Kameran används, och med ett syfte
Från att under nästan femtio år varit ”periodare” med olika syften med mitt fotograferande, har kameran blev en mer naturlig del i mitt liv idag. Utrustningen har kompletterats och är alltid startklar för fältarbete. Inte bilder var dag kanske, men tanken på motiv och bildidéer svävar runt i huvudet ständigt. Det spretar i bildval och texterna kan bli röriga ibland, men så måste det vara när man söker nya vägar. Väldigt tråkigt att fastna i något slags fack, men beteckningen naturfotograf får man allt höra ett bra tag till och inte fel med det. Så länge man får anledning att röra sig ute, njuta, lära sig, fundera kring sakers tillstånd och kanske agitera (lite).
Bloggen inspirerar och ger inspirationatt fortsätta
Bloggen som medium inspirerar till mer kreativt bildarbete, där motiv och bildbehandling blir bärande delar i berättandet. Texten och bilden får en mening, även om inläggen blir kortlivade i mediabruset. Samtidigt arkiverar inläggen tiden, som man närsomhelst kan reflektera över historiskt, åtminstone själv. Att få följare från hela världen och följa dessa skapar en form av gemenskap, som facebook aldrig kan fylla, där bilden är i fokus. Utbyte av såväl teknisk kunskap som nya bildskapande former, ger en tillfredställande känsla av egen utveckling, även som pensionär.
Så, det är bara att fortsätta, och kasta sig ut i det okända som kallas framtid…..
”Försov mig till sju. Rättare sagt, då börja en av schweizarna skramla med kastruller. Tog en snabb frukost för att slippa köbildning på leden. Strålande klarblå himmel, svag vind som öka lite under dagen. Blev kortbyxor och T-tröja.”
Dagens etapp gick söderut längs älven Alesätno (Aliseatnu, på samiska). En enkel del av Kungsleden som går i en flack dalgång med ljunghedar som ännu inte blommade, så här pass tidigt på sommaren. Den sista biten upp mot Tjäktja-stugan har ett stadigt motlut, som med snö kan vara en utmaning för många.
”Trampa på den lättgångna leden, väl spångad och utan något motlut att snacka om. Hann snart ifatt några tidiga vandrare, bl.a. en stor kines! Begivenheten var nyfikna ljungpipare och minst sex fjällabbar på sträckan till Tjäktja. Annars en transportsträcka kändes det som.”
”Stugan, med 20 bäddar, låg på andra sidan jokken med häftiga snödrivor på 6-7 meters höjd på sidorna. Snöbron över försvann först för tre dagar sedan. De 13 kilometrarna gick snabbt, först på plats redan kl 12, trots en längre lunchrast”.
”Stugvärdinnan var på väg upp till Tjäktja-toppen och hade lämnat gubben sin kvar. Han fick det svettigt när lämmeltåget började anlända i strid ström. Hela schweizergänget (7 pers) plus en STF-grupp på 7 och sedan den ene mer sliten efter den andre. Innan kvällen närmade sig hade stugans platser tagit slut och nio extramadrasser fick läggas ut.”
Jag ägnade en stor del av eftermiddagen till eget underhållsarbete, såväl utrustning och kläder som hygien. Utbytte erfarenheter med vana vandrare och fick till mig en del tips inför morgondagens tur österut till Nallo-stugan. Värdinnan försökte avråda mig från att ta vägen över det närmaste passet. Inget hade gått eller kommit den vägen i år. För mycket lössnö, hängdrivor och förrädiska stenblock enligt henne. Försökte lugna henne med att det inte var första gången och att jag alltid håller min egen säkerhet högt.
Tidigt under kvällen kom en större flock renar närmare stugan söderifrån. Ett antal kalvar som följde med tydde på ett hyfsat år för samerna trots den långa snörika vintern. Snart skulle de beta högre upp på fjällsidorna, när växterna skjuter fart och myggen driver på.
När man såg och hörde alla dessa vandrare blev jag lite fundersam inför framtiden för de svenska fjällen och kanske speciellt Kungsleden. Leden är i många stycken att betrakta som en motorväg genom fjällen, lätt att orientera sig efter och fina stugor att övernatta i. Än så länge ingen lyx att prata om, fortfarande gäller torrdass och personlig hygien får man lösa med ett litet handfat på en sten ute eller ett iskallt dopp i närmaste vattendrag. De större och nyare anläggningarna har förvisso vedbastu och el via vindsnurra eller solceller, men i första hand för nödfunktioner som satellittelefon, brandlarm och ledbelysning. Vatten får man hämta ute i hink och slaskvattnet åker också ut på samma sätt. Fortfarande gäller gas för matlagning och tork av kläder och kängor.
Men kraven ökar från ovana fjällvandrare, kanske ute för första gången utan att ha tagit del av andras erfarenheter. Mycket av planering verkar pågå i sociala medier och olika intressegrupper. STF (Svenska Turistföreningen) fyller här givetvis en viktig funktion, men allt går inte att lära sig via en hemsida. Jag har de dagarna jag gick längs Kungsleden mött människor som skulle haft en bättre upplevelse om de varit mer förberedda. Som de två journalisterna som fick rådet att följa vinterleden över fjället när det var mycket snö. De lydde rådet till 100% men såg inte på kartan när snön passerade jokkar. Flera gånger brast snön och de sjönk ner till midjan. Utan en ryggsäck som stoppade fallet kan de lika gärna ha hamnat i den iskalla jokken, under snön. Den ene gick i stövlar medan den andre hade låga vandringsskor.
Två damer i min ålder anlände en dag till stugorna i Alesjaure, mycket upprörda och skärrade. De ville att stugvärden skulle varna andra vandrare att en bro hade rasat över en mindre jokk. Det var ett vad på 2-3 m, förvisso mycket vatten men med rätt förutsättningar inga problem. Problemet var bara att de inte trodde att fjällturer innebar oundvikliga vad, speciellt när vattnet stiger med värmen och den hastiga snösmältningen tar med sig mycket i sin väg. En eller ett par vandringsstavar är därför ett måste, oavsett om den är egentillverkad av en björk eller hightech teleskop i kolfiber. Ett par sandaler eller foppatofflor räddar fötterna undan skarpa stenar under ett vad och kan vara sköna att ha när kängorna åker av vid pauser eller i stugor.
Ja, nu kanske jag har sagt för mycket. Ni får väl se nästa söndag om stugvärdinnan hade rätt eller inte. Hon var ju ändå en utbildad stugvärd hos STF.
Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.
Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.
Efter en stormig natt i onsdags tog jag mig ner till hamnen. Nordvästlig hård vind brukar innebära att alkfåglar ibland driver in och söker skydd. Normalt vid den här tiden på året så har de vinterkvarter vid de yttre skären och längre ut i Skagerack. Man påträffar både Tordmule och Sillgrissla under vintern, emellanåt också den mindre Alkekungen.
Ute på skäret härskade bara måsar och skarv i den kalla nordanvinden denna dag. Men inne i fiskhamnen, vid fiskebåtarna skymta jag något svart och vitt guppa i vattnet, Kontrasten blev skarp till den djupblå sjön och reflexerna från båtarna. En sillgrissla låg och sov med näbben under vingen, men kisade ibland på mig med ena ögat.
Antog att den var trött efter natten, men ändå var det något som inte stämde. Den drev inte planlöst utan paddlade under vattnet med sina simfötter i aktern. Under den halvtimme jag iakttog grisslan lyfte den aldrig på näbben, såg nästan ut att frysa. Förvisso bara +3 grader denna dag men det är inga problem för en alka. En fläck som blänkte längre bak på dess rygg var orsaken. Det såg ut som den var blöt men tittade man närmare så var det troligtvis en oljefläck. En sån liten fläck med olja räcker tyvärr för att den inte skall klara vintern.
Det har annars inte varit så vanligt med oljeutsläpp det senaste årtiondet, men det kan förstås vara ett mindre utsläpp. Däremot har en ny företeelse uppdagats. Båtar som sköljer ur sina tankar som innehåller andra oljeliknande produkter som när de hamnar i det kyliga vattnet bildar paraffinliknande klumpar och luktar matolja eller tvål när de sköljs upp på stränderna.
Samtliga bilder från Strömstad, södra hamnen – 2020-11-19
Rätt svar på gårdagens inlägg ”Mörkerflykt” var sparvhök, en sen höststräckare här i den norra delen av Bohuslän. Inte så talrik som de mängder som passerar Skånes sydspets vid Falsterbo i tiotusental.
Svagt ljus morgon och kväll, det är då de intressanta fåglarna rör sig, men hur ska man kunna känna igen dem? Bildspelet ger en liten fingervisning om vad som kan observeras även om man inte ser några färger eller teckningar i fjäderdräkten. Förutom storlek, se på formerna hos stjärt, vingar, huvud, näbb etc. Jämför längd och proportioner mellan dessa också. Sedan det specifika flyktsättet som rakt, böljande, snabba vingslag med glidflykt däremellan m.fl rörelsemönster.
Vad det är? Det får ni se imorgon, då kommer facit i dagsljus…….
LIV I FRI LUFT 