En isform i ständig förändring är svallis. Fruset vatten på ett sluttande plan som återspeglar underlagets form och struktur, samtidigt som det växer med tiden. Ibland svart som olja i djup skugga. Förstärker underlagets färger på annan plats. Regn och töväder slipar isens ytan och strömmande vatten under bryter upp och skapar nya mönster av iskristaller. En långsam men ständig förändring som gör det värt besväret att återkomma flera gånger till samma plats.
Samtliga bilder från Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 5 och 12 januari 2021
En sparsam övervintrare, men i år andra året i rad vid min fågelmatning. Mest tack vare fettkakor med insekter eller larver i. Mycket tystlåten under vintern men bevakar fågelmatningen intensivt och jagar bort alla mesar, endast steglits får vara i fred för tillfället.
”Klarnar upp och lite varmare efter senaste veckans ostadiga väder. Några regnstänk på morgonen annars varmt när solen tittade fram.”
En lång etapp, men bara 15 km till fots över fjället till landsvägen och STF-stugan Vakkotavare (14a) vid Suorvadammens strand. Sedan buss söderut till STF´s brygga (14d) för överfärd mot dagens slutstation Saltoloukta fjällstation (14). Se översiktskartan längst ner i inlägget.
”Turen över till Stora sjöfallet var omväxlande och fin. Björkskog, morän- och sandryggar, gräs- och ljunghedar, storblocksterräng med ris, små jokkar djupt nederoderade med blomsterprakt i kanterna likt små oaser och slutligen en kanjon. Tog inte mer än 4½ timme med en långrast vid sjön och blomstudier. Lappsparvarna tittade nyfiket fram i videsnåren. Rasta vid jokken hitom stugan, för att slippa bilbruset från vägen. Mobilkontakt med Mette för första gången på två veckor.”
Smörboll och svarthö
Lappspira
Ormbunkar och smörblommor
Lappvide
Fjällviol
Stjärnbräcka
Uppe på fjället öppnade sig hela Sarek, med sina höga snöklädda toppar, inför ens ögon (första bilden). Men glädjen förbyttes snabbt i sorg när man såg Suorvamagasinets kala och steniga stränder. Dagboken säger inget om detta, men civilisationens intrång i denna värld etsade sig fast i minnet. Orkade helt enkelt skriva om detta vid det tillfället. Känslan då var att man redan hade nått resans slut
Suorvadammen är en skymf mot allt vad skydd av natur heter. Genom att reglera sjön Akkajaure med som mest 30 höjdmeter för att kunna förse Kraftverket i Porjus med en jämn vattentillförsel, har man förstört det som en gång kallades Stora sjöfallets nationalpark. Av det gigantiska fallet återstår idag inte mycket mer än en bäck, 97% av allt vatten leds förbi fallet.
Nationalparken, som bildades redan 1909, fick ge vika när dammens första etapp byggdes 1919-1923. Sedan har den bara höjts och därigenom dränkt samiska bosättningar, båthus och strandnära skog. Fortfarande är det vanskligt att köra båt på sjön på grund av stubbar och rötter som flyter upp. Vintertid ännu svårare när isen släpper från stränderna vid lågvatten och tappningar ur dammen.
Suorvadammen (14b)
Stora sjöfallet (14c)
Lågvatten i Suorvamagasinet
”Buss 15.20 via Stora sjöfallet (14c) till Kebnats (14d), båt 16.00 över till Saltoloukta (14), dusch och bastu och inkvartering i gamla stugan, ensam i ett 6-bäddsrum. Trerättersmiddag 18.30. Bordsplacering med tre andra vandrare. Förrätt: våffla med sikrom, lök och créme fraiche. Huvudrätt: Entrecote med baconmos, haricots verts m.m. Dessert: Glass med västerbottensost och hjortron, samt en massa grönsaker, öl och vin. Totalt 700 kr, men då ingick sängen!”
Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.
Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.
På hemväg längs den gamla landsvägen till Rendal, knappt körbar numera, slår en viss stress till. Januarisolen som knappt varit synlig under dagen, börjar slingra sig ner mellan tallarna och bara tunna gyllene stråk är kvar. För sent att börja krångla med stativ, så det blir lite höftskott med risk för skakningar eller korniga bilder. Tar stöd mot en tall eller en stubbe så gott det går, för att fånga de sista guldstrålarna. En slags kröning av en fin dag ute med lite väl kalla fötter och händer, men de blir snart varma igen…..
Samtliga bilder från Bullareskogen utanför Strömstad, 2021-01-03
Snö och iskristaller reflekterar ljuset på de mest oväntade sätt, kan jag tycka ibland. Att det inte blir som man tänkt sej, är inte alltid det viktigaste. För att fånga känslan, där man stod just då och såg sig omkring, kan ibland vara viktigare än den där perfekta bilden. Om inte för ens eget välmående, att plocka fram som en godispåse vid rätt tillfälle eller dela med andra. Med manuell fokus och kameran på stativ är det spännande att se vad små justeringar av skärpeplanet ger för resultat, som t.ex. det korta bildspelet nedan på samma motiv. Måste inte nödvändigtvis bara vara vackert och tilltalande, i interaktionen mellan alla linjer skapas mellanrum och helt olika bilder. Experimentera mera!
Samtliga bilder från Bullareskogen utanför Strömstad, 2021-01-03
En liten fundering på varför jag och många andra som fotograferar ofta fastnar vid detaljer, eller är det kanske bara jag. Ibland känns det som att man inte vill gå förbi den där obetydliga kvisten eller stubben, att den betyder nåt. Den finns där i ett sammanhang, är i sin begynnande spira eller så är ridån på väg ner efter denna vinter. Möjligen är det ett försök att skildra delar av en helhet. För inte kan det väl bara vara så att våra ögon inte klarar av ”röran” i skogen, utan behöver fokusera på en sak i taget. Detaljerna ger ett lugn kan jag känna, både att fota och att begrunda efteråt. Form, färg, ljus och kontrast tilltalar oss olika, huvudsaken att glädjen finns i att skapa bilden. Sedan kan var och en betrakta den utifrån sin egen sinnesro och närvaro.
Samtliga bilder från Bullareskogen utanför Strömstad, 2021-01-03
I den lilla världen skedde stora förändringar i ett allt högre tempo. En trög massa kom sakta flytande från det okända. Den kringrände öar, började fylla tomheten och fortsatte utan motstånd envetet mot avgrunderna. Massans yta förändrades ständigt, tog nya former och verkade leva sitt eget liv utan att ge ifrån sig ett ljud.
Det var det som skrämde musen mest, tystnaden som bredde ut sig i tomheten. Nu framstod helt plötsligt lätena från det okända som en trygghet, ett hopp om ett bättre liv. Han mindes bockens mantra ”Mot nya mål”. Bocken, med sin överblick och insyn i den lilla världen, hade kanske anat vad som skulle komma att ske.
Musen visste inga råd längre. Bocken var borta och han var helt ensam på sin ö. Han måste själv försöka ta sig härifrån innan det blir för sent. Det enda alternativet som återstod nu var att bege sig över tomheten till det okända. En väg han aldrig prövat och en plats han inget visste om. Han sökte målmedvetet efter en så kort passage som möjligt, utan att veta hur han skulle bete sig.
Ett utdraget stön hördes från en snärjig plats vid kanten av ön. Försiktigt smög musen fram och fick syn på en blek varelse liggande i tomheten. Hjälp mig! sa den sorgsna varelsen. Jag fastnade i tomheten när jag försökte ta mig över till det okända och nu kan jag inte komma härifrån. Varelsen såg inte farlig ut, men ömklig och erbarmlig där den låg. Musen tänkte att jag borde göra nåt, men vad?
SLUT (fortsättning följer)
Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2020-12-31
English translation:
The sluggish mass (continued on part 2)
In the small world, great changes took place at an ever-increasing pace. A sluggish mass slowly flowed from the unknown. It circled the islands, began to fill the great emptiness and continued without resistance stubbornly towards the abysses. The surface of the mass was constantly changing, taking on new forms and seeming to live its own life without making a sound.
It was what frightened the mouse the most, the silence that spread in the emptiness. Now all of a sudden the sounds of the unknown appeared as a security, a hope for a better life. He remembered the goat’s mantra ”Towards new goals”. The goat, with its overview and insight into the small world, had perhaps anticipated what would happen.
The mouse knew no advice anymore. The goat was gone and he was completely alone on his island. He must try to get out of here himself before it is too late. The only option left now was to go over the emptiness into the unknown. A road he never tried and a place he knew nothing about. He purposefully searched for as short a passage as possible, not knowing how to behave.
A drawn-out moan was heard from a snarky spot on the edge of the island. Carefully the mouse crept forward and saw a pale creature lying in the emptiness. Help me! said the sad creature. I got stuck in the emptiness when I tried to get over to the unknown and now I can not get out of here. The creature did not look dangerous, but miserable and pitiful where it lay. The mouse thought I should do something, but what?
Jag hade en idé denna dag med lite låg januarisol, att försöka mig på ett frostigt skogslandskap med myrar. Men då skogen ligger ett par mil inåt landet och ett par hundra meter högre än kusten, var det kallare och faktiskt lite nysnö. Kom därför inte förbi fascinationen av snön, trots att man ser och fotar det nästan varje år. Kan inte riktigt sätta ord på det, fast det måste vara samma känsla som is, att det är förgängligt och kan vara borta närsomhelst. Lite vind, en snabb temperaturökning eller en kort regnskur så är förtrollningen över och landskapet helt förändrat. Där tror jag att det sitter, men det kan ju också vara mitt norrländska påbrå som hittar hem i snön.
Samtliga bilder från Bullareskogen utanför Strömstad, 2021-01-03
”Liten ruskvädersmorgon med blåst från NO, tunga moln med regn som drev in, +5 och nysnö på topparna runt omkring. Drog lite på starten och tur var det. En gammal havsörn kom svepande långsamt nerifrån Kaitumjaure, lyfte snett över forsen och drog upp mot Tjäktjatjåkkå och Kungsleden. Majestätiskt lugnt!”
”Innan jag påbörjade färden över fjället till nästa sjö och dalgång, ville jag testa om det fanns stor öring i Kaitumälven också. Gick ner precis under forsen, uppströms gårdagens harrgrop. Testa ett bra tag i ström och bakvatten men kände inget så här långt.”
”Gick runt en göl och hitta ett grunt litet sel med flacka strömmar över småsten och bakvattentungor därimellan. Perfekt för harr men svårt att presentera drag och flugor i den grunda strömmen. Höll på att fastna flera gånger. Hoppa till sist ut på en sten där jag kunde kasta över strömmen en bit längre ner. Pang, mitt i strömmen på grunt vatten i ytan tog den direkt. Körde på betydligt mer än gårdagens harr. Förklaringen kom strax när en fin öring på 35-40 cm nästan hade svalt trekroken i ett enda möjligt angrepp.”
”Lämnade Kaitum och dess storharrar, men även alla gulärlor och dalripor i deltat. Började klättringen över fjällpasset, som visade sig vara en stor öppen fjällhed med milsvid sikt. Detta är norra delen av Sjaunja naturreservat. Kyla och orosmoln i öster fick mig att dra på till stugan i Teusajaure direkt. Förresten, glömde att jag såg ett varnande ringtrastpar längs den vådligt branta nerfarten till stugan. Vid jokken svirrade dessutom en strömstare förbi flera gånger.”
”Framme vid 2-tiden, där fikat togs i lä framför stugan. Färsk salami och digestivekex dagens höjdpunkt! Värden drog iväg längst västerut på fisketur. Jag satte på en 12 grams röd kopparsked och kasta från land vid jokkens utflöde och bort till en rasbrant med stora block. Kände en del smånapp ute på sjön men den första tog längs blockstranden. En liten öring på 25 cm, svagt grönfärgad men rätt så blank. En kopia tog på tillbakavägen i läviken vid den lilla fiskestugan, 15 meter ut. Slapp fisk till middag och kunde istället lätta packningen på 500 gram köttbullar och en lättöl, vilken fest!”
”Sjön la sig stilla plötsligt. Spöet drog och jag gick in i öringviken igen. Började vaka men bara ett försiktigt nafs. Fick se vak i viken vid båthuset och prickkastade till slut en rosafärgad rödig på 25-30 cm. Sedan dog det ut vid 21-tiden. Tillbaka till stugan fick jag en chock. En av ungdomarna i tältet, hade från samma udde som jag testat, dragit en öring på 4 kilo på sitt första kast! Missade den alltså med en kvart!!! Det sista jag sa i stugan till mig själv innan jag gick ut var: -Få se om storöringen vaknat till nu. En kopp te för att smälta historien.”
Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.
Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.
LIV I FRI LUFT 