Rörlig fotograf

Solen hade gått ner i väster för en timme sedan. Skogen var mörk längs med den breda leden mot parkeringen. Tyst, men överallt såg man skuggor som rörde sig när man försökte fokusera blicken. Det sista skymningsljuset skymta mellan träden när gläntan närmade sig. Långa slutartider medan jag tog långa snabba kliv resulterade i en surrealistisk återgivning av det jag tyckte mig uppleva under de sista minuterna av ljus denna klara dag.

Ofokuserad

Att ta med sig kameran och bara gå ut för att fotografera innebär ibland tvära kast. Målet för en dag blir inte sällan helt andra motiv. Medan man ser en sak och försöker fokusera på motivet, såväl mentalt som tekniskt, kan ens egen uppfattning av verkligheten ta andra vändningar.

Det är lätt att bli slav under kamerans autofokus, men ibland kan jag bli trött på dess ljud eller brist på förståelse för mitt sätt att se motivet. Ja, jag pratar om ett arbetsredskap som samtidigt nästan är som en personlig följeslagare som skall fånga det min blick ser.

Så befriande då att fokusera manuellt. Eller att ha ett fast fokusavstånd och istället röra sig i terrängen, runt trädstammar, in i buskage och snår. Skärpan inte alltid det viktigaste, att upptäcka ljusets förändring för varje fotsteg känns befriande ohämmat.

Naturvård

När man möts av en varningsskylt vid ingången till ett naturreservat hajar man självklart till. När det dessutom handlar om trädfällning sätter det griller i huvudet. En koll med ansvarig hänvisar till skötselplanen i och med bildandet av nationalparken och dess övertagande av de naturvårdande åtgärderna. I detta fall gallring för att stängsla in vissa områden där man vill återskapa skogsbete, som många gamla stengärdesgårdar är bevis på att det förekommit här, generationer tillbaka.

Skogen här har fått stå orörd i många år sedan kor vistades här mer än 50 år sedan. I vissa områden, där den är mer skyddad från havsvindarna, har den vuxit sig tät och högstammig, med naturlig föryngring av mestadels gran. Riktigt gamla träd finns fortfarande kvar, både tall, gran och björk. Men skogen skulle varsamt ha behövt en gallring för mer än 30 år sedan. Syftet med en återställning är säkert väl menat, även om det känns som det blir ett slags skogsmuseum över en svunnen tid. Det kommer att gynna artrikedomen, främst växter men kanske också en del fågel. Hur man skall återställa de djupa körskadorna lika naturligt blir nog en utmaning. Det får framtida stormfällningar utvisa.

Samtliga foton från Saltö naturreservat, tillhörande Kosterhavets nationalpark – dec 2005, sept och nov 2020

Skog eller granåker

Vid en första anblick är det bara en vanlig tätvuxen granskog, som bäcken ringlar sig genom i mörkret. Just mörkret är extra påfallande så här i november. Jämnåriga granar, tätt sammanpackade och därmed högvuxna utan gröna grenar förutom i topparna. Undervegetationen blir därefter, inga örter eller ens blåbärsris. Marken är försurad av barr där mossan trivs. Många granar uppvisar skador av insekter, som förvärras ytterligare när t.ex. spillkråkan tar för sig bakom sprucken och torr bark. Det som ser ut som vit fågelspillning på stammarna är i verkligheten droppande kåda från öppna sår högre upp i granarna.

Om man överhuvudtaget hittar något växtliv, utöver mossor, så är det ofta kring rötterna eller längs med bäckens kanter. Finns knappt några svampar ens i denna miljö. En vit, koralliknande svamp sticker dock ut, i stark kontrast mot den mörkgröna väggmossan. Några kamfingersvampar lyser plötsligt upp tillvaron. Ett stort tack till svampexperten Anki för hennes snabba artbestämning!

Granarna står så täta att inte ens den lågt stående höstsolen orkar tränga igenom stolpåkern. Granplantering fortsätter att härska här i södra Sverige, men nya tankar är väckta och debatten flödar som aldrig förr om vad som är skog egentligen. Blandskog och hyggesfritt ger en helt annan artdiversitet. Fasar för vad som kommer att hända med detta skogsparti, speciellt som den ger behövlig skugga åt bäckens rika öringbestånd. Ett kalhygge vore katastrof. Gallring behövs och vore den bästa lösningen så lövskogen får fäste i det öppna ljuset.

Samtliga foton från Strömstads utkant – 2020-11-22

Kungsleden 2009 – dag 7

Onsdag 1 juli – Dagstur Unna Räitas

”Sov som en gud i egen kupé med dubbla(!) madrasser och lagom temperatur inne. Ute var det mulet och bara +8. Snart kom de första regnstänken från väst och vinden tog i emellanåt. Tempen sjönk direkt till +6! Drog därför lite på starten till nödbivacken Unna Räitas, 7 km från Nallostugan.”

Paren började dra söderut mot Sälkastugorna och jag hängde på i ett uppehåll vid 10-tiden. Hann ifatt dem halvvägs upp till sjön på den bara västsidan. De hade gått för långt ner redan och börjat leta vadställe i den strida forsen. Tipsa om att det var säkrast längst upp vid sjön. Vadet precis hitom sjön var utmärkt med ett rör. Inte helt lätt att klara med kängorna, men med några snabba kliv gick det torrskott.

Första delen upp i Unna Räitasvagge gick lätt, sedan kom snö igen och blocksten. Lös och blöt var snön i de platta mindre partierna. De större fälten fungerade bra att gå på däremot. Mestadels snö i passet och småsjöarna var istäckta. På sydsidan under glaciärerna reste sig höga moränväggar, som en broms ifall istiden skulle återvända efter växthuseffektens århundrade.”

”En sjungande snösparv i praktdräkt höll modet uppe i det återkommande duggregnet. Av de höga massiven såg man inte mycket, dimman/ molnen låg nere på ca 1500 m ö h (bara 200 m över passet). Till sist syntes vindskyddet i fjärran, naturskönt läge vid änden på en isblå glaciärsjö.”

”Stugan var inte i det bästa skicket men bebolig i nödfall. Två bäddar för fyra med liggunderlag och filtar. Hinkar vedspis, såg, yxa etc. liksom mindre köksutrustning för matlagning och disk fanns även. Skrev ner en rapport till stugvärden och dokumenterade skador på takpapp, dass utan dörrar, gisten stugdörr och rostigt kaminrör. Yxa och såg hade någon lämnat ute på vedhögen. Gott om näver och ved inne annars. Lämnade tändstickor i plastpåse på uppdrag.”

”Försökte få en titt på fallet bakom stugan innan jag drog tillbaka. Större delen av övre partiet var snötäckt. Såg bara ”utkastet” längst upp, resten av fallet i den 80-100 m lodräta branten var dolt från min position längst ut på den norra kanten. På södra sidan kan man ta sig ner, men för halt idag.”

”Hemvägen blev strapatsrik då all sten var såphal nu i regnet. Föredrog de stora snöfälten där det gick. Det enda som sågs som avvikande var en korp som svepte förbi med en lämmel i näbben. Höll ost-sidan av Stourräitavagge ner mot Nallostugan. Vådliga partier med hala blanka berghällar och en vadning längst ner, gör att den inte bör rekommenderas (till trots mot kartan från 1973). Vadet klarades med näppe tack vare åtdragna regnbyxor runt anklarna.”

”Ett gäng (far och två söner) hade kommit till ”mitt” rum när jag var tillbaka vid fyra först. Senare anlände tre ladies, de också från Vistas. Full fyr redan i brasan, vilket behövdes med mina och andras sura kläder och bara +6 ute med ihållande blåst från väst. Rensa säcken på käk och med lånat skafferiris och chokladmousse blev det en festmiddag till slut. Slockna så småningom i stughettan (+26) med läsning av Grundstens klätterbravader i Sarek, till tonårsfismys!”

Kort historik om vindskyddet Unna Räitas

Sedan 1946 har STF haft en raststuga i Unna Reaiddávággis dalgång, ett dramatiskt område med djupa, smala dalgångar och branta fjällsolitärer. Sommaren 2020 byggdes ett nytt vindskydd i stället för det gamla från 1961. Arbetet gjordes ideellt av STF-medlemmar, i ett så kallat dugnadsprojekt. Från vindskyddet leder den krävande och storslagna Jojoleden, eller Trepassleden, söderut upp och ner över höga toppar och slutar i Tarfaladalen vid Kebnekaise. Definitivt ingen nybörjartur, stegjärn är ett måste på de hala snölegorna och glaciärerna är förrädiska.


Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.

Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.

Äntligen frost !

Gryningsfrost

Koll på termometern i gryningen, -4 grader C. Första frostnatten i höst med lite högre luftfuktighet. Klev ut på en äng i stadens utkant och bländades av ljuset, trots att det nästan rådde mörker fortfarande. Hela landskapet återspeglades i grå och vita nyanser.

En påtaglig stresskänsla infann sig. Om en dryg timme kanske allt är borta när solen tittar fram över skogskanten. Sån är naturen och dess olika skepnader, förgängliga.

Still black and white on Wednesdays